Föreskrift om umgängesstöd

NJA 1987 s. 15
En förälder tillerkändes rätt till visst umgänge med sitt barn i närvaro av en person som skulle utses av socialnämnden. Nämnden utsåg emellertid inte någon person för uppdraget och HD återförvisade målet till hovrätten.

Målet behandlade en faders umgänge med sin son som stod under moderns vårdnad. Både tingsrätten och hovrätten tillerkände fadern umgänge med pojken i närvaro av en tredje person. Hovrätten beslutade att personen skulle utses av socialnämnden. HD hade att utreda om socialnämnden var skyldig att utse en kontaktperson när domstol beslutat att umgänge ska ske i närvaro av en sådan person.

HD anförde att trots socialstyrelsen uttalat att socialnämnden med stöd av socialtjänstlagen ska se till att lämplig person utses för uppdraget har nämnden alltjämt inte utsett någon sådan person. Eftersom allmän domstol inte kan ge något åläggande för socialnämnden ansåg HD att umgängesrättsfrågan behövde omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens medverkan inte kunde påräknas. HD undanröjde hovrättens dom och visade målet åter till hovrätten för erforderlig behandling.

NJA 1995 s. 727

Begränsning i umgänge mellan fader och barn på grund bland annat av modern, vårdnadshavarens, oro för barnet.

Parterna i målet hade en gemensam son. I tingsrätten tillerkändes modern vårdnaden om pojken. Modern anförde att hon kände stor oro och rädsla för att fadern olovligen skulle komma att föra bort pojken. Tingsrätten fann att moderns farhågor inte kunde anses ogrundade och att det talade emot ett umgänge. Fadern fick rätt till umgänge med sonen varannan lördag under dagtid i närvaro av manlig kontaktperson. Båda parterna överklagade domen och hovrätten ansåg att det inte förelåg en sådan risk att pojken skulle bortföras att detta kunde utgöra hinder för umgänge utan kontaktperson. Hovrätten tillerkände fadern umgänge med sonen. Modern överklagade till HD.

Utredningen i HD gav vid handen att faderns kontakter med sonen varit begränsade under senare tid och att han hade haft vissa problem att sköta sonen när umgänge faktiskt kommit till stånd. Det ansågs vidare finnas en risk för att den oro som modern kände för ett umgänge mellan fadern och sonen utan kontaktperson skulle påverka henne och i sin tur sonen på ett sätt som var ogynnsamt för henne. HD fastställde därför tingsrätten dom avseende umgänge.

Föreskrift beträffande utövande av umgänge med barn

NJA 1981 s. 916
I mål om rätt för en i Sverige bosatt jugoslavisk medborgare till umgänge med sin åttaåriga dotter ansågs inte tillräckliga skäl föreligga att föreskriva att umgänget skulle utövas endast i Sverige.

Parterna hade en gemensam dotter som efter mål om äktenskapsskillnad stod under moderns vårdnad. I tingsrätten tillerkändes fadern rätt till vårdnad under förutsättning att umgängesrätten utövades i Sverige. Hovrätten upphävde villkoret om umgängets utövande i Sverige och modern överklagande till HD.

HD anförde att flera skäl talar för att man i allmänhet borde undvika att förena umgängesrätt med särskilda inskränkande villkor som rör annat än tiden för umgänget. Sådana villkor kan vålla praktiska problem när det gäller att utöva umgängesrätten, vilket i sin tur kan inverka negativt på förhållandet mellan den umgängesberättigade och barnet. Vidare kan de försvåra eller omöjliggöra för barnet att lära känna den umgängesberättigades föräldrars släkt och uppväxtmiljö. Således bör man inte utan tungt vägande skäl förvägra den umgängesberättigade föräldern att utöva umgängesrätten i sitt hemland.

Moderns farhågor för att fadern skulle behålla flickan i Jugoslavien grundades framför allt på vissa uttalanden av denne, vilkas närmare innebörd var oklar. Utredningen gav emellertid inte vid handen att fadern vid något tillfälle försökt att mot moderns vilja föra flickan ur landet. Det framstod som osannolikt att fadern skulle lämna kvar flickan i Jugoslavien efter att ha fört henne med sig dit. HD ansåg att det inte förelåg tillräckliga skäl för att förena umgängesrätten med villkor för utövandet och fastställde hovrätten beslut.

NJA 1990 s. 219

Föreskrifter, som meddelas av domstol i beslut i umgängesfråga, kan i undantagsfall innefatta angivande av på vilken plats umgänget ska påbörjas och avslutas.

Parterna hade en gemensam dotter. I tingsrätten yrkade modern att hon skulle anförtros vårdnaden och fadern yrkade visst umgänge med flickan samt att tingsrätten skulle förordna att umgänget skulle inledas och avslutas på Luleå flygplats på tider som anknöt till flygets ankomst respektive avgång. Yrkandena om vårdnad och umgänge bifölls av tingsrätten men faderns yrkande om särskilda föreskrifter för umgängesrätten ogillades. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut och fadern överklagade till HD.

HD anförde att domstolsbeslut i umgängesfrågor innefattar en mer eller mindre ingående reglering av de tider under vilka umgänge ska få utövas. Det finns också exempel på föreskrifter om att umgänget ska äga rum på en viss plats eller i en annan persons närvaro. Frågan i vad mån sådana föreskrifter borde meddelas hade inte berörts i lagförarbetena. Det fanns emellertid flera skäl som talade för att föreskrifter av detta slag borde meddelas i undantagsfall. Alltför detaljerade föreskrifter om utövande av umgänge ansågs minska samarbetsviljan hos parterna och lätt bli inaktuella på grund av faktiskt ändrade faktiska förhållanden.

Av utredningen i målet framgick att modern genom att lämna och hämta flickan på flygplatsen i Luleå under de senaste åren medverkat till att flickans och faderns umgänge fungerat. Det fanns således inte skäl att anta att moderns inställning till dotterns behov av umgänge med fadern skulle förändras. Vid sådant förhållande ansåg HD att behov av den yrkade föreskriften saknades. HD fastställde hovrättens dom.

Risk för bortförande av barn

NJA 1992 s. 93
Umgänge mellan fadern och ett barn nekades på grund av risk för att fadern skulle föra barnet ur landet.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade tillsammans två söner. Medan barnen stod under föräldrarnas gemensamma vårdnad hade fadern egenmäktigt fört den äldre pojken ur landet. Fadern placerade pojken i Tunisien hos hans farföräldrar och höll honom kvar där under närmare tio år. I tingsrätten och hovrätten tillerkändes fadern visst umgänge med den yngre pojken.

HD anförde att moderns farhågor för att fadern kunde komma att föra även den yngre pojken till Tunisien inte kunde anses ogrundade. Under omständigheterna ansågs det inte vara till barnets bästa att, mot moderns bestridande, fastställa en rätt för fadern till umgänge med den yngre pojken. HD ansåg inte att det förelåg några hinder mot att lämna faderns yrkade om umgänge utan bifall. Fadern nekades således umgänge.

NJA 1995 s. 727

Risk för att barnet skulle bli olovligen bortfört inte bedömd som så stor att umgänge på den grunden skulle vägras.

Parterna i målet hade en gemensam son. I tingsrätten tillerkändes modern vårdnaden om pojken. Modern anförde att hon kände stor oro och rädsla för att fadern olovligen skulle komma att föra bort pojken. Tingsrätten fann att moderns farhågor inte kunde anses ogrundade och att det talade emot ett umgänge. Fadern fick rätt till umgänge med sonen varannan lördag under dagtid i närvaro av manlig kontaktperson. Båda parterna överklagade domen och hovrätten ansåg att det inte förelåg en sådan risk att pojken skulle bortföras att detta kunde utgöra hinder för umgänge utan kontaktperson. Hovrätten tillerkände fadern umgänge med sonen. Modern överklagade till HD.

