Egenmäktighet med barn

NJA 1991 s. 241

Sedan en man genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för egenmäktighet med barn väcktes på nytt åtal mot mannen för egenmäktighet med barn under påstående att han efter domen återigen obehörigen skilt barnen från vårdnadshavaren genom att inte vidtaga någon åtgärd för att återföra barnen till vårdnadshavaren. Tidigare lagföring för egenmäktighet med barn utgjorde inte hinder för prövning av denna fråga.

HD anförde att frågan huruvida fadern på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom vad som lagts honom till last i den nya stämningsansökningen inte utgjorde ett spörsmål angående rättegångshinder utan var att bedöma i samband med en prövning av åtalet i sak. Med upphävande av hovrättens beslut om avvisning ogillade HD invändningen om rättegångshinder och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

 

NJA 1992 s. 566

Den som tidigare har dömts för egenmäktighet med barn kan ånyo dömas för detta brott genom att fortsätta att undanhålla barnet från vårdnadshavaren.

HD anförde att obehörigen skilja ett barn från dess vårdnadshavare i den mening som avses i straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn kan ske inte endast genom att barnet förs bort utan också genom att någon undanhåller barnet. Straff för sådant undanhållande bör kunna ådömas även den som tidigare dömts för bortförande av barnet. Särskilt gäller detta när barnet förts bort från Sverige eller är på okänd ort. I första hand kommer då i fråga fall där efter den tidigare domen positiva åtgärder har vidtagits för att hålla barnet borta från vårdnadshavaren. Om någon som obehörigen bortfört ett barn bara underlåter att återföra barnet till vårdnadshavaren, behöver däremot detta inte utan vidare innebära att han undanhåller barnet. Bland annat kan tänkas att han saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Han kan också gå fri från straff om han gjort sitt bästa för att barnet skall bli återfört men hans åtgärder inte visar sig tillräckliga. Faderns medverkan var en nödvändig förutsättning för barnets återförande. Han hade visserligen varit berövad friheten under den tid som åtalet avsåg. Emellertid hade han då, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat uppge vem som haft hand om barnet. Härigenom måste han anses ha undanhållit barnet från modern och dömdes för egenmäktighet med barn.

 

NJA 1993 s. 128

Fråga om ansvar för egenmäktighet med barn. Modern till ett barn hade vägrat efterkomma domstols avgörande om vårdnadens överflyttande från modern till fadern. Såsom skäl för sin vägran åberopade hon att fadern tidigare förgripit sig mot barnet sexuellt och att risk förelåg för att detta skulle upprepas.

HD anförde att i förevarande fall var situationen den att modern som grund för sin övertygelse att risk förelåg att fadern skulle begå sexuella övergrepp mot barnet inte haft andra omständigheter än dem som tidigare varit kända och föremål för domstolarnas bedömning. Någon nödsituation ansågs inte ha förelegat och moderns uppfattning om faran för övergrepp kunde inte befria henne från ansvar för att uppsåtligen ha handlat så som krävs för brottet egenmäktighet med barn. Genom moderns handlande hade under lång tid all kontakt mellan barnet och fadern omöjliggjorts. Hennes brott ansågs därför som allvarligt. Med hänsyn bland annat till att moderns handlande förestavats av vad hon ansett vara barnets bästa bedömdes brottet inte som grovt. Modern dömdes för egenmäktighet med barn till böter.

 

NJA 2006 s. 708

Uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken omfattade inte att en vårdnadshavare mot den andra vårdnadshavarens vilja höll kvar barnet på en plats dit barnet ursprungligen förts i samförstånd mellan vårdnadshavarna.

HD anförde att med hänsyn till att departementsförslaget hade getts en avfattning så att det skulle framgå att inte bara bortförande utan också undanhållande skulle vara straffbart enligt den föreskrift som avsåg det fallet att ena maken ensam hade vårdnaden är det svårt att tro att Lagrådet med uttrycket egenmäktigt bortför barn avsåg annat än just bortförande och inte undanhållande. Härtill kommer att Lagrådet talade om ”flagranta fall” vilket tyder på en restriktiv tillämpning. Det är således inget i bestämmelsens förarbeten som ger egentligt uttryck för att ”bortför” i praktiken skall tolkas på samma sätt som ”skiljer” i paragrafen. Inte heller vad som förekommit vid senare ändring av 7 kap. 4 § (se främst prop. 1982/83:165 s. 21 f. och 37 ff.) eller vid HD:s tillämpning av paragrafen (se NJA 1983 s. 750, 1992 s. 566 och 1993 s. 277) ger anledning till annan slutsats. Mot nu angiven bakgrund får det med hänsyn till lagrummets avfattning och till legalitetsprincipen (se 1 kap. 1 § BrB, artikel 7 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt t.ex. NJA 1994 s. 480) anses otillåtet att utsträcka straffbarheten på det sätt som domstolarna gjort i målet.

 

NJA 2007 s. 326

Fråga om ansvar för egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken.

I rättsfallet NJA 2006 s. 708 förklarade HD att uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen BrB inte kan omfatta att en vårdnadshavare mot den andra vårdnadshavarens vilja håller kvar barnet på en plats dit barnet ursprungligen förts i samförstånd mellan vårdnadshavarna. Bedömningen grundades på att det inte fanns något i förarbetena till straffbestämmelsen som gav egentligt uttryck för en annan tolkning och att det mot den bakgrunden med hänsyn till lagrummets avfattning och legalitetsprincipen fick anses otillåtet att utsträcka straffbarheten härutöver.

Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig från dem som förelåg i 2006 års rättsfall framför allt genom att det inte har funnits något samtycke från modern till att barnet fördes till den plats där det sedermera hölls kvar. Fadern tog under en för honom gällande umgängesperiod med sig dottern till Spanien utan moderns vetskap. Riksåklagaren har emellertid godtagit faderns uppgift att han när han tog med sig dottern till Spanien hade för avsikt att återlämna henne vid utgången av umgängesperioden. Under sådana förhållanden kan faderns åtgärd att ta med sig dottern till Spanien inte hänföras till ett sådant egenmäktigt bortförande som omfattas av den aktuella bestämmelsen. Med hänsyn härtill och då det av 2006 års rättsfall följer att inte heller kvarhållandet av dottern kan utgöra ett egenmäktigt bortförande i bestämmelsens mening kan åtalet inte vinna bifall.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × fem =