Beviskravet är en rättslig norm, vilket innebär att bestämningen av kravet är en del av domstolens rättstillämpning.
Bevisvärderingen är enligt svensk rätt fri men det anses inte innebära att domstolen fritt får ta ställning till hur stark bevisning som ska krävas i ett mål. Tvärtom ska beviskravet om möjligt bestämmas utifrån de författningar och förarbeten som gäller samt den rättspraxis som finns. Att beviskravets nivå är en rättslig fråga har praktiskt viktiga konsekvenser t.ex. beviljas normalt inte prövningstillstånd i frågor om beviskrav men däremot om fel beviskrav tillämpats. Det innebär också att beviskravets nivå är oberoende av vilken bevisning som föreligger i ett konkret mål.
Regler om beviskrav gäller enbart för rättsfakta, det vill säga de sakförhållanden som ska bevisas i målet. De får inte tillämpas på rättsfrågor eller bevisfakta.
Om en rättsfråga är oklar kan rätten inte lösa problemet genom att rikta ett beviskrav mot ena parten. Enligt principen att rätten känner lagen, ”jura novit curia”, måste rätten ta ställning till hur rättsfrågan ska lösas. Grundsatsen att beviskrav inte tillämpas på bevisfakta innebär att rätten inte får bortse från ett bevis bara för att dess värde är lågt. Ibland händer det att rätten i domskälen förklarar att den bortser från ett uttalande från en part eller ett vittne för att uttalandet inte styrkts i målet. Det är dock inte bevis som ska bevisas, utan sakförhållanden. Vid bevisvärderingen ska rätten beakta all bevisning som finns och svaga bevis får inte diskvalificeras.
Många regler innehåller fler än ett rekvisit. I princip kan olika beviskrav gälla beträffande olika rekvisit och bevisbördans placering kan skifta från ett rekvisit till ett annat. Ofta gäller dock ett enhetligt beviskrav för alla rekvisit i en regel. Så är fallet inom straffprocessen, där beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel” gäller för alla objektiva rekvisit. En noggrann analys av beviskrav och bevisbörda bör dock utföras rekvisit för rekvisit.
Beviskrav uttrycks antingen språkligt eller numeriskt som ett krav på en viss grad av sannolikhet. Vanliga språkliga uttryck för beviskrav är att de faktiska omständigheterna ska vara ”uppenbara”, ”styrkta”, ”klarlagda”, ”sannolika” eller ”antagliga”, eller att ”full och övertygande bevisning” ska förebringas. Det kan också anges att ”övervägande skäl” måste tala för ett visst sakförhållande eller att det ska finnas en ”risk” eller ”påtaglig risk” för ett visst faktum. Dessa språkliga uttryck är i behov av precisering, förklaring och systematisering, eftersom de är vaga och det är oklart hur de förhåller sig till varandra.
Inom bevisteorin har uttrycken diskuterats och rangordnats på ett särskilt sätt, som snart kommer att framgå. Till de språkliga uttrycken knyts ofta numeriska sannolikhetsvärden. Inom sannolikhetsteorin anges värden mellan 0 och 1 men det är också vanligt att sannolikheten uttrycks som en procentandel av fullständig säkerhet. Beviskravet ”övervägande skäl” kan exempelvis anses markera att en sannolikhet på minst 51 % av fullständig säkerhet krävs. Dessa språkliga och numeriska uttryck används inte bara om beviskrav utan också om bevisvärden. Ett vittnesmål kanske gör en faktisk omständighet ”sannolik” och när all bevisning vägts samman kan omständigheten anses exempelvis ”klarlagd” eller 80 % säker. Resultatet av bevisvärderingen uttrycks alltså med samma begrepp som beviskravet. I praktiken är det knappast möjligt att med ett exakt procenttal ange hur stark bevisningen är men uttrycken fyller en viktig funktion i diskussionen om olika beviskrav.
Om inget särskilt beviskrav framgår av den tillämpliga författningen, dess förarbeten eller av rättspraxis och det inte finns skäl för ett särskilt högt eller lågt krav är tanken att ett normalkrav användas som referenspunkt vid bestämningen av avvikande beviskrav.
I såväl tvistemål som brottmål anses normalkrav på bevisningen finnas.
Normalkravet i tvistemål är om inga skäl talar för något annat, ett krav som är högre än ”sannolikt” men lägre än ”uppenbart” gälla. Det kravet brukar anges som ”styrkt” eller ”visat”. Det finns förespråkare av andra huvudregler, till exempel bevisövervikt, men ”styrkt/visat” får anses gälla eftersom det har bekräftats av HD, bland annat i NJA 1993 s. 764 och 1994 s. 449. De språkliga uttrycken ”styrkt” och ”visat” har kritiserats eftersom de används både som beteckning på en viss grad av sannolikhet och som synonym för ”bevisat” i allmänhet, utan att någon särskild grad av sannolikhet avses. Begreppen ”klarlagt”, ”utrett”, ”klar och övertygande bevisning” samt ”full och övertygande bevisning” anses annars liktydiga med ”styrkt/visat”.
Hur bevisbördan är placerad i tvistemål går inte att ange generellt. Vilka principer som ska vara vägledande för hur bevisbördan ska vara placerad är omstritt och det finns inte utrymme att behandla frågan.
I brottmål gäller ett högre normalkrav än i tvistemål. Det ska vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att den tilltalade begått gärningen. Som synonym används ”ställt utom rimligt tvivel”. Uttrycken har sitt ursprung i det angloamerikanska ”beyond reasonable doubt” och anger hur stor osäkerhet som tillåts för en fällande dom. I praktiken innebär det att alla rimliga alternativ till åklagarens gärningspåstående måste elimineras av bevisningen i målet. I litteraturen råder i princip enighet om beviskravet och det har bekräftats av Högsta domstolen i bland annat NJA 1980 s. 725 och 1990 s. 555. I NJA 1986 s. 470 gjorde Högsta domstolen dessutom klart att kravet verkligen är högre än det som normalt ställs i tvistemål. När uttrycket ”ställt bortom allt rimligt tvivel” används anses det markera att utredningen i målet är fullständig och att bevisvärderingen skett på ett komplett underlag. Bevisbördan anses i brottmål ligga på åklagaren, avseende samtliga rekvisit.
I såväl tvistemål som brottmål förekommer undantag från normalkraven. Till exempel har Högsta domstolen i skadeståndsmål tillämpat ett nedsatt beviskrav i fråga om orsakssamband, ofta uttryckt så att ett samband ska framstå som ”klart mera sannolikt” än inget samband. I brottmål anses ett lägre beviskrav än det normala gälla för subjektiva rekvisit, frånvaron av ansvarsfrihetsgrunder och omständigheter av betydelse för påföljdsfrågan. En omstridd fråga är om beviskravet varierar med hänsyn till brottets grovhet, så att starkare bevisning skulle krävas för bifall av ett mordåtal än för ett åtal om exempelvis olovlig körning.
Inom förvaltningsprocessen finns en allmän grundsats med ett krav på ”full bevisning” alternativt ”övertygande sannolikhet”. Vid gynnande beslut beror beviskravet bland annat på vilka motstående intressen som finns. Om exempelvis ett tillstånd att bedriva en viss verksamhet medför fara för allmän säkerhet bör det beviskrav som riktas mot sökanden ställas högt. I mål om beviljande av ekonomiska förmåner eller bidrag bör kraven ställas tillräckligt högt för att minska risken för obehörig åtkomst av förmånen. Vid missgynnande och förpliktande beslut, till exempel återkallelse av tidigare gynnande beslut, måste beviskravet, som här förutsätts riktas mot myndigheten, ställas högt samtidigt som hänsyn till allmän ordning och säkerhet kan innebära att beslut måste fattas med stöd av ”mindre upplysande utredning”. Något allmängiltigt beviskrav anses inte kunna ställas upp och beviskravet sägs variera beroende på sakens beskaffenhet men samtidigt anges ett krav motsvarande ”styrkt/visat” som en allmän grundsats.
Högsta förvaltningsdomstolen har inte uttalat något normalkrav på bevisningen i förvaltningsmål. Däremot framgår att domstolen snarare tagit fasta på tanken att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet. Olika beviskrav har slagits fast för olika målgrupper eller måltyper.
I den juridiska doktrinen anges att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet men att ”sannolika skäl” kan anses gälla som normalkrav i förvaltningsmål.