Modern hade i första hand motsatt sig att fadern skulle tillerkännas rätt till umgänge med pojken på den grunden att det fanns risk att fadern skulle föra bort pojken ur Sverige. Som stöd för ståndpunkten åberopade modern att fadern uttalat hot om ett sådant bortförande. En risk för bortförande kan böra föranleda vissa restriktioner eller förordnande om andra särskilda åtgärder beträffande umgänget eller till och med att föräldern tills vidare förvägras umgänge med barnet. Det måste dock föreligga en konkret fara för bortförande. HD ansåg att det inte förelåg en sådan risk för att fadern skulle bortföra pojken att det skulle utgöra ett hinder för umgänge. Således tillerkändes fadern umgänge med sonen.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 8 september 2011 i mål T 1107–11

Fadern hade dömts till fängelse för olaga hot och misshandel av modern och hade besöksförbud. Tingsrätten bedömde att det fanns risk att fadern olovligen skulle föra pojken till Jordanien och förordnade inte om umgänge mellan far och son. Hovrätten ansåg dock att det var förenligt med barnets bästa att umgänge med umgängesstöd skulle ske.

Praxis beträffande barns umgänge

NJA 1981 s. 753
I fråga om tolvårig flicka under moderns vårdnad ansågs det vara till barnets bästa att tillerkänna fadern umgängesrätt trots att barnet motsatt sig umgänge med fadern.

Parterna i målet hade en gemensam dotter som stod under moderns vårdnad efter äktenskapsskillnad. Tingsrätten tillerkände, mot moderns bestridande, fadern umgänge med dottern och hovrätten lämnade moderns överklagande utan bifall. Modern överklagande hovrättens beslut. Modern hade till stöd för sitt bestridande av att fadern medgetts tillfälle till umgänge med dottern åberopat främst att sådant umgänge skulle innebära en risk för flickans psykiska hälsa och strida mot hennes vilja. Av utredningen i målet framgick dock inte att det umgänge fadern yrkat skulle vara olämpligt för flickan på grund av hans personliga egenskaper eller förhållanden. Inte heller gav den utredning som förekom om dotterns person vid handen att risk för hennes psykiska hälsa skulle uppkomma av umgänget.

Dottern motsatte sig allt umgänge med fadern. Hennes inställning härvidlag syntes i väsentlig mån ha sin grund i påverkan från moderns sida. Flickan hade aldrig haft tillfälle att genom sammanträffade med fadern bilda sig en egen uppfattning om honom. Det ansågs möjligt att hon, om hon träffar fadern, skulle kunna ändra inställning i umgängesfrågan. Med hänsyn till att det i regel antas vara till barns bästa att barnet får umgås med båda föräldrarna ansågs flickans dåvarande inställning inte vara ett avgörande hinder för umgängesrätt i den begränsade omfattning som fadern yrkat. HD tillerkände således fadern det umgänge han yrkat.

NJA 1981 s. 1225

Modern hade inte tillerkänts rätt till umgänge med tioårig son, då det av utredningen framgick att sådant umgänge skulle kunna allvarligt skada sonens psykiska hälsa.

Parterna hade tillsammans en son som, efter äktenskapsskillnad, stod under moderns vårdnad. Fadern hade rätt till umgänge med pojken. I tingsrätten beslutades att vårdnaden skulle överflyttas till fadern och modern nekades umgänge. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut om vårdnad men tillerkände modern visst begränsat umgänge med sonen. Modern överklagade och yrkade att hon skulle anförtros vårdnaden medan fadern yrkade att modern inte skulle få rätt till umgänge eftersom det skulle vara till skada för pojken.

Enligt vittnesförhör med en överläkare och socialinspektör framkom att pojken hade en helt avvisande inställning till modern. Något umgänge mellan modern och pojken ansågs därför inte kunna komma till stånd utan att pojken tvingades därtill. Särskilt av överläkarens utsaga men även av utredningen i övrigt framgick klart att ett umgänge med modern skulle under sådana förhållanden kunna allvarligt skada pojkens psykiska hälsa. Det ansågs därför strida mot pojkens bästa att medge modern rätt till umgänge. HD tillerkände fadern vårdnaden om pojken och biföll faderns talan om umgänge.

NJA 1988 s. 559

Umgänge med barn; särskilt fråga om vardagsumgänge.

Parterna i målet hade en gemensam sjuårig dotter. Målet behandlade omfattningen av faderns umgänge med flickan. Tingsrätten tillerkände fadern umgänge med dottern var fjärde vecka fredag till fredag. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och förordnade att fadern skulle äga rätt till umgänge vartannat veckoslut från fredag till söndag.

HD anförde att ett avgörande om umgängets omfattning ska träffas med hänsyn till vad som är bäst för barnet och att prövningen ska företas under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid prövningen av umgängesrättens omfattning hade HD att utgå från att det är en fördel för ett barn att umgås med den förälder som inte är vårdnadshavare. Det ansågs, som även socialstyrelsen uttalat, vara av värde om detta umgänge kunde utövas inte bara under semestrar och helger utan också under vardagen. HD anförde att vardagsumgänge ofta är svårt att åvägabringa på grund av till exempel föräldrarnas bostadsförhållanden och förvärvsarbete samt barnets skolgång. I målet var förutsättningarna för vardagsumgänge mycket goda och det saknades därmed anledning att inte tillerkänna fadern sådant umgänge. Övervägande skäl talade för att i målet välja socialstyrelsens förslag vilket skulle ge fadern umgängesrätt med förhållandevis korta mellanrum samtidigt som det innebar umgänge under regelbundet återkommande perioder omfattande flera vardagar.

HD tillerkände fadern umgängesrätt med dottern varannan vecka, ena gången från fredag till söndag och nästa gång från onsdag till måndag.

NJA 1995 s. 727

Begränsning i umgänge mellan fader och barn på grund bland annat av modern, vårdnadshavarens, oro för barnet.

Parterna i målet hade en gemensam son. I tingsrätten tillerkändes modern vårdnaden om pojken. Modern anförde att hon kände stor oro och rädsla för att fadern olovligen skulle komma att föra bort pojken. Tingsrätten fann att moderns farhågor inte kunde anses ogrundade och att det talade emot ett umgänge. Fadern fick rätt till umgänge med sonen varannan lördag under dagtid i närvaro av manlig kontaktperson. Båda parterna överklagade domen och hovrätten ansåg att det inte förelåg en sådan risk att pojken skulle bortföras att detta kunde utgöra hinder för umgänge utan kontaktperson. Hovrätten tillerkände fadern umgänge med sonen. Modern överklagade till HD.

Utredningen i HD gav vid handen att faderns kontakter med sonen varit begränsade under senare tid och att han hade haft vissa problem att sköta sonen när umgänge faktiskt kommit till stånd. Det ansågs vidare finnas en risk för att den oro som modern kände för ett umgänge mellan fadern och sonen utan kontaktperson skulle påverka henne och i sin tur sonen på ett sätt som var ogynnsamt för henne. HD fastställde därför tingsrätten dom avseende umgänge.

NJA 2003 s. 372

Begränsning i umgänge mellan barn och fader på grund av risk för att barnet far illa.

Parterna i målet hade tillsammans en dotter som stod under moderns vårdnad. Fadern yrkade i tingsrätten att vårdnaden skulle vara gemensam och att han skulle få rätt till umgänge med dottern.  Tingsrätten ogillade faderns yrkande anförde bland annat att alltför många omständigheter pekade på att flickan inte fick tillräcklig omvårdnad och trygghet hos fadern på grund av dennes oförutsägbara och irrationella beteende. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och tillerkände fadern umgänge med dottern varannan lördag i närvaro av en kontaktperson.

HD anförde att vad som, genom utredningen i målet, kommit fram om faderns personlighet talade för att det fanns en konkret risk för att flickan skulle kunna fara illa psykiskt vid ett umgänge med honom. Risken ansågs emellertid kunna motverkas genom att umgänget skedde i begränsad omfattning under medverkan av kontaktperson. Med hänsyn till flickans intresse av kontakt med sin far ansågs det vara till barnets bästa att hon fick umgås med fadern. HD fastställde hovrättens beslut.

