Rättsfall angående barns vårdnad

Vid val av vårdnadshavare finns det vårdnadsomständigheter som ska tas med i bedömningen. Domstolen ser till föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, föräldrarnas samarbetsförmåga, risken för att barnet eller annan familjemedlem utsätts för våld, barnets behov av båda sina föräldrar, barnets vilja, kontinuitetsprincipen och övriga omständigheter.

Vid bedömningen av en förälders lämplighet ser rätten om det förekommer hot eller våld mot barnet eller den andra föräldern, om det förekommer missbruk eller om det finns psykisk sjukdom. Vidare bedöms om föräldern saboterar umgänget mellan barnet och den andra föräldern så kallat umgängessabotage. Ytterligare en omständighet som talar emot en förälders lämplighet är att han eller hon undanhåller barnet från den andra föräldern. Domstolarna ställer även höga krav på föräldrarna och deras förmåga att samarbeta. Varken samarbetssvårigheter eller konflikt mellan föräldrarna är i sig omständigheter som ensamt talar för hur vårdnaden ska vara. Kontinuitetsprincipen innebär att det ska undvikas att flytta barnet från dess invanda miljö. De övergångsproblem som kan uppstå om barnet flyttas kan överses om en flytt innebär en bättre kontakt med båda föräldrarna.

Vid domstolens bedömning finns ingen presumtion för ensam vårdnad. Barnets bästa bedöms i varje enskilt fall utifrån individuella förhållanden. Utgångspunkten vid domstolens bedömning är dock att gemensam vårdnad är bäst för barnet. Domstolens ställningstagande till yrkanden om vårdnad bygger på en prognos, med utgångspunkt från rådande förhållanden, om hur olika tänkbara alternativ kan komma att utfalla.

 

NJA 1980 s. 709

Modern till en pojke som vid tiden för HD:s prövning var i det närmaste sju år gammal hade, efter skilsmässa från barnets far, interimistiskt haft vårdnaden om barnet i tre års tid. Fadern fanns vara lämpligare än modern som vårdnadshavare och anförtroddes därför vårdnaden.

Tingsrätten och hovrätten tillerkände modern vårdnaden och fadern sökte revision och yrkade att HD skulle tillerkänna honom vårdnaden om sonen. HD förordnade om barnpsykiatrisk undersökning i målet. I utredningen framkom att modern uppvisade en bristande förmåga att leva sig in i pojkens behov av omvårdnad och att det förekommit en hel del aga. Fadern hade stått för den direkta omvårdnaden om barnet och troligen hade faderns engagemang under parets gemensamma tid kunnat kompensera för moderns brister i omvårdnaden.

Fadern ansågs lämpligare som vårdnadshavare för sonen än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns rätt till umgänge med sonen kunde utövas på ett för denne gynnsamt sätt. Förhållandet att pojken, som var snart sju år gammal, hade stått under moderns vårdnad så lång tid som tre år gav anledning till tvekan huruvida en överflyttning av vårdnaden borde ske. Det är väl känt att kontinuitet när det gäller såväl vårdnadshavare som miljö och övriga vardagliga förhållanden är av stor betydelse som en trygghetsfaktor för små barn. Kontakten med fadern hade emellertid varit djupgående och regelbunden under hela den långa tiden för vårdnadsprocessen, och den yttre miljön bör för pojken hittills ha framstått som tryggare hos fadern än hos modern. Tidpunkten för en överflyttning var även särskilt lämplig med tanke på att pojken ännu inte börjat sin skolgång. HD fann att vårdnaden om sonen borde anförtros åt fadern.

 

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som ska tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

HD ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare. Modern gjorde gällande att det med hänsyn till dotterns ålder och kön var angeläget att modern fick vårdnaden om henne. FB:s bestämmelser om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att barn har behov av goda och nära relationer med bägge föräldrarna. Bestämmelserna innebär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mer lämpad som vårdnadshavare än den andre.

Eftersom dottern var omvittnat trygg och stabil samt hade en god relation till sin far ansåg HD att det var mest förenligt med flickans bästa att fadern anförtroddes vårdnaden. HD tillade även att det kunde antas att fadern skulle verka för att flickan skulle få ett omfattande umgänge med modern.

 

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern eftersom ett överflyttande av vårdnaden inte skulle kunna verkställas.

 

NJA 1995 s. 398

Vid valet av vårdnadshavare för ett 13-årigt barn togs hänsyn till barnets bestämda vilja.

I yttrande från socialnämnden uttryckte flickan tydligt för utredarna att det var hos fadern hon ville bo. Varför flickan valt att bo hos fadern framgick inte, men PBU:s utredare upplevde att fadern starkt påverkade flickan. Faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas av olika skäl, bland annat bristande vilja att verka för umgänget mellan flickan och hennes moder. Flickan, som var tretton år och hade en mognad som är normal för hennes ålder, hade vid ett flertal tillfällen klart och tydligt otvetydigt förklarat att hon inte ville leva med sin mor utan att fadern skulle erhålla vårdnaden. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att förhållandena inte var sådana att en lösning i enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa och utveckling.

 

NJA 1999 s. 451

Gemensam vårdnad ansågs vara till barnets bästa när inte särskilda skäl talar däremot.

