När ensam vårdnad bedöms vara nödvändig för barnets bästa

Frågan om vårdnad hör till de mest ingripande beslut som kan fattas inom familjerätten. I vissa situationer bedömer domstolen att gemensam vårdnad inte längre är möjlig eller förenlig med barnets bästa – och att ensam vårdnad därför är den enda rimliga lösningen.

Ett nyligen avgjort mål illustrerar tydligt hur domstolar resonerar när riskfaktorer, bristande samarbetsförmåga och barnets behov av trygghet väger tyngre än principen om gemensamt ansvar.

Barnets bästa är alltid utgångspunkten

Enligt föräldrabalken ska barnets bästa vara avgörande i alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att andra hänsyn – såsom rättvisa mellan föräldrar eller en förälders önskan om inflytande – inte får ges företräde om de står i konflikt med barnets trygghet.

Domstolen gör alltid en framåtsyftande riskbedömning:
Vad innebär olika vårdnadslösningar för barnets säkerhet, stabilitet och utveckling?

När gemensam vårdnad inte fungerar

I målet konstaterade domstolen att barnen sedan lång tid haft sin huvudsakliga trygghet hos den ena föräldern, som också burit det faktiska ansvaret för barnens vardag – skola, sjukvård, kontakter med myndigheter och struktur i livet.

Den andra föräldern hade en dokumenterad problematik med bland annat missbruk, psykisk ohälsa och kriminalitet, samt ett mycket begränsat engagemang i barnens vardag under längre tid. Även om förändringar hade skett på senare tid ansåg domstolen att:

• det gått för kort tid för att bedöma om förändringen är varaktig

• risknivån fortfarande var sådan att den inte kunde bortses från

• samarbetsförmågan mellan föräldrarna var i det närmaste obefintlig

Mot denna bakgrund fann domstolen att gemensam vårdnad inte var möjlig.

Ensam vårdnad som skyddsåtgärd

Domstolen betonade att ensam vårdnad i dessa situationer inte är ett straff mot den ena föräldern, utan en skyddsåtgärd för barnen. Beslutet grundades på att den ena föräldern visat:

• stabil föräldraförmåga över tid

• förmåga att sätta barnens behov främst

• vilja att skydda barnen från riskmiljöer

• beredskap att, när det är möjligt, främja barnens relation till den andra föräldern

Barnets egen inställning vägdes också in, i den mån ålder och mognad medgav det, särskilt vad gäller behov av trygghet och förutsägbarhet.

Umgänge – men inte alltid reglerat

Domstolen framhöll att barnets rätt till kontakt med båda föräldrarna är viktig. Samtidigt konstaterades att umgänge ibland inte lämpar sig för detaljerad reglering i dom, särskilt när:

• barnen har behov av trygg närvaro av andra vuxna

• situationen fortfarande är känslig eller under bearbetning

• flexibilitet utifrån barnets dagsform är avgörande

I sådana fall kan oreglerat umgänge, under ansvar av den vårdnadshavande föräldern, bättre tillgodose barnets behov än fasta scheman.

Några övergripande lärdomar

Domen visar tydligt att:

• långvarig riskproblematik väger tungt, även om förändring påstås ha skett

• faktisk omsorg och ansvar i vardagen är centrala faktorer

• ensam vårdnad kan vara nödvändig när samarbete saknas

• barnets trygghet och stabilitet går före alla andra intressen

Avslutande reflektion

Vårdnadsmål handlar ytterst inte om föräldrars rättigheter, utan om barns behov. När risker finns och samarbetsförmåga saknas kan ensam vårdnad vara den lösning som bäst ger barnet arbetsro, trygghet och möjlighet att utvecklas utan oro.