Svea hovrätts dom i mål T 6086–07

Parternas barn hade berättat att fadern vid flera tillfällen druckit alkohol och varit våldsam. Fadern var dömd för brott mot barnens mor bland annat för våldtäkt och avtjänade ett treårigt fängelsestraff för rån. Modern hade ensam vårdnad om barnen och levde under skyddad identitet. I utredningen uppgav barnen att de inte ville ha umgänge med fadern och att de var rädda för att deras skyddade boende skulle avslöjas. Både tingsrätten och hovrätten lämnade faderns yrkade om umgänge utan bifall.

Svea hovrätts dom i mål T 2247–08

Modern till parternas gemensamma barn hade ensam vårdnad och bodde sedan äktenskapsskillnad på skyddat boende. Fadern, som inte träffat barnen på sex år, yrkade om umgänge med barnen. Fadern tillerkände fadern umgängesrätt. Modern överklagade till hovrätten som anförde att en av sönerna hade behov av behandling hos BUP för att han bevittnat faderns våld mot modern. Modern var fortfarande hotad av fadern och hade skyddat boende. Ett umgänge mellan fadern och barnen skulle avslöja moderns vistelseort även om umgänget skulle ske i närvaro av kontaktperson. Således var det inte till barnets bästa att umgås med sin far. Hovrätten lämnade faderns yrkande utan bifall.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1883–06

I tingsrätten tillerkändes fadern ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter på grund av moderns bristande omsorgsförmåga då vapen och narkotika funnits i moderns lägenhet. Modern hade kommit för sent till umgängestillfällena och träffat dottern på egen hand i strid med det av tingsrätten förordnade umgänget. Hon satte inte flickans bästa främst och hovrätten ansåg att umgänge inte skulle ske utan kontaktperson.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 2776–06

Modern till parternas gemensamma barn yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Fadern ville ha gemensam vårdnad och rätt till umgänge. Modern accepterade umgänge med kontaktperson. Tingsrätten förordnade om umgänge med kontaktperson. Hovrätten anförde att modern kände sig kränkt av fadern och hon hade påverkat barnets syn av fadern. Eftersom det framkom att flickan var rädd för fadern förordnade hovrätten om umgänge med kontaktperson för att flickan skulle känna sig trygg.

Svea hovrätts dom i mål T 4141–09

I tingsrätten yrkade fadern till parternas gemensamma barn rätt till umgänge medan modern bestred och yrkade för ensam vårdnad om flickan. Modern uppgav att fadern utsatt barnet för sexuella övergrepp vilket även flickan hade berättat för ett flertal personer. Förundersökningen hade lagts ner eftersom brott inte kunde styrkas. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom modern antogs inskränka umgänget mellan fadern och barnet ytterligare vid ensam vårdnad. De var utrett att fadern inte skulle anförtros ensam vårdnad. Hovrätten fann att det inte förelåg tillräcklig utredning för att påstå att det förelåg risk att flickan skulle utsättas för sexuella övergrepp av fadern. Flickan ansågs dock vara så pass rädd för sin far att umgänge mellan dem inte skulle fungera. Modern antogs även i framtiden verka för umgänge mellan dotter och far vilket låg till grund för bedömningen. Hovrätten anförtrodde ensam vårdnad till modern och förordnade inte om umgänge mellan fadern och barnet.

Svea hovrätts dom i mål T 2775–10

Parterna hade ett gemensamt barn som modern yrkade ensam vårdnad om medan fadern yrkade om umgängesrätt. Kvinnan bestred och anförde att mannen hade ett mångårigt missbruk av amfetamin och GHD. Tingsrätten ansåg att det inte var uteslutet att fadern fortfarande använde missbruk och förordnade om umgänge med kontaktperson. Hovrätten ändrade domen med anledning av att det inte var visat att mannan använt narkotika på två år. Fadern tillerkändes utökat umgänge.

Svea hovrätt dom i mål T 603–11

Dottern som vid hovrättens prövning var elva år hade skiljts från modern när hon var fem månader gammal. Flickans far mördades i Albanien några dagar innan barnet föddes och hon hade stannat kvar hos faderns släkt. Modern yrkade om umgängesrätt. Dottern visade stark ovilja att träffa modern eftersom hon ansåg att modern stod på samma sida som de personer som mördade hennes far. Flickan ansågs vara starkt påverkad av sin omgivning och det var angeläget att hon så snart som möjligt åter fick kontakt med modern som tillerkändes umgänge.

Göta hovrätts dom den 10 juni 2011 i mål T 3172–10

Modern var bosatt i Sverige och fadern i Danmark. Fadern saknade uppehållstillstånd i Sverige. Fadern tillerkändes umgänge enligt sitt yrkande eftersom saknaden av uppehållstillstånd inte utgjorde något absolut hinder för honom att uppehålla sig i landet.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 5 juli 2011 i mål T 4705–10

På grund av faderns tidigare narkotikamissbruk och kriminalitet hade kontakten mellan far och son varit sporadisk. Tingsrätten ansåg att det inte fanns någon konkret risk att pojken skulle fara illa vid umgänge med fadern och tillerkände fadern umgängesrätt. Hovrätten ansåg dock att det inte kunde vara förenligt med barnets bästa att förordna om umgänge.

Svea hovrätts dom den 20 januari 2012 i mål T 4428–11

Fadern till parternas gemensamma dotter hade dömts för fridskränkning av sin brorson. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det faktum att fadern dömts för brottet inte uteslöt ett umgänge med dottern. Flickan hade dock uttryckt en ovilja att träffa fadern vilket beaktades när domstolarna inte förordnade om umgänge.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 21 maj 2012 i mål T 4049–11

Två kvinnor som tidigare levt i partnerskap hade en gemensam dotter. I tingsrätten hade den biologiska modern tillerkänts umgängesrätt medan den andra modern anförtrotts ensam vårdnad. Den biologiska modern hade tidigare motverkat umgänge mellan dottern och den andra modern. Det förelåg även risk för att den biologiska modern skulle undanhålla flickan från den andra modern och motverka att dottern lämnades tillbaka till vårdnadshavaren. Med beaktande av att barns behov av båda föräldrarna förordnade hovrätten om begränsat umgänge för den biologiska modern.

Svea hovrätts dom den 26 juni 2012 i mål T 9621–11

Fadern yrkade i tingsrätten om umgängesrätt med dottern. Efter parternas separation hade modern flyttat och fått hemlig adress. I utredningen framgick att en psykolog hade upplevt flickan som traumatiserad och hon berättade om övergrepp från fadern. Mot bakgrund av detta fann tingsrätten att det med hänsyn till dotterns nuvarande tillstånd fanns en överhängande risk att hon skulle försämras vid umgänge med fadern och lämnade hans yrkande utan bifall. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 15 oktober 2012 i mål T 2817–12

Hovrätten ändrade tingsrättens dom gällande rätt till umgänge. Parterna hade en gemensam elvaårig dotter som stod under faderns ensamma vårdnad. Modern hade involverat flickan i parternas konflikt vilket skapat lojalitetskonflikt för flickan. Utredningen tydde på att modern hade ett pågående missbruk och ifrågasatte om hon kunde erbjuda dottern umgänge under bra och trygga förhållanden. Modern talan om umgängesrätt ogillades.

Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 19 oktober 2012 i mål T 1008–11

Fadern hade tidigare dömts för flera allvarliga våldsbrott mot bland annat modern och hennes nya make hade dömts för försök till dråp mot fadern. De gemensamma barnen bodde på familjehem. Ett av barnen hade uttryckt rädsla för fadern och tingsrätten ansåg att umgänge med fadern inte var förenligt med barnens bästa. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom den 23 november 2012 i mål T 6867–12

Modern hade ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter. Flickan placerades i familjehem med stöd av LVU på grund av moderns psykiska sjukdom och svåra konflikter med hennes sambo. Tingsrätten och hovrätten ansåg att umgänge inte kunde fastställes så länge modern var instabil.

Svea hovrätts dom den 22 mars 2013 i mål T 6993–12

Modern till parternas gemensamma barn tillerkändes ensam vårdnad i tingsrätten medan fadern fick rätt till umgänge. I hovrätten anförde modern att det inte var till barnens bästa att ha umgänge med sin far då han tidigare var dömd för misshandel av moden och förundersökning pågick om hot mot modern och barnen. Hovrätten ansåg att ett påtvingat umgänge skulle skada barnen. Till följd därav fastställde hovrätten inte umgänge.

Svea hovrätts dom den 16 april 2013 i mål T 9696–12

Genom dom förordnade tingsrätten om umgänge mellan far och barn. Mannen hade tidigare dömts för misshandel av barnens mor och den äldre dottern. Domen överklagades till hovrätten som konstaterade att fadern inte haft kontakt med barnen sedan misshandeln och att de inte ville träffa honom. Hovrätten ansåg att det inte var till barnens bästa att ha umgänge med fadern eftersom det riskerade att barnen for illa.

Göta hovrätts dom den 6 maj 2013 i mål T 91–13

En elvaårig flicka hade först när hon var nio år fått veta vem hennes biologiska fader var och hade således ingen relation till honom. Flickan hade en negativ bild av fadern men ansågs påverkad av modern och hennes styvfar. Utredningen visade att flickan var nyfiken om fadern som bedömdes vara lämplig som umgängesförälder. Därför ansågs det vara till barnets bästa att ha rätt till umgänge med fadern. Hovrätten förordnade om umgänge med umgängesstöd.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 3 juni 2013 i mål T 2774–12

Tingsrätten beslutade att fadern till parternas gemensamma barn endast skulle tillåtas övervakat umgänge. Flickan hade uttryckt rädsla för sin far och han hade tidigare varit misstänkt för sexuella övergrepp mot barnet. Hovrätten fann, med anledning av att det förelåg risk att flickan skulle fara illa vid umgänge med fadern, att umgänget skulle upphävas.

Svea hovrätts dom den 26 juni 2013 i mål T 10464–12

I tingsrätten bifölls faderns yrkande om umgänge med parternas barn. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och lämnade yrkandet utan bifall. Rätten konstaterade att samtliga förundersökningar mot fadern angående sexuella övergrepp mot barnen hade lagts ner och att det inte förelåg risk att barnen for illa vid umgänge med fadern. På grund av barnens ålder och mognad tog hovrätten emellertid hänsyn till att de mått dåligt, var rädda för sin far och inte ville träffa honom. Domstolen bedömde därför att ett umgänge med fadern riskerade att allvarligt skada barnens psykiska hälsa.

Svea hovrätts dom den 5 september 2013 i mål T 2711–13

Fadern till en nioårig flicka yrkade att dottern skulle ha rätt till umgänge med honom. Modern, som barnet bodde hos, bestred yrkandet och anförde att flickan var rädd för sin far. Tingsrätten bedömde flickans rädsla som påverkad av moderns negativa inställning till fadern. Umgänge med umgängesstöd beslutades av tingsrätten och hovrätten fastställde domen.

Göta hovrätts dom den 28 oktober 2013 i mål T 983–13

Fadern hade dömts för grov kvinnofridskränkning av modern. Deras dotter uppgav att hon inte kände sig trygg med fadern. Hovrätten ansåg att utredningen visade att det förelåg en konkret risk att flickan skulle ta psykiskt illa vid ett umgänge med fadern. Hovrätten lämnade således faderns yrkande om umgänge utan bifall.

Svea hovrätts dom den 11 november 2013 i mål T 2740–13

Parterna hade två gemensamma barn, tretton och elva år gamla. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad varav fadern var boendeförälder och modern umgängesförälder. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av vårdnadsfrågan men beslutade att det inte skulle föreligga något umgänge mellan trettonåringen och modern. Det äldre barnet hade flera gånger uttryckt tveksamhet inför umgänge med modern som tidigare lidit av alkoholmissbruk. Trettonåringen hade visat tecken på dålig psykisk hälsa och det ansågs inte vara till barnets bästa att ha umgänge med modern.

Göta hovrätts dom den 6 mars 2014 i mål T 2626–13

Efter avbrutet umgänge hade fadern på nytt yrkat om umgängesrätt. Orsaken till att umgänget avslutats var att modern hade anmält fadern för övergrepp mot sonen. Förundersökningen lades ner och hovrätten ansåg att fadern var mån om en god relation med pojken och att det saknades fog för att sonen skulle fara illa av umgänge. Fadern tillerkändes umgängesrätt med umgängesstöd eftersom det var förenligt med sonens bästa.

Svea hovrätts dom den 1 april 2014 i mål 3500–13

Fadern till parternas barn tillerkändes umgängesrätt i tingsrätten. Hovrätten ändrade tingsrätten dom och anförde att den tolvåriga sonen, som var diagnostiserad med kraftig ADHD, hade börjat må sämre efter tingsrättens dom. Föräldrarnas konflikt och umgänget med fadern bedömdes påverka pojken starkt negativt. Hovrätten upplöste umgänget mellan fadern och pojken.

Svea hovrätts dom den 14 maj 2014 i mål T 157–14

Modern till parternas barn hade i en tidigare hovrättsdom erhållit ensam vårdnad om sonen och väckte talan om minskat umgänge för fadern i tingsrätten. Modern anförde att pojken berättat för henne att fadern behandlade honom illa. Tingsrätten fann inte skäl att bifalla moderns yrkande eftersom moderns påstående om illa behandling saknade tillräckligt stöd i utredningen. Hovrätten konstaterade att pojken var rädd för sin far och kände sig stressad över att träffa honom. Det ansågs vara mest förenligt med barnets bästa att inte förordna om umgänge med fadern.

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 27 maj 2014 i mål T 48–14

Parterna hade en elvaårig son. I mål om vårdnad och umgänge yrkande fadern rätt till umgänge med pojken. På grund av pojkens ålder ansåg tingsrätten att hans vilja skulle ha ett relativt begränsat inflytande i vårdnadsfrågan. Däremot menade rätten att en pojke i hans ålder ändå inte borde kunna tvingas till umgänge, då det var utrett att han visade mycket stor motvilja att träffa pappan. Således ansågs det inte vara till barnets bästa att förordna om umgänge. Tingsrätten och hovrätten ogillade faderns yrkande.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 18 december 2014 i mål T 915–14

Tingsrätten och hovrätten förpliktade modern, som var boendeförälder, att dels medverka till att pass utfärdades för parternas son och att i god tid inför förestående umgängestillfällen då utlandsresor var planerade att utlämna pass till fadern på hans begäran.

Svea hovrätts dom den 26 mars 2015 i mål T 10112–14

Fadern till parternas sexåriga son var dömd för allvarlig brottslighet, bland annat fler än tio fall av narkotikabrott, våldtäkt, misshandel och grov kvinnofridskränkning. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp och våld av fadern. Pojken led av posttraumatisk stress och var i behov av barnpsykiatrisk behandling. Det fanns således en konkret risk att pojken skulle fara illa vid umgänge med fadern. Hovrätten beslutade att umgänge mellan far och son inte skulle föreligga.

Svea hovrätts dom den 31 mars 2015 i mål T 6290–14

Modern motsatte sig umgänge mellan parternas son och fadern. Hon påstod att mannen hade slagit henne samt att hon och barnen som bodde på skyddat boende riskerades att röjas om barnen skulle umgås med fadern. Hovrätten konstaterade att det inte förelåg risk att fadern skulle skada barnen och förordnade således om umgänge mellan dem.

Svea hovrätts dom den 1 april 2015 i mål T 7142–14

I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att det fanns omständigheter som talade för att det inte var förenligt med parternas sons bästa att fastställa ett umgänge mellan honom och fadern. Fadern hade inte respekterat umgängestider eller låtit modern kontakta sonen när han var med fadern. Det ansågs således inte vara till barnets bästa att ha umgänge med fadern.

Bedömning av barns boende – lämplig boendeförälder och boendemiljö

NJA 1999 s. 451
Gemensam vårdnad har ansetts vara till barnets bästa när inte särskilda skäl talar emot samt till följd därav beslut om vem av föräldrarna barnet ska bo tillsammans med.

Parterna hade tillsammans tre barn. Efter äktenskapsskillnad mellan föräldrarna hade de gemensam vårdnad om barnen. Modern yrkade för ensam vårdnad om barnen och hennes talan bifölls interimistiskt i både tingsrätten och hovrätten. Fadern överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förordna att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sina barn samt att barnen skulle vara stadigvarande boende med honom eller, i andra hand, att HD skulle ordna om gemensam vårdnad om barnen och fastställa det umgänge som hovrätten beslutet. Modern bestred ändring.

HD anförde att endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad ska vårdnaden anförtros en av föräldrarna ensam. Enligt vårdnadsutredningen med komplettering som gjordes i målet var båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare och det fanns förutsättningar för gemensam vårdnad. Det förekom meningsskiljaktigheter mellan parterna som gjorde att deras samarbete gällande barnen inte löpte friktionsfritt. Dessa var dock långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skulle medfört att domstolen inte borde förordnat om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade således att parterna skulle ha gemensam vårdnad om barnen. När det gällde att avgöra var barnen skulle bo sades i den kompletterande vårdnadsutredningen att den oro som präglat barnens liv efter föräldrarnas separation borde vägas in och att barnen för att tillförsäkras stabilitet i vardagen även fortsättningsvis borde bo hos modern. HD ansåg att bedömningen var väl underbyggd och förordnade att barnen skulle bo hos modern.

Göta hovrätts dom den 13 december 2011 i mål 1978–11

Båda parterna bedömdes vara väl fungerande föräldrar. Trots att barnet bott hos fadern hade faderns flickvän och farföräldrarna stått för ansvaret för barnets fostran. På grund av detta fann hovrätten ingen anledning att tro att ett byte av boendemiljö skulle skada barnet. Fördelarna med en överflyttning övervägde nackdelarna och hovrätten förordnade om barnets boende hos modern.

Svea hovrätts dom den 12 oktober 2012 i mål T 3875–12

I mål om barns boende beslutade både tingsrätten och hovrätten att barnet skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern. Modern hade yrkat för boendet och anfört att dotterns hörselnedsättning gjorde henne lämpligast som boendeförälder eftersom det var mycket ljud i faderns lägenhet. Modern hade tidigare flyttat flera gånger i därigenom försvårat umgänget mellan far och dotter. Domstolarna tog beslut i enlighet med barnets bästa.

Göta hovrätts dom den 9 november 2012 i mål T 2152–12

Föräldrarna till två pojkar var i tvist angående en av pojkarnas boende. Pojken hade bott stadigvarande hos modern sedan ett år. Tingsrätten konstaterade att båda parter var lämpliga som boendeföräldrar. Eftersom kvinnan hade psykiska besvär ifrågasattes hennes förmåga att se till barnets behov på längre sikt. Vidare anförde tingsrätten att en flytt till fadern skulle innebära ett uppbrott från den andra sonen. Efter en sammanvägs bedömning förordnade tingsrätten att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos fader. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och kvinnan överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 4 april 2013 i mål T 875–12

Parterna hade gemensam vårdnad om deras gemensamma dotter. Modern yrkade om ensam vårdnad och anförde att fadern hade samarbetsproblem vilket han bestred. Tingsrätten beslutade att vårdnaden skulle fortsatt vara gemensam. Flickan hade bott mest med modern i Skåne där även fadern bodde. Modern skulle sedermera flytta till Stockholm. Tingsrätten ansåg att det var till barnets bästa att flytta tillsammans med modern till Stockholm. Hovrätten ändrade tingsrättens dom då rätten ansåg att det var bättre för flickan att bo kvar i Skåne i sin vana miljö. Således förordnade hovrätten om flickans boende hos fadern.

Göta hovrätts dom den 17 maj 2013 i mål T 2586–12

Föräldrarna till tre barn var i tvist om barnens vårdnad och boende. Med hänvisning till barnens bästa beslutade tingsrätten att vårdnaden även fortsättningsvis skulle vara gemensam, men att barnen skulle bo stadigvarande hos sin mor med beaktande av att hon hade haft det huvudsakliga ansvaret för barnen. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och fann att det bästa för barnen var att stadigvarande vara bosatta hos fadern. De hade genom ett regelbundet och väl fungerande umgänge med fadern bibehållit sin anknytning till släkt och vänner på faderns ort.

Svea hovrätts dom den 20 mars 2014 i mål T 8978–13

Sedan parterna separerat hade deras gemensamma dotter bott huvudsakligen hos fadern men även växelvis hos båda föräldrarna. Tingsrätten förordnade att flickans stadigvarande boende skulle vara hos modern eftersom rätten ansåg att hon framstod som mer engagerad i flickan och att hennes familjesituation var bättre. Rättens ordförande var dock skiljaktig och ansåg att flickan skulle bo kvar hos sin far, eftersom det inte framkommit något avgörande skäl till varför hon skulle flytta från sitt invanda boende. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslutade att flickan skulle bo stadigvarande hos fadern.

Svea hovrätts dom den 2 oktober 2014 i mål T 3288–14

Parterna i målet hade tre gemensamma barn som hade levt isär i två år. De två sönerna bodde hos fadern och dottern bodde hos modern. Modern yrkade i tingsrätten att sönerna skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne och anförde att de tre syskonen borde växa upp tillsammans. Fadern uppgav att sönerna inte ville flytta och byta skola och kamratumgänge. Moderns yrkande lämnades utan bifall. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och anförde att det som utgångspunkt är olämpligt att skilja syskon åt som vuxit upp tillsammans men att de redan hade bott isär i två år. Med hänsyn till att pojkarna trivdes med sin boende- och skolsituation ansågs det vara bäst för pojkarna att bo kvar hos fadern.

Barnets vilja i mål rörande vårdnad, boende och umgänge

NJA 1988 s. 448
Fråga i mål om vårdnaden om en snart trettonårig pojke om betydelsen av olika yttranden som denne gjort i vårdnadsfrågan; yttrandena tillmättes inte någon betydelse.

Parterna hade tillsammans en son och i målet var tvist om vårdnaden om pojken som bott hos fadern i mer än tre år. HD uttalade att båda parterna var lämpliga som vårdnadshavare. Pojken skulle snart fylla tretton år och hans utveckling motsvarade hans ålder. HD anförde att pojkens egna åsikter under sådana förhållanden borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (jfr prop. 1981/82:168 s. 66).

Parterna hade i målet redogjort för olika yttranden av pojken som, enligt deras uppfattning, visat hans önskan att få bo kvar hos fadern respektive få flytta till modern. Det saknades anledning att ifrågasätta att pojken yttrat sig på det sätt som uppgivits men yttrandena var motstridiga. Av vårdnadsutredningen framgick även att pojken vid samtal med utredarna inte velat ta ställning för eller emot någon av föräldrarna. Pojken ansågs således inte ha uttryckt en så bestämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. Eftersom vårdnaden enligt vårdnadsutredningen fungerat utan anmärkningar och pojken utvecklats på ett gynnsamt sätt anförtroddes vårdnaden om pojken till fadern.

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

NJA 1995 s. 398

Vid valet av vårdnadshavare för ett 13-årigt barn togs hänsyn till barnets bestämda vilja.

I yttrande från socialnämnden uttryckte flickan tydligt för utredarna att det var hos fadern hon ville bo. Varför flickan valt att bo hos fadern framgick inte, men PBU:s utredare upplevde att fadern starkt påverkade flickan. Faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas av olika skäl, bland annat bristande vilja att verka för umgänget mellan flickan och hennes moder. Flickan, som var tretton år och hade en mognad som är normal för hennes ålder, hade vid ett flertal tillfällen klart och tydligt otvetydigt förklarat att hon inte ville leva med sin mor utan att fadern skulle erhålla vårdnaden. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att förhållandena inte var sådana att en lösning i enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa och utveckling.

RH 2007:42

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam son. Föräldrarna var oense om vilken skola pojken skulle gå i och modern yrkade ensam vårdnad om sonen. Fadern ville att den gemensamma vårdnaden skulle bestå eftersom han var orolig för att relationen mellan honom och sonen skulle försämras om modern fick ensam vårdnad. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom frågan om skolbyte inte kunde tillåtas styra vårdnadsfrågan och det fanns risk för att relationen mellan fader och son skulle försämras om den gemensamma vårdnaden upplöstes. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom i mål T 10179–06

I mål om vårdnad ansåg tingsrätten att gemensam vårdnad vad utesluten på grund av föräldrarnas samarbetsproblem och misstron mellan dem. Fadern tillerkändes ensam vårdnad om parternas gemensamma barn eftersom de hade bott hos honom under en längre tid. Hovrätten konstaterade att barnens beteende gentemot modern hade förändrats efter tingsrättens dom och anförde att ett barns vilja kan inte utan vidare beaktas om omständigheterna är sådana att det inte kan uteslutas att barnet på ett eller annat sätt utsätts för otillbörlig påverkan. Hovrätten bedömde att fadern hade påverkat barnen och ansåg att det var till barnens bästa att modern tillerkändes ensam vårdnad.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 368–06

Tingsrätten förordnade i mål om vårdnad om umgänge mellan fadern och parternas gemensamma dotter. Domstolen fann att det var till flickans bästa även då hon motsatte umgänge med fadern. Hovrätten upphävde förordnandet om umgänge eftersom dottern motsatt sig kontakt med fadern på grund av rädsla för honom.

Hovrättens för Västra Sverige dom i mål T 4812–06

Parterna hade två gemensamma barn, 17 och 16 år gamla. I tingsrätten förordnades om stadigvarande boende hos modern och rätt till umgänge med fadern. Domen överklagades. I hovrätten uppgav den äldre sonen att han ville bo växelvis hos föräldrarna. Det förelåg samarbetssvårigheter mellan parterna men med beaktande av pojkarnas ålder ansågs det inte hindra växelvis boende. Således förordnade hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, om växelvis boende för pojkarna.

Göta hovrätts dom i mål T 3053–07

Parterna hade en djupgående konflikt som påverkade deras dotter negativt. Dottern hade länge varit rotad hos modern. Fadern yrkade om ensam vårdnad och rätt till umgänge. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte fanns förutsättningar för att ändra vårdnaden. Vidare anfördes att även om flickan hade tagit avstånd från fadern under påverkan av modern kunde rätten inte bortse från hennes uppfattning i frågan om umgänge. Faderns yrkanden lämnades utan bifall.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 28 september 2010 i mål T 4754–09

I målet fann tingsrätten att de gemensamma barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern. Hovrätten delade inte tingsrättens bedömning. Båda föräldrarna ansågs kunna erbjuda barnen en god uppväxtmiljö och vara bra boendeföräldrar. Parterna hade dock svåra samarbetsproblem och avståndet mellan städerna föräldrarna bodde gjorde växelvis boende omöjligt. Hovrätten att barnen skulle fortsätta att ha sitt stadigvarande boende hos modern eftersom barnen inte fullt förstod vad en flytt skulle innebära för dem.

Svea hovrätts dom den 30 september 2011 i mål T 9045–10

I mål om barns stadigvarande boende fann tingsrätten att barnen skulle vara boende hos fadern. Detta på grund av att barnen hade det bra hos fadern och att en flytt inte var förenligt med barnens bästa. Hovrätten fann dock att barnen uppnått sådan ålder och mognad att deras synpunkter skulle tillmätas stor vikt vid beslutet. Barnen var elva och tretton år gamla. Med beaktande av att barnen uttryckt en vilja att flytta till modern ansågs det vara förenligt med barnens bästa att låta dem ha sitt stadigvarande boende hos modern.

Göta hovrätts dom den 14 december 2011 i mål T 1929–11

Parterna i målet hade tvillingsöner som uttryckte att de inte ville träffa modern. Hovrätten befarade att pojkarna var påverkade av fadern och befäste ingen avgörande vikt vid deras uttalanden vid bedömningen. Med beaktande av parternas djupa konflikt förordnade hovrätten om ensam vårdnad för fadern.

Svea hovrätts dom den 30 maj 2012 i mål T 639–12

Modern till parternas gemensamma fjortonåriga dotter yrkade om ensam vårdnad. Föräldrarna hade inget fungerande samarbete kring dottern som uppgav att hon var mycket besviken på faderns beteende vid föräldrarnas skilsmässa och ville att modern skulle ta hand om henne till dess att hon blev myndig. Mot bakgrund av detta ansågs det vara till barnets bästa att modern tillerkändes ensam vårdnad om dottern i både tingsrätten och hovrätten.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 21 juni 2012 i mål T 388–12

I mål om vårdnad förordnade tingsrätten ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter till fadern. Han kunde erbjuda stabila omständigheter vad gällde boende, skola och ekonomisk trygghet. Dottern uttryckte en vilja att bo hos modern i Brasilien. Hovrätten ansåg att det var till barnets bästa att flickan hade sitt stadigvarande boende hos modern som även tillerkändes ensam vårdnad. Beslutet togs trots att fadern uttryckt rädsla för att modern inte skulle låta dottern återvända till Sverige.

Hovrätten för Västra Sverige dom den 27 september 2012 i mål T 3535–11

Parterna var i tvist angående den gemensamma dotterns boende. Flickan bodde hos modern men uttryckte en vilja att flytta till fadern. Tingsrätten ansåg att det var till flickans bästa att bo kvar hos modern eftersom tillräckliga skäl inte hade framkommit för att utsätta barnet för den risk som en flytt skulle innebära. Fadern överklagade till hovrätten som konstaterade att det inte fanns anledning att förändra boende. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 2 september 2013 i mål T 541–13

Parternas gemensamma son, tretton år gammal, uppfattades som normalt mogen för sin ålder och hovrätten ansåg att hans vilja skulle tillmätas betydelse. Pojken hade uttryckt att han ville flytta till modern eftersom han aldrig hade bott med henne. Således förordnade hovrätten om pojkens stadigvarande boende hos modern.

Svea hovrätts dom den 16 september 2013 i mål T 4410–13

Båda parter yrkade i tingsrätten för ensam vårdnad om deras tre söner. De två äldsta sönerna, 16 och 14 år gamla, hade uttryckt att de ville ha modern som vårdnadshavare och inget umgänge med fadern. Tingsrätten ansåg att pojkarna uppnått sådan ålder att deras vilja skulle beaktas fullt ut. Gemensam vårdnad förordnades dock eftersom det fanns en risk att fadern helt skulle uteslutas ur barnens liv. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts beslut den 16 september 2013 i mål T 10493–12

Parterna yrkade för egen del om ensam vårdnad om deras dotter och hennes boende. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte fanns skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Det ansågs vara till flickans bästa att hon bodde kvar hos modern eftersom hon bott där innan tvisten och hade uttryckt en vilja att bo hos henne.