Parterna hade tillsammans tre barn. Efter äktenskapsskillnad mellan föräldrarna hade de gemensam vårdnad om barnen. Modern yrkade för ensam vårdnad om barnen och hennes talan bifölls interimistiskt i både tingsrätten och hovrätten. Fadern överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förordna att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sina barn samt att barnen skulle vara stadigvarande boende med honom eller, i andra hand, att HD skulle ordna om gemensam vårdnad om barnen och fastställa det umgänge som hovrätten beslutet. Modern bestred ändring.

HD anförde att endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad ska vårdnaden anförtros en av föräldrarna ensam. Enligt vårdnadsutredningen med komplettering som gjordes i målet var båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare och det fanns förutsättningar för gemensam vårdnad. Det förekom meningsskiljaktigheter mellan parterna som gjorde att deras samarbete gällande barnen inte löpte friktionsfritt. Dessa var dock långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skulle medfört att domstolen inte borde förordnat om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade således att parterna skulle ha gemensam vårdnad om barnen och att de skulle bo hos modern.

 

NJA 2000 s. 345

Vårdnad om barn anförtroddes åt endast en av föräldrarna eftersom det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade två gemensamma barn. Efter att modern ansökt om äktenskapsskillnad misshandlades hon av barnens fader. Fadern dömdes för misshandel till villkorlig dom med samhällstjänst, samtidigt som han förbjöds att på ett år besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter modern.

HD anförde att vårdnad ska, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, anförtros åt en av föräldrarna ensam när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad (se NJA 1999 s. 451). En sådan särskild omständighet är att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, till exempel därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som kan tala mot gemensam vårdnad är att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Misshandeln som fadern dömdes för kunde enligt HD:s mening inte längre anses innebära att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Emellertid sågs misshandeln som ett exempel på de svårigheter som föräldrarna haft att lösa problem som rörde barnen och att samtala om problemen. Det fanns inget som tydde på att relationen mellan föräldrarna skulle förbättras inom den närmast överblickbara tiden. HD ansåg att det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Med hänsyn till barnets bästa anförtroddes modern med ensam vårdnad.

 

NJA 2006 s. 26

Gemensam vårdnad har ansetts inte vara väl förenlig med barns bästa i ett fall där modern har dömts för försök till dråp på fadern och denne har förklarat att han inte kan tänka sig att någon som helst direkt kontakt med modern.

Fadern och modern hade tidigare varit sammanboende och hade tillsammans två pojkar. Under tiden parterna bodde tillsammans försökte modern att dräpa fadern. Modern dömdes för försök till dråp och överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Efter händelsen separerade parterna. Tingsrätten beslutade genom dom att vårdnaden skulle vara gemensam och hovrätten fastställde tingsrättens dom. Fadern överklagade och yrkade att vårdnaden om pojkarna skulle tillerkännas honom ensam.

HD anförde att om endast en av föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad hindrar det inte att domstolen förordnar om det. Möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste emellertid användas med stor försiktighet och lyhördhet. Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför vägande skäl för sin ståndpunkt, är det oftast lämpligast att inte gå emot den personens vilja. Fadern hade förklarat att han var rädd för modern och att han inte kunde tänka sig att ha någon som helst kontakt med henne. HD ansåg att det inte fanns anledning att ifrågasätta faderns inställning på grund av dråpförsöket. Modern och fadern kunde således inte samråda direkt med varandra rörande barnens angelägenheter. Gemensam vårdnad framstod under dessa omständigheter som inte väl förenlig med barnens bästa. Det saknades skäl att överväga att modern skulle anförtros vårdnaden ensam och det hade inte framkommit något i vårdnadsutredningarna som visade att fadern var olämplig som ensam vårdnadshavare. Således tillerkändes fadern ensam vårdnad om pojkarna.

 

NJA 2007 s. 382

Fråga om föräldrarnas samarbetsproblem var av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte kunde anses vara bäst för barnet.

Parterna som inte varit gifta eller sammanboende hade en gemensam dotter som modern ville ha ensam vårdnad om medan fadern ville att flickans stadigvarande boende skulle vara hos honom. HD anförde att enligt lydelsen av portalparagrafen om barnets bästa i 6 kap. 2 § FB ska barnets bästa ”vara avgörande” för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. I prop. 2005/06:99 framhålls att gemensam vårdnad normalt förutsätter att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete i frågor som rör barnet, vilket dock inte innebär att föräldrarna alltid måste ha samma uppfattning men att de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet (s. 87). Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten färgar detta omvårdnaden om barnet. Gemensam vårdnad bör i sådana fall inte få användas som ett medel för att ”tvinga” föräldrarna att samarbeta. Gemensam vårdnad kan alltså vara oförenlig med barnets bästa även om konflikten mellan föräldrarna inte kan sägas vara så och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta.

HD anförde att parterna haft konflikter av varierande art och omfattning allt sedan dottern föddes. De hade inte kunnat lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge på egen hand utan rättsliga processer hade pågått sedan flickan var fyra månader gammal. Parternas samarbetsproblem var enligt HD av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte kunde anses bästa för flickan och vårdnaden anförtroddes ensam åt modern.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *