Nedan kan du läsa mer information gällande de vanligaste frågorna vi brukar få. Finns inte svaret du söker är du varmt välkommen för rådgivning. Du kan kontakta oss per telefon och få 15 minuter kostnadsfri rådgivning, det går även bra via mail!
Här kan du läsa mer om våra vanligaste frågor som berör tvister.
Beviskravet är en rättslig norm, vilket innebär att bestämningen av kravet är en del av domstolens rättstillämpning.
Bevisvärderingen är enligt svensk rätt fri men det anses inte innebära att domstolen fritt får ta ställning till hur stark bevisning som ska krävas i ett mål. Tvärtom ska beviskravet om möjligt bestämmas utifrån de författningar och förarbeten som gäller samt den rättspraxis som finns. Att beviskravets nivå är en rättslig fråga har praktiskt viktiga konsekvenser t.ex. beviljas normalt inte prövningstillstånd i frågor om beviskrav men däremot om fel beviskrav tillämpats. Det innebär också att beviskravets nivå är oberoende av vilken bevisning som föreligger i ett konkret mål.
Regler om beviskrav gäller enbart för rättsfakta, det vill säga de sakförhållanden som ska bevisas i målet. De får inte tillämpas på rättsfrågor eller bevisfakta.
Om en rättsfråga är oklar kan rätten inte lösa problemet genom att rikta ett beviskrav mot ena parten. Enligt principen att rätten känner lagen, ”jura novit curia”, måste rätten ta ställning till hur rättsfrågan ska lösas. Grundsatsen att beviskrav inte tillämpas på bevisfakta innebär att rätten inte får bortse från ett bevis bara för att dess värde är lågt. Ibland händer det att rätten i domskälen förklarar att den bortser från ett uttalande från en part eller ett vittne för att uttalandet inte styrkts i målet. Det är dock inte bevis som ska bevisas, utan sakförhållanden. Vid bevisvärderingen ska rätten beakta all bevisning som finns och svaga bevis får inte diskvalificeras.
Många regler innehåller fler än ett rekvisit. I princip kan olika beviskrav gälla beträffande olika rekvisit och bevisbördans placering kan skifta från ett rekvisit till ett annat. Ofta gäller dock ett enhetligt beviskrav för alla rekvisit i en regel. Så är fallet inom straffprocessen, där beviskravet ”ställt bortom rimligt tvivel” gäller för alla objektiva rekvisit. En noggrann analys av beviskrav och bevisbörda bör dock utföras rekvisit för rekvisit.
Beviskrav uttrycks antingen språkligt eller numeriskt som ett krav på en viss grad av sannolikhet. Vanliga språkliga uttryck för beviskrav är att de faktiska omständigheterna ska vara ”uppenbara”, ”styrkta”, ”klarlagda”, ”sannolika” eller ”antagliga”, eller att ”full och övertygande bevisning” ska förebringas. Det kan också anges att ”övervägande skäl” måste tala för ett visst sakförhållande eller att det ska finnas en ”risk” eller ”påtaglig risk” för ett visst faktum. Dessa språkliga uttryck är i behov av precisering, förklaring och systematisering, eftersom de är vaga och det är oklart hur de förhåller sig till varandra.
Inom bevisteorin har uttrycken diskuterats och rangordnats på ett särskilt sätt, som snart kommer att framgå. Till de språkliga uttrycken knyts ofta numeriska sannolikhetsvärden. Inom sannolikhetsteorin anges värden mellan 0 och 1 men det är också vanligt att sannolikheten uttrycks som en procentandel av fullständig säkerhet. Beviskravet ”övervägande skäl” kan exempelvis anses markera att en sannolikhet på minst 51 % av fullständig säkerhet krävs. Dessa språkliga och numeriska uttryck används inte bara om beviskrav utan också om bevisvärden. Ett vittnesmål kanske gör en faktisk omständighet ”sannolik” och när all bevisning vägts samman kan omständigheten anses exempelvis ”klarlagd” eller 80 % säker. Resultatet av bevisvärderingen uttrycks alltså med samma begrepp som beviskravet. I praktiken är det knappast möjligt att med ett exakt procenttal ange hur stark bevisningen är men uttrycken fyller en viktig funktion i diskussionen om olika beviskrav.
Om inget särskilt beviskrav framgår av den tillämpliga författningen, dess förarbeten eller av rättspraxis och det inte finns skäl för ett särskilt högt eller lågt krav är tanken att ett normalkrav användas som referenspunkt vid bestämningen av avvikande beviskrav.
I såväl tvistemål som brottmål anses normalkrav på bevisningen finnas.
Normalkravet i tvistemål är om inga skäl talar för något annat, ett krav som är högre än ”sannolikt” men lägre än ”uppenbart” gälla. Det kravet brukar anges som ”styrkt” eller ”visat”. Det finns förespråkare av andra huvudregler, till exempel bevisövervikt, men ”styrkt/visat” får anses gälla eftersom det har bekräftats av HD, bland annat i NJA 1993 s. 764 och 1994 s. 449. De språkliga uttrycken ”styrkt” och ”visat” har kritiserats eftersom de används både som beteckning på en viss grad av sannolikhet och som synonym för ”bevisat” i allmänhet, utan att någon särskild grad av sannolikhet avses. Begreppen ”klarlagt”, ”utrett”, ”klar och övertygande bevisning” samt ”full och övertygande bevisning” anses annars liktydiga med ”styrkt/visat”.
Hur bevisbördan är placerad i tvistemål går inte att ange generellt. Vilka principer som ska vara vägledande för hur bevisbördan ska vara placerad är omstritt och det finns inte utrymme att behandla frågan.
I brottmål gäller ett högre normalkrav än i tvistemål. Det ska vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att den tilltalade begått gärningen. Som synonym används ”ställt utom rimligt tvivel”. Uttrycken har sitt ursprung i det angloamerikanska ”beyond reasonable doubt” och anger hur stor osäkerhet som tillåts för en fällande dom. I praktiken innebär det att alla rimliga alternativ till åklagarens gärningspåstående måste elimineras av bevisningen i målet. I litteraturen råder i princip enighet om beviskravet och det har bekräftats av Högsta domstolen i bland annat NJA 1980 s. 725 och 1990 s. 555. I NJA 1986 s. 470 gjorde Högsta domstolen dessutom klart att kravet verkligen är högre än det som normalt ställs i tvistemål. När uttrycket ”ställt bortom allt rimligt tvivel” används anses det markera att utredningen i målet är fullständig och att bevisvärderingen skett på ett komplett underlag. Bevisbördan anses i brottmål ligga på åklagaren, avseende samtliga rekvisit.
I såväl tvistemål som brottmål förekommer undantag från normalkraven. Till exempel har Högsta domstolen i skadeståndsmål tillämpat ett nedsatt beviskrav i fråga om orsakssamband, ofta uttryckt så att ett samband ska framstå som ”klart mera sannolikt” än inget samband. I brottmål anses ett lägre beviskrav än det normala gälla för subjektiva rekvisit, frånvaron av ansvarsfrihetsgrunder och omständigheter av betydelse för påföljdsfrågan. En omstridd fråga är om beviskravet varierar med hänsyn till brottets grovhet, så att starkare bevisning skulle krävas för bifall av ett mordåtal än för ett åtal om exempelvis olovlig körning.
Inom förvaltningsprocessen finns en allmän grundsats med ett krav på ”full bevisning” alternativt ”övertygande sannolikhet”. Vid gynnande beslut beror beviskravet bland annat på vilka motstående intressen som finns. Om exempelvis ett tillstånd att bedriva en viss verksamhet medför fara för allmän säkerhet bör det beviskrav som riktas mot sökanden ställas högt. I mål om beviljande av ekonomiska förmåner eller bidrag bör kraven ställas tillräckligt högt för att minska risken för obehörig åtkomst av förmånen. Vid missgynnande och förpliktande beslut, till exempel återkallelse av tidigare gynnande beslut, måste beviskravet, som här förutsätts riktas mot myndigheten, ställas högt samtidigt som hänsyn till allmän ordning och säkerhet kan innebära att beslut måste fattas med stöd av ”mindre upplysande utredning”. Något allmängiltigt beviskrav anses inte kunna ställas upp och beviskravet sägs variera beroende på sakens beskaffenhet men samtidigt anges ett krav motsvarande ”styrkt/visat” som en allmän grundsats.
Högsta förvaltningsdomstolen har inte uttalat något normalkrav på bevisningen i förvaltningsmål. Däremot framgår att domstolen snarare tagit fasta på tanken att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet. Olika beviskrav har slagits fast för olika målgrupper eller måltyper.
I den juridiska doktrinen anges att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet men att ”sannolika skäl” kan anses gälla som normalkrav i förvaltningsmål.
Beviskravet är den norm som anger hur stark bevisning som krävs för att rätten ska betrakta något som bevisat. Det handlar alltså om vilken nivå bevisningen måste ha, för att rätten ska utgå från att ett visst sakförhållande föreligger, och beviskravet är den måttstock som rätten använder sig av när den ska ta ställning till om bevisningen i målet är tillräcklig. Som en synonym kan begreppet bevisbördepunkt användas och då menar man den punkt vid vilken parten har uppfyllt sin bevisbörda. Ofta ger en regel besked både om vilken part som har bevisbördan och vilket beviskrav som gäller mot denna part.
Beviskrav kan uttryckas på olika sätt. Det vanligaste är att kravet ges ett språkligt uttryck, som att ett sakförhållande ska vara ”uppenbart”, ”styrkt”, ”sannolikt” eller ”antagligt” eller att ”full och övertygande bevisning” eller ”övervägande skäl” ska tala för att någon viss omständighet föreligger.
Beviskrav kan också uttryckas numeriskt, till exempel att en sannolikhet på 75 % krävs för att något ska anses bevisat. Kravets nivå är en rättslig fråga. Det innebär att nivån ska vara känd på förhand, så att parterna vet vilket krav som gäller. Ibland anges kravet i den materiella lagstiftningen t.ex. ”övervägande skäl talar för det” vilket innebär att beviskravet är i lagen bestämt till ”övervägande skäl”, vilket innebär att mer bevisning måste tala för än mot ett orsakssamband mellan den skadliga inverkan i arbetet och skadan. Ibland kan beviskrav utbildas i rättspraxis vilket är det vanligaste.
Innebörden av att en part har bevisbördan för en omständighet är att han eller hon kommer att få nackdelen om denna inte bevisas med tillräcklig styrka. I klartext innebär det att motpartens påståenden om sakförhållandena istället kommer att läggas till grund för avgörandet och risken är då stor att parten förlorar målet.
Bevisbörderegel bestämmer ”vilken av parterna som ska bära nackdelen av att rätten inte kommer till övertygelse beträffande visst relevant faktum”. Att ena parten har bevisbördan innebär att ett beviskrav riktas mot denna och når inte bevisningen den angivna styrkan förlorar parten målet. Den som har bevisbördan har därför ett incitament att säkra bevisning inför en process.
Frågan om vilken part som bär bevisbördan är rättslig och avgörs av domstolen. Ibland innehåller den materiella lagstiftningen en bestämmelse om bevisbördan, i annat fall är domstolen hänvisad till praxis eller allmänna principer.
Bevisvärderingen syftar till att bestämma värdet på den bevisning som finns i målet. Vid värderingen bedömer rätten styrkan av bevisningen och avgör om den är tillräcklig för att beviskravet ska anses uppfyllt. Det brukar anges som ”själva avvägningen av bevisens styrka”. Bevisvärderingen beskrivs ofta som en kunskapsteoretisk verksamhet, till skillnad från fastställandet av beviskravet, som hör till rättstillämpningen.
I den allmänna processen råder fri bevisvärdering enligt 35 kap. 1 § RB:
”Rätten skall, efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Principen innebär att domstolen fritt får bestämma värdet av den presenterade bevisningen, utan att vara bunden av några rättsregler. Även inom förvaltningsprocessen anses bevisvärderingen vara fri.
Vid bevisvärderingen ska domstolen först bestämma vad som ska bevisas i målet.
Varje rekvisit ska utgöra ett särskilt bevistema och att de olika bevisen i målet ska hänföras till det bevistema som de har relevans för: ”I princip skall beträffande varje omständighet för sig, som bedömes vara av betydelse för utgången, uppställas ett bevistema.”
Bevisvärderingen ska inte innebära en intuitiv helhetsbedömning av målet utan varje bevis ska värderas för sig. Först därefter ska det sammanlagda värdet av all bevisning bestämmas och jämföras mot beviskravet.
En rättsregel kan normalt struktureras enligt formen ”om X, så Y”. X är ett rekvisit, en beskrivning av en omständighet som måste vara för handen för att rättsföljden Y ska inträda. En rättsregel kan naturligtvis innehålla flera rekvisit och ha en mer komplicerad form, till exempel ”om X1 och X2 och X3 men inte X4 så Y”. Ett annat ord för rekvisit är abstrakt rättsfaktum. Det konkreta rättsfaktumet är den del av verkligheten som jämförs med rekvisitet, det vill säga ett visst sakförhållande.
Rättsfakta beskrivs ofta som omständigheter som är av direkt betydelse för utgången i ett mål och med det avses just sakförhållanden som motsvarar rekvisiten i en regel.
Bevistemat är vad som ska bevisas i rättegången, det vill säga ett eller flera sakförhållanden. Temat är ett påstående eller en utsaga snarare än ett sakförhållande, eftersom endast utsagor kan vara sanna eller falska.
Normalt framgår det av rekvisiten i den aktuella författningen vilka sakförhållanden som måste bevisas. Det är ytterst domstolens uppgift att bestämma bevistemat. Rätten skall genom en prövning som tillhör rättstillämpningen avgöra vad i målet som ska bevisas.
Bevisfakta är ett annat ord för bevis eller bevisning. Bevisfakta kan definieras som omständigheter som talar för eller emot att ett visst sakförhållande föreligger. Ett bevisfaktum tillåter en viss slutsats – eller åtminstone ger anledning till ett visst sannolikhetsresonemang – beträffande förekomsten av ett sakförhållande.
Begreppet bevisföring syftar på parternas möjlighet att lägga fram bevisning under en rättegång genom att till exempel åberopa vittnen eller lämna in skriftliga handlingar som läkarintyg eller registerutdrag. Huvudregeln är att bevisföringen är fri, vilket innebär att parterna får föra in vilken bevisning som helst i målet och att domstolen inte får avvisa denna utan särskilt stöd. I princip allt som har bevisvärde får förebringas i en rättegång. Det innebär vidare att domstolen inte utan lagstöd får ställa upp krav på en särskild typ av bevisning för att godta en omständighet.
Bevisföringen är fri även hos förvaltningsmyndigheter vilket innebär att myndighet – inte utan lagstöd – kan ställa krav på vilken bevisning som kan åberopas. Eftersom bevisföringen som huvudregel är fri finns det ingen begränsning när det gäller vilka bevismedel som får användas med vissa angivna undantag.
Här kan du läsa fler vanliga frågor som berör äktenskap och samboskap.
Här kan du läsa vanliga frågor kring ekonomi så som frågor kring hyra, fastighet och konkurs.
Om du har frågor om till exempel ditt hyresavtal, hur hyran bestäms, vad du får göra i din lägenhet, dina rättigheter vid brist i lägenheten, ombildning till bostadsrätt eller vad som gäller när man hyr ut i andra hand, kan du kontakta hyresnämnden. Hyresnämnden kan lämna upplysning om vilka bestämmelser som gäller i hyresförhållanden, men ger inte råd om hur en specifik tvist ska lösas.
Om parterna inte kommer överens kan hyresnämnden avgöra vissa hyres- och bostadsrättsfrågor.
Vi lämnar rådgivning kring:
Ordet fastighet används ofta i dagligt tal om en byggnad. I juridisk mening är dock en fastighet ett eller flera avgränsade områden på marken. All mark i landet är indelad i fastigheter och alla har en särskild beteckning inom kommunen. Till en fastighet kan höra byggnader, skog, vatten med mera.
I domstolarna förekommer det flera olika typer av mål och ärenden om fastigheter. Bland dessa kan särskilt nämnas: tvist om fastighetsköp, tvist om hyra, mål om tillstånd till vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet samt skadestånds- och ersättningsfrågor med miljöanknytning, mål enligt plan- och bygglagen, mål enligt fastighetsbildningslagen samt expropriationsmål.
För att en skuld ska kunna drivas in måste den vara fastställd. Det betyder att det måste finnas ett beslut som säger att skulden finns. Beslutet kan bland annat fattas av kronofogdemyndigheten genom ett så kallat utslag eller av en tingsrätt genom dom. En person som har en skuld till någon kallas gäldenär, och den som gäldenären står i skuld till kallas borgenär.
Kronofogdemyndigheten kan även hjälpa till att driva in skulder. Om gäldenären inte betalar sin skuld undersöker kronofogden om gäldenären har någon egendom att utmäta. Med utmätning menas att kronofogden tar pengar eller saker som betalning för den fordran som borgenären har. Löneutmätning är ett sätt att göra indrivning, ett annat sätt är utmätning i lös egendom (till exempel banktillgångar) eller fast egendom (fastigheter). Utmätning av lön vanligast Utmätning av lön är det mest använda av de tvångsmedel som kronofogden kan använda sig av när en skuld ska betalas. Då ålägger kronofogden gäldenärens arbetsgivare att hålla inne en viss del av lönen. Pengarna skickar arbetsgivaren till kronofogden, som därefter redovisar beloppet till borgenären. Ett beslut om löneutmätning gäller i princip tills vidare. Kronofogdemyndigheten kan under vissa förutsättningar bevilja uppskov om någon av parterna begär det.
Beslut kan överklagas till tingsrätten Kronofogdens beslut om löneutmätning kan överklagas till tingsrätten. Även ett beslut om att inte bevilja uppskov kan överklagas till tingsrätten.
För att få rättshjälp ska du som huvudregel ha haft en timmes rådgivning enligt rättshjälpslagen. Du får inte ha ett ekonomiskt underlag (summan av inkomster, försörjningsbörda, förmögenhet och skulder) på mer än 260 000 kr per år, det ska finnas behov av juridisk hjälp och det ska vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna i angelägenheten.
Observera att du som regel inte får rättshjälp om ärendet rör ett värde som är mindre än ett halvt basbelopp.
Om du har försäkring med rättsskydd som täcker det rättsliga ärendet, kan du i regel inte få rättshjälp. Möjligheten att få rättshjälp är även begränsad när det gäller sådant skadestånd som kan betalas ur till exempel en ansvarsförsäkring.
Du kan oftast inte få rättshjälp i ärenden som gäller enklare registreringsåtgärder eller för upprättande av handlingar såsom självdeklaration, testamente, äktenskapsförord eller gåvohandling. Du kan inte heller få rättshjälp för förrättande av bouppteckning eller i ett ärende som rör bodelning i annat fall än när det är fråga om klander.
Om du beviljas rättshjälp ska du bidra till kostnaderna genom att betala en rättshjälpsavgift som bestäms till en procentuell andel av kostnaderna för hjälpen. Staten betalar resten. Avgiftens storlek beror på dina ekonomiska förhållanden. Om du vill veta vilka avgifter som gäller, kontakta oss.
De tvister som kan omfattas av rättsskyddet i hemförsäkringen måste vara så kallade tvistemål och kunna prövas i tingsrätten, hovrätten eller Högsta domstolen. Tvister som ska handläggas av någon annan domstol eller administrativ myndighet omfattas inte. Hit hör till exempel Hyresnämnden, Kronofogdemyndigheten och förvaltningsdomstolar. Arvstvister och fel i fastigheter är exempel på vanliga tvister, som ersätts. Tvister som gäller skadestånd är också vanliga men där är kravet att det belopp man tvistar om måste överstiga ett halvt prisbasbelopp för att rättsskyddet ska gälla.
Vilka tvister som omfattas av rättsskyddet och hur stor ersättning de ger varierar mellan försäkringsbolagen. Till exempel är tvister med någon som du är, eller har varit gift (eller sammanbott) med undantagna. Många bolag ersätter dock vårdnadstvister om det gått några år efter separationen. Rättskyddet gäller inte heller för tvister om skadeståndsanspråk som kan ersättas genom ansvarsskyddet i hemförsäkringen.
Den ersättning du kan få genom rättsskyddet är dina kostnader för att anlita ett juridiskt ombud. Förlorar du tvisten kan du dessutom behöva betala för motpartens ombudskostnader. Båda dessa kostnader är då inkluderade i den högsta ersättning som försäkringsbolaget kan lämna.
För att du ska få använda dig av rättsskyddet måste du som regel ha haft hemförsäkring under en sammanhängande period om två år. Det gör ingenting om du haft olika försäkringsbolag, det viktiga är att du inte varit oförsäkrad. Det finns undantagsfall när bolagen ändå kan betala ut ersättning, till exempel om försäkringsbehovet, och därmed hemförsäkringen, hade upphört när tvisten uppstod men själva orsaken till tvisten inträffade medan försäkringen gällde.