Svea hovrätts dom den 21 februari 2014 i mål T 6038–13

Modern till parternas gemensamma son hade haft ensam vårdnad om sonen sedan han föddes. Fadern yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad och växelvis boende. Tingsrätten ansåg att en förändring i vårdnaden inte var förenligt med barnets bästa men tillerkände fadern viss rätt till umgänge i samband med umgängesstöd. Pojken hade uttryckt att han inte ville träffa fadern med rätten befarade att pojken var påverkad av modern. Domen överklagades och hovrätten utökade umgänget mellan fadern och sonen.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 november 2014 i mål T 246–14

Parternas elvaåriga son hade uttryckt att han inte ville träffa modern. Pojken och modern hade inte setts på fyra år. Rätten kunde inte fastställa om pojkens ovilja att träffa modern berodde på traumatiska upplevelser eller faderns påverkan. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte var till barnets bästa att tvinga honom till umgänge med modern.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Tingsrättens förordnade, i enlighet med kontinuitetsprincipen, att parternas son skulle fortsätta bo hos sin mor trots att hon hade saboterat umgänget mellan sonen och fadern och flyttat med sonen till Luleå. Sonen uttryckte en vilja att bo hos fadern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och tillerkände fadern ensam vårdnad.

Svea hovrätts dom den 21 april 2015 i mål T 9396–14

Parterna hade en gemensam sjuttonårig son. Pojken ville inte att fadern skulle ha vårdnaden och uttryckte att han inte ville träffa fadern. Mannen hade haft ensam vårdnad om pojken under större delen av hans liv men hovrätten beslutade att tillerkänna modern ensam vårdnad. Det framkom att modern led av psykisk ohälsa men hon ansågs inte oförmögen att ta hand om pojken. Modern psykiska ohälsa ansågs inte utesluta pojkens egen vilja.

Bedömning av förälders olämplighet

Svea hovrätts dem den 2 oktober 2014 i mål T 2406–14

Parternas förhållande hade varit mycket kort och modern hade haft ensam vårdnad om deras dotter sedan födseln. I tingsrätten yrkade fadern att vårdnaden skulle tillkomma honom ensam, alternativt att vårdnaden skulle vara gemensam och dottern skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom. I tredje hand yrkade han att dottern skulle få rätt till umgänge med honom. Som stöd för sina yrkanden anförde mannen att kvinnan som tillsammans med modern flyttat runt var olämplig som vårdnadshavare. Flyttarna hade skett inom ett mycket begränsat område och tingsrätten avfärdade påståendet. Domstolen bedömde emellertid att flickan, med hänsyn till den mängd yttre förändringar som hon hittills varit utsatt för, löpte en större risk att fara illa om hon skiljdes från sitt stadigvarande boende hos sin mamma och lämnade mannens första- och andrahandsyrkande utan bifall. Mannen tillerkändes dock umgänge. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och efter överklagan lämnade HD inte prövningstillstånd.

Svea hovrätts dom den 7 november 2014 i mål T 4340–14

En kvinna konstaterades leva under hot från sin familj och att hotbilden var sådan att hon riskerades att dödas om familjen skulle få kännedom om hennes adress. Fadern till parternas gemensamma barn hade hotat att avslöja hennes adress för familjen vilket hovrätten ansåg ifrågasatte hans lämplighet som vårdnadshavare. Modern ansåg mest lämpad som vårdnadshavare och eftersom det förelåg risk för att fadern skulle avslöja dottern och moderns bostadsadress förelåg inte förutsättningar för gemensam vårdnad. Modern tillerkändes ensam vårdnad om flickan.

Göta hovrätts dom den 28 januari 2015 i mål T 2149–14

Parterna hade en gemensam dotter som bodde växelvis hos föräldrarna. Modern yrkade i tingsrätten för begränsat umgänge mellan fadern och dottern. Fadern yrkade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom eftersom dotterns agerande i skolan berodde på att rutinerna hos modern inte fungerade. Tingsrätten tillerkände det stadigvarande boende till modern eftersom det ansågs vara till barnets bästa. Hovrätten ändrade domen och förordnade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern eftersom modern inte ansågs förstå allvaret av dotterns problem i skolan.

Svea hovrätts dom den 17 mars 2015 i mål T 11150–13

Tingsrätten dömde i mål om vårdnad om gemensam vårdnad om parternas barn. Efter tingsrättens dom hade familjen fått stöd av familjepedagoger men samarbetsproblemen minskade inte vilket föranledde en upplösning av den gemensamma vårdnaden. Fadern anförtroddes vårdnaden om flickan eftersom modern inte medverkade till erforderliga läkarkontakter och inte fullt ut agerat för att det skulle kunna klargöras vad flickans sjukdomsproblem berodde på. Hovrätten ansåg att flickans utveckling kunde komma att utvecklas i en negativ riktning vid ett boende hos modern.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 9 oktober 2014 i mål T 397–14

Modern yrkade vid tingsrätten om ensam vårdnad om parternas gemensamma barn. Fadern hade inte permanent uppehållstillstånd i Sverige och modern hade sedan födseln bott med dottern på ett barnhem. På grund av moderns bristande föräldraförmåga hade dottern tvångsomhändertagits med stöd av LVU. Mot bakgrund av att fadern inte tagit vara på de möjligheter till umgänge som funnits, att det inte fanns någon kontakt eller samarbete kring barnet och ovissheten kring om fadern skulle få stanna i landet fann tingsrätten att det var bäst för barnet att modern anförtroddes ensam vårdnad. Efter överklagande ändrades tingsrättens dom. Fadern hade fått förlängt uppehållstillstånd och hovrätten konstaterade att frågan om uppehållstillstånd inte utgjorde ett skäl mot gemensam vårdnad. Parternas samarbetssvårigheter var inte så allvarliga och hovrätten förordnade om gemensam vårdnad.

Göta hovrätts dom den 3 februari 2015 i mål T 2033–14

Tingsrätten beslutade i mål om vårdnad att modern skulle ha ensam vårdnad om parternas gemensamma barn. Pojken hade innan han placerades i familjehem enligt LVU bott hos modern. Föräldrarna bedömdes vara lika lämpliga som vårdnadshavare. Hovrätten konstaterade att boendet hos modern inte hade fungerat och att hennes agerande i samband med LVU-omhändertagandet var olämpligt. Hon hade heller inte medverkat till umgänget med fadern. Hovrätten ansåg att det var till barnets bästa att fadern tillerkändes ensam vårdnad.

Kan förälder flytta? Bedömning av långväga flytt

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 2651–08.
I målet var tvist om vårdnad. Modern hade tillsammans med parternas gemensamma son flyttat från Skåne till Lillpite. Tingsrätten och hovrätten bedömde att det inte fanns stöd för påståendet från fadern om att flytten skett för att för att skilja honom från sonen eller inskränka umgänget.

Kvinnans föräldrar bodde i Lillpite och när hennes mor insjuknade i cancer erbjöds hon arbete på föräldrarnas gård. Tingsrätten och hovrätten ansåg att valet att flytta långt från fadern inte utgjorde ett gångbart eller tillräckligt skäl för att överflytta vårdnaden till fadern. Mannens yrkande om barnets stadigvarande boende lämnades utan bifall.

Svea hovrätts dom den 23 oktober 2012 i mål T 6722–11

I tingsrätten förordnades ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter åt modern. Kvinnan hade tillsammans med flickan oannonserat flyttat till Kina. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslutade om gemensam vårdnad eftersom parternas situation inte bedömdes vara oförenlig med barnets bästa. Trots samarbetssvårigheter hade parterna kommit överens om frågor som rörde flickans vårdnad.

Svea hovrätts dom den 20 april 2012 i mål T 9471

Parterna hade en gemensam son och var i tvist gällande vårdnad och boende. Modern hade tillsammans med sonen flyttat till Norge. Tingsrätten ansåg att gemensam vårdnad var det bästa för barnet och att han skulle bo kvar hos modern. Fadern tillerkändes umgängesrätt. Hovrätten konstaterade att ensam vårdnad var det mest lämpliga eftersom parterna inte kunnat komma överens om principiellt viktiga frågor till exempel boende och folkbokföring. Eftersom pojken hade anpassat sig väl i Norge tillerkändes modern ensam vårdnad och fadern tillerkändes ett utökat umgänge. Fadern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd i målet.

Svea hovrätts dom den 6 juli 2012 i mål T 3301–12

Parterna i målet hade två gemensamma barn, elva och tretton år gamla. Den centrala frågan var om modern skulle kunna flytta med barnen till USA. I tingsrätten upplöstes den gemensamma vårdnaden och barnen hade efter domen varit avståndstagande mot fadern. Det tydde enligt hovrätten på att modern inte lyckats hålla barnen utanför parternas konflikt. Barnen hade uttryckt en vilja att flytta tillsammans med modern men rättan bedömde att uttalandena föranletts av lojalitetsplikt mot modern. På grund av detta och att de inte ansågs kunna bedöma konsekvenserna av en flytt tillmättes barnens inställning ingen avgörande betydelse i målet. Hovrätten beslutade om gemensam vårdnad eftersom de delade meningarna om flytten inte ansågs utesluta sådan vårdnad. Faderns yrkande om växelvis boende ogillades och modern tillerkändes barnens stadigvarande boende. Domen överklagades men HD meddelade inte prövningstillstånd.

Svea hovrätts dom den 7 februari 2014 i mål 8342–13

Modern till parternas gemensamma son flyttade med pojken till Norge. Fadern yrkade i tingsrätten för att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att pojken skulle bo växelvis hos honom i Sverige. Tingsrätten anförtrodde modern med ensam vårdnad på grund av sonens tillit till henne och parternas samarbetsproblem. Fadern tillerkändes rätt till umgänge och överklagade domen. Hovrätten delade tingsrätten bedömning och fastställde domen. Fadern tillerkändes dock utökat umgänge med pojken. HD meddelade inte prövningstillstånd efter överklagan.

Bedömning av förälders kriminalitet

Göta hovrätts dom den 31 oktober 2012 i mål T 1255–12. Parterna var tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Mannen hade sedan tidigare ensam vårdnad om dottern och kvinnan var dömd till fängelse i tolv år för grov narkotikabrottslighet. Kvinnan stämde mannen vid tingsrätten och yrkade för gemensam vårdnad om flickan och rätt till umgänge.

Tingsrätten ansåg att modern inte kunde anses vara diskvalificerad som vårdnadshavare på grund av det långa fängelsestraffet och att det inte förelåg några stora samarbetsproblem mellan parterna. På grund av detta förordnades om gemensam vårdnad och umgänge mellan flickan och modern. Domen överklagades och hovrätten konstaterade att kvinnans lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas på grund av det långa fängelsestraffet. Vidare hade flickan uttryckt osäkerhet inför att möta modern som hade en bakgrund av missbruk och psykisk ohälsa. Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom och tillerkände fadern ensam vårdnad samt inskränkte umgänget mellan flickan och modern.

Svea hovrätts dom den 1 juli 2014 i mål T 5829–13

Parterna var i tvist gällande vårdnaden och boendet för sin gemensamma dotter. Modern stämde fadern och yrkade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne. Fadern bestred och yrkade om ensam vårdnad. Tingsrätten anförde att flickan inte riskerade att fara illa hos någon av föräldrarna trots att modern hade haft stora problem med sin sociala situation med kriminella inslag. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad, att fadern skulle anförtros det stadigvarande boendet eftersom som hans boendemiljö var lämpligare för dottern och viss rätt till umgänge för modern. Domen överklagades till hovrätten av modern. Hovrätten ansåg att parternas inte övergående konflikt föranledde ensam vårdad för fadern. Vad gällde moderns yrkande om umgänge konstaterade hovrätten att modern före detta sambo tidigare var dömd för bland annat barnpornografibrott och sexuellt ofredande av en liten flicka. Vidare anförde rätten att modern uttalat att det inte gick att garantera att relationen med den före detta sambon inte skulle återupptas. På grund av detta fann hovrätten att dottern skulle ha visst umgänge med modern men i samband med umgängesstöd.

Förälders missbruk vid vårdnad och umgänge

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1386–06. Parterna hade en gemensam dotter. Modern var tidigare missbrukare och prostituerad. Fadern hade varit hennes kund men ansågs i övrigt som skötsam. Tingsrätten anförde att det inte fanns något samarbete mellan parterna. Deras samarbete försvårades av att det förelåg en betydande ojämlikhet mellan dem.

Konflikten ansågs så svår och djup att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor gällande flickan. Eftersom det fanns anledning att anta att fadern skulle utesluta modern om han anförtroddes med ensam vårdnad tillerkände tingsrätten modern ensam vårdnad. Hovrätten ansåg att modern var den förälder som bästa kunde sörja för att flickan skulle få en nära och god kontakt med den andra föräldern. Hon ansågs även, trots den instabilitet som fanns i hennes tillvaro, som en lämplig vårdnadshavare. Vårdnaden tillerkändes således till modern.

Göta hovrätts dom den 23 januari 2013 i mål T 1182–12

Tingsrätten beslutade genom dom om gemensam vårdnad om parternas gemensamma dotter. Barnet skulle ha sitt stadigvarande hos fadern och modern fick rätt till umgänge med flickan. Fadern överklagade och yrkade ensam vårdnad. Parterna kom till en överenskommelse angående umgänget som hovrätten konstaterade var till barnets bästa och förordnade om. Moderns ideliga återfall i drogmissbruk ifrågasatte hennes lämplighet som vårdnadshavare. Parterna hade dock kunnat samarbeta rörande dottern och hovrätten ansåg att gemensam vårdnad skulle främja förhållandet mellan flickan och hennes föräldrar. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut i vårdnadsfrågan.

Svea hovrätts dom den 8 maj 2013 i mål T 10355–12

I målet fann hovrätten att parternas samarbetssvårigheter inte var så allvarliga att den gemensamma vårdnaden skulle upplösas. I fråga om barnets boende fanns det viss oro kring moderns eventuella alkoholproblematik. Hovrätten bedömde att det bästa för barnet var att bo tillsammans med fadern. Pojken hade för övrigt bott hos fadern de senaste åren. Pojkens vilja att flytta till modern fick ingen avgörande betydelse då han var endast sex år gammal.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 10 februari 2014 i mål T 1986–13

I målet ogillade tingsrätten faderns yrkande om ensam vårdnad av parternas gemensamma barn. Hovrätten ansåg inte heller att moderns missbruksproblem utgjorde tillräckliga skäl för att hon ska ses som en olämplig vårdnadshavare. Emellertid fann hovrätten att föräldrarnas samarbetsproblem utgjorde grund för att gemensam vårdnad inte var den bästa lösningen. Kommunikationen mellan föräldrarna gick via socialtjänsten. Föräldrarnas konflikter rörde deras olika uppfattningar kring barnens klädsel och mammans kritik mot pappans föräldraförmåga. Motsättningarna drabbade barnen på̊ ett mycket negativt sätt.

Svea hovrätts dom den 19 juni 2014 i mål T 10772–13

Sedan tvist uppstått mellan parterna om vårdnaden av deras gemensamma barn tillerkändes modern ensam vårdnad i samband med äktenskapsskillnad. På grund av moderns missbruk hade barnen under en tid varit omhändertagna enligt LVU. Fadern yrkade i tingsrätten att han skulle anförtros med ensam vårdnad. Enligt tingsrätten hade modern aktivt motverkat umgänge mellan fadern och barnen men ansåg att ingen av parterna var olämpliga som vårdnadshavare. Med anledning av att gemensam vårdnad var den enda lösning för fadern att få insyn i barnens liv beslutade tingsrätten att vårdnaden skulle vara gemensam. Domen överklagades till hovrätten som anförde att parterna inte hade någon kontakt. Modern hade genom stödåtgärder möjliggjort trygghet för barnen och åtog sig att vid ensam vårdnad informera fadern om barnen. Hovrätten tillerkände på grund av detta modern ensam vårdnad.