Föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar

Föräldrabalkens reglering har ändrats i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.

Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga.

Förarbeten

Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall en bra vårdnadsform för barn och föräldrar. Särskilt för barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna tar ansvar för barnet och är delaktiga i barnets liv – en grundförutsättning som också kommer till uttryck i t.ex. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen, artikel 18). Det finns dock situationer när det är bäst för ett barn att en förälder ges ensam vårdnad. En prövning måste därför alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av de kriterier som lagen ställer upp (se även CRC/C/GC/2013/14 p. 67). Det bör således inte finnas någon presumtion för vare sig gemensam eller ensam vårdnad (jfr dock bedömning i SOU 2020:63 s. 454).

Sedan 2006 års vårdnadsreform gäller att domstolen vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros till den ena föräldern ska fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Avsikten med att införa denna reglering var att åstadkomma en uppstramning av rättspraxis som hade sin grund i två avgöranden från Högsta domstolen och som hade kommit att uppfattas som att det rådde en presumtion för gemensam vårdnad. Det hade blivit för svårt att få ensam vårdnad, även när det fanns goda skäl för det. I det avseendet har regleringen varit lyckosam. 2014 års vårdnadsutredning konstaterar att det görs mer nyanserade bedömningar av vårdnadsfrågan än tidigare och att domstolarna i större utsträckning beslutar om ensam vårdnad för en förälder.

Däremot synes regleringen ha fört med sig andra problem. Utredningen konstaterar att det har blivit alltför stort fokus på hur föräldrarnas samarbete ser ut och att det i vissa fall kan vara konfliktdrivande. Det blir många gånger ett fokus i processen på att lyfta fram den andra förälderns brister i stort och smått, för att visa på de samarbetsproblem som finns. Det riskerar att fördjupa konflikten och regleringen får därigenom en konfliktdrivande funktion.

I praktiken är det dock inte så att ensam vårdnad alltid innebär att barnet påverkas i lägre grad av föräldrarnas konflikt. Samarbetsproblemen kan ofta röra frågor som inte direkt är knutna till den juridiska vårdnaden om barnet. Det kan t.ex. handla om att den ena föräldern tvivlar på den andra förälderns förmåga att tillgodose barnets behov i olika avseenden när barnet är hos den föräldern. Utredningen konstaterar också att domstolarna i praktiken många gånger inte ställer särskilt höga krav på föräldrarnas samarbetsförmåga vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam. Bestämmelsen ger alltså enligt utredningen inte på bästa sätt uttryck för de överväganden som bör göras och görs vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller ensam.

Som utredningen och flera remissinstanser framhåller förefaller den nuvarande regleringen i stället att i vissa fall vara konfliktdrivande. Det är, som Barnombudsmannen lyfter fram, inte fel att ställa krav på att separerade föräldrar samarbetar, tvärtom måste de i viss mån kunna göra det. Formerna för hur samarbetet ska se ut kan dock se väldigt olika ut och omfattningen av kontakterna föräldrarna emellan variera stort, utan att bristen på kontakt eller formen för samarbete behöver gå ut över barnet på ett sådant sätt att det är bättre för barnet att en förälder ges ensam vårdnad.

Utredningens förslag innebär att det ska fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet, i stället för vid föräldrarnas samarbetsförmåga. Regeringen delar, i likhet med flertalet remissinstanser, uppfattningen att förslaget att i stället lyfta fram föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar innebär en tydligare fokusering på barnet och konsekvenserna för barnet. Förslaget motsvarar också bättre hur domstolarna i praktiken många gånger bedömer frågan. Incitamentet för parterna att agera på ett sätt som inte driver på en konflikt kan då öka, liksom viljan att – i barnets intresse – försöka hitta lösningar på gemensamma problem.

Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga. Såsom Sigtuna, Sollentuna och Upplands Väsby kommuner anför innebär ändringen ett perspektivskifte mot ökad uppmärksamhet på det som är fungerande, vilket är positivt.

Det är viktigt att uppmärksamma att det finns skillnader mellan att ta ett gemensamt ansvar och att ha samarbetsförmåga. Att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar innebär att de tillsammans kan lösa frågor som rör barnet och som omfattas av vårdnadsansvaret. Det kan t.ex. handla om att fatta beslut om skolval eller annan omsorg för barnet. Det kan också handla om att säkerställa att barnet får tillgång till olika stöd- och hjälpinsatser som barnet kan behöva och som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken. Detta kan göras genom omfattande eller få kontakter och kontakterna kan vara muntliga eller skriftliga. Det är således möjligt att ta ett gemensamt ansvar trots att föräldrarnas samarbete i praktiken är mycket begränsat. Vikten av att föräldrarna har förmåga att ta gemensamt ansvar måste ses tillsammans med de grundläggande principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. Det handlar, som även Socialstyrelsen och Barnombudsmannen är inne på, om att beakta föräldrarnas förmåga att, när det behövs, sätta barnets behov främst och gemensamt fatta beslut som är till barnets bästa. För att tydliggöra detta bör lagtexten ges en något annorlunda utformning än den som utredningen föreslagit (jfr även avsnitt 6.1).

Familjerättssocionomernas riksförening och Svedala kommun vill att även en förälders engagemang, närvaro och intresse för barnets situation ska beaktas vid bedömningen. Regeringen konstaterar i sammanhanget att det i och för sig, för att ett gemensamt ansvar ska kunna fungera, många gånger måste krävas mer än att föräldrarna i praktiken lyckas fatta nödvändiga beslut. Att en förälder regelmässigt tvingas aktivt agera ensam och att söka och vänta på besked från den andra föräldern för att inte barnet ska komma i kläm utgör knappast ett välfungerande gemensamt ansvarstagande. Lika lite som föräldrar som bor tillsammans alltid måste vara överens eller lika engagerade i alla frågor om barnet, måste emellertid separerade föräldrar vara det. I många frågor blir det naturligt att det är den förälder som barnet vistas hos som i praktiken bestämmer. Om kontakter mellan föräldrarna leder till dispyter, är det bra om de hålls på ett minimum. Det behöver inte utesluta en gemensam vårdnad om föräldrarna i praktiken lyckas lösa den typ av större frågor som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken på ett sätt som är bra för barnet, även om det sker genom att en förälder tar ett steg tillbaka och inte i alla frågor aktivt tar ställning.

En reglering som lägger alltför stor vikt vid en förälders engagemang skulle också kunna leda till den utveckling som bl.a. Stiftelsen Allmänna Barnhuset befarar – att en förälder söker upp den andra, i syfte att inför en domstol visa sitt engagemang och sin vilja att ta ansvar. Det kan ställa den andra föräldern i en mycket svår situation. Det gäller särskilt om det förekommit våld eller hot i relationen.

Om det förekommit våld eller hot kan det inte, såsom påpekas av bl.a. Umeå kommun, läggas en förälder till last att han eller hon inte samarbetar eller tar ett gemensamt ansvar tillsammans med den andra föräldern i frågor om barnet. Det faktum att förmågan att ta gemensamt ansvar ska beaktas vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte, innebär vidare inte att föräldrarnas förmåga eller vilja att ta gemensamt ansvar ska vara avgörande för vem av föräldrarna som ska ges ensam vårdnad i de fall gemensam vårdnad inte är aktuell.

Sammanfattningsvis föreslås det att föräldrabalkens reglering ändras i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *