I Sverige är gemensam vårdnad huvudregel. Tanken är enkel: barn har rätt till en nära relation med båda sina föräldrar även om föräldrarna inte lever tillsammans. Detta ses ofta som ett uttryck för barnets bästa. Men vad händer när föräldrar inte kan samarbeta? Blir gemensam vårdnad då en förutsättning för ansvar – eller en belastning som låser fast både barn och föräldrar?
Den frågan ställer Eva Ryrstedt i sin bok Konsensus – förutsättning eller belastning för gemensamt föräldraansvar?.
Konsensuskravet – styrka eller svaghet?
I svensk rätt innebär gemensam vårdnad att föräldrarna måste vara överens i nästan alla beslut som rör barnet – utom frågor om boende och umgänge. Det betyder att skolval, flytt eller andra större beslut kan blockeras av den ena föräldern. Resultatet blir ofta status quo.
Här uppstår dilemmat: konsensuskravet är tänkt att skydda barnet, men i praktiken kan det bli ett maktmedel. En förälder kan säga nej – inte av omsorg om barnet, utan för att behålla kontroll.
Hur gör andra länder?
Ryrstedt jämför Sverige med flera andra länder:
-
Danmark: Gemensam vårdnad kräver båda föräldrarnas samtycke. Ingen kan påtvingas ett gemensamt ansvar.
-
Norge: Liknar Sverige, men boföräldern har större handlingsutrymme i vardagsfrågor.
-
Finland & Tyskland: Domstolen kan dela upp beslutsområden mellan föräldrarna.
-
England & Australien: Flexibla domstolsbeslut (”orders”) gör det möjligt att lösa tvister om t.ex. flytt, skolgång eller medicinska frågor.
Genusperspektivet
Eftersom barn i praktiken oftast bor med mamman drabbar konsensuskravet ofta henne hårdast. Om pappan säger nej till en flytt kan mamman bli bunden vid en bostadsort – något som påverkar både arbete, karriär och privatliv. Det juridiska systemet riskerar därmed att förstärka ojämlikhet mellan könen.
Ryrstedts slutsats
Boken landar i att gemensamt ansvar är viktigt – men det måste fungera i praktiken. Sverige ligger i ena extremen, med starkt krav på konsensus och utan tvistlösning i annat än boende och umgänge. Danmark ligger i andra änden, där gemensam vårdnad bara ges om båda vill.
Ett mer balanserat system vore att:
-
ge boföräldern självständighet i vissa beslut, och
-
erbjuda domstolsprövning i konflikter som rör viktiga frågor.
Slutsats för vårdnadstvister i Sverige
Gemensam vårdnad får inte bli en fälla. När den fungerar bygger den på ansvar, omsorg och samarbete. Men när samarbetet inte fungerar riskerar barnet att hamna i kläm. Då behövs flexibla lösningar och tvistlösning, så att barnets bästa inte offras för föräldrarnas konflikt.