Rättsfall angående umgängessabotage

HD anförde att utredningen i målet gav starkt stöd för antagande att fadern, som framstod som stabil, mogen och omdömesgill, skulle ägna pojken omtanke, tillgivenhet och bemöda sig att i både fysiskt och psykiskt hänseende ge sonen god omvårdnad. Mycket talade även för att fadern i ovanligt hög grad var angelägen om att tillgodose pojken behov, visa konsekvens i sin fostran av sonen och stimulera denna till positiva intressen och aktiviteter. HD ansåg att det innebar att fadern var lämpligare som vårdnadshavare för pojken än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns umgänge med pojken utövades på ett för denne gynnsamt sätt. HD anförtrodde vårdnaden om sonen åt fadern.

NJA 1986 s. 338

Sedan hovrätten i ett mål om vårdad om barn interimistiskt beslutat anförtro fadern vårdnaden reser modern, som var ungersk medborgare, med barnet till Ungern för att stanna där. När HD drygt två år senare avgör målet befinnes, att barnet funnit sig väl till rätta i Ungern och att fadern vid flera besök där fått träffa barnet endast i närvaro av andra personer. Fråga om betydelsen av angivna förhållanden vid avgörandet av vårdnadstvisten.

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Genom interimistiskt beslut förordnade hovrätten att fadern skulle tillerkännas vårdnaden. När hovrätten slutligt avgjorde målet hade modern, efter hovrättens beslut att fadern interimistiskt skulle ha vårdnaden om dottern, lämnat Sverige och tillsammans med dottern bosatt sig i Ungern. Hovrätten fastställde därefter tingsrättens beslut och tillerkände modern vårdnaden om dottern eftersom det var mest förenligt med barnets bästa att hon fick stanna med modern. Fadern överklagade och yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden om flickan.

HD konstaterade inledningsvis att inte någon av föräldrarna kunde anses olämplig som vårdnadshavare. Av utredningen i målet framgick att modern lämnat Sverige i syfte att slippa lämna ifrån sig dottern till fadern i enlighet med hovrättens interimistiska beslut. På grund av moderns handlande gav det anledning till tvekan om det var bäst för barnet att modern anförtroddes vårdnaden. Utredningen visade dock att flickan hade funnit sig väl tillrätta i Ungern och att det skulle innebära betydande anpassningssvårigheter för henne att behöva bryta upp sin tillvaro och flytta tillbaka till fadern i Sverige. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet fann HD att det var mest förenligt med barnets bästa att modern anförtroddes vårdnaden om henne.

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. I mål om äktenskapsskillnad tillerkände tingsrätten fadern vårdnaden om flickan på grund av att modern motarbetat ett tillfredsställande umgänge mellan fadern och dottern. Hovrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade till HD.

Av utredningen i målet fann HD båda parterna som lämpliga vårdnadshavare. Fadern hade alltsedan separationen försökt att upprätthålla ett kontinuerligt umgänge med dottern men modern, i strid med överenskommelser och domstols avgörande, hade vägrat fadern att träffa dottern. Moderns handlingssätt visade att hon var beredd att åsidosätta dotterns behov om parterna hamnade i konflikt. Det fanns således anledning att befara att modern i fortsättningen kunde komma att hindra fadern från att utöva umgängesrätt med dottern. Det talade för att vårdnaden om dottern skulle anförtros fadern. En flyttning skulle dock inneburit en stor förändring för flickan. Emellertid var flickan omvittnat trygg, stabil och hade en mycket god relation med fadern. Det fanns således anledning att räkna med att flickan skulle klara flytten och att fadern skulle verka för ett omfattande umgänge mellan modern och dottern. HD fann det mest förenligt med barnets bästa att fadern anförtroddes vårdnaden.

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

NJA 1992 s. 666

Fråga i mål om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fader från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet hade tillsammans en dotter vilken modern hade vårdnaden om. Tingsrätten och hovrätten förordnade att fadern skulle ha rätt till visst umgänge med dottern. Umgänget fungerade dock inte på grund av moderns motstånd mot detta. Av utredningen i målet fann HD att modern inte bara underlåtit att medverka till att fadern fått utöva sin umgängesrätt med dottern utan aktivt motarbetat och förhindrat umgänge. Utredningen talade för att vårdnaden om flickan skulle anförtros åt fadern. Emellertid var det fråga om en då nioårig flicka som hela sitt liv bott tillsammans med modern och haft henne som ensam vårdnadshavare. En överflyttning av vårdnaden ansågs innebära en stor omvälvning med ovissa följder för flickan.

Trots att modern brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gällde faderns umgänge med dottern kunde det inte under omständigheterna anses förenligt med barnets bästa att överföra vårdnaden till fadern. HD fann därför att vårdnaden borde tillkomma modern.

NJA 1998 s. 675

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet separerade innan deras gemensamma son föddes och modern motverkade umgänge mellan sonen och fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden till modern. Hovrätten, som överflyttade vårdnaden om sonen till fadern, grundade sitt ställningstagande huvudsakligen på moderns konsekventa vägran att låta pojken träffa sin far. HD beslöt att hovrättens beslut angående vårdnad om pojken för tiden till dess hovrättens dom vunnit laga kraft tills vidare inte fick verkställas och att fadern skulle ha rätt till visst närmare bestämt umgänge med sonen för tiden till dess målet avgjordes.

HD anförde inledningsvis att modern inte låtit fadern träffa sonen trots vad som förordnats om umgänge i tingsrättens dom, om vårdnad i hovrättens dom och om umgänge i HD:s beslut. HD ansåg att eftersom modern aktivt motverkat all möjlighet till umgänge mellan far och son borde vårdnaden flyttas över till fadern, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Pojken var bara tre och ett halvt år, hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. Det förutsattes att pojken hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs innebära en fullständig omvälvning i pojkens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövat, att det inte var till barnets bästa att vårdnaden om honom överfördes till fadern. HD tillerkände modern vårdnaden.

Göta hovrätts dom den 13 juni 2011 i mål 2973–10

I tingsrätten yrkade fadern till parternas gemensamma dotter om ensam vårdnad. Modern bestred yrkandet. Tingsrätten konstaterade att modern motverkat umgänge mellan dottern och fadern. Dom föll och den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Fadern överklagade till hovrätten som tillerkände mannan ensam vårdnad om flickan. Detta på grund att en god relation mellan far och dotter bedömdes som omöjlig med modern som ensam vårdnadshavare. hovrätten ansåg att fadern var den av parterna som bästa skulle främja en god och nära relation mellan barnet och den andra föräldern. Domstolen tillerkände flickan ett omfattande umgänge med modern som överklagade domen. HD meddelade inte prövningstillstånd i målet.

Göta hovrätts dom den 20 juni 2013 i mål T 518–13

Efter att parternas separation bodde de gemensamma barnen växelvis hos föräldrarna. I tingsrätten yrkade båda parter om ensam vårdnad. Rätten tillerkände fadern ensam vårdnad eftersom barnen ansågs få en möjlighet att skapa relation till båda föräldrarna och släktingar. Modern hade inte framställt yrkande om umgängesrätt. Hovrätten konstaterade att modern hade saboterat umgänget mellan fadern och barnen och ifrågasatte henne som vårdnadshavare. Domstolen anförde även att det av utredningen framgick att fadern var lämplig som vårdnadshavare och han antogs kunna ge barnen en god uppväxtmiljö. Det stod dessutom klart att han var den förälder som bäst kunde tillgodose kravet att barnen ska ha en god kontakt med båda föräldrarna. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Göta hovrätts dom den 3 juli 2013 i mål T 146–13

Dottern till parterna var tydligt påverkad av deras konflikt. Tingsrätten bedömde flickan som påverkad av modern negativa inställning till fadern. Modern uppgav att hon inte var villig att medverka till växelvis boende och att hon skulle bryta kontakten med dottern om fadern tillerkändes ensam vårdnad. Mot bakgrund av kvinnans inställning tillerkände tingsrätten ensam vårdnad till fadern trots att det innebar en stor förändring för flickan. Det ansågs dock vara förenligt med barnets bästa i ett längre perspektiv. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och tillade att modern skulle överlämna dottern till fadern vid vite om 10 000 kr.

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 13 december 2013 i mål T 929–13

I tingsrätten tillerkändes fadern till parternas gemensamma barn ensam vårdnad. Förutsättningarna för gemensam vårdnad var uttömda och modern hade utfört ett omfattande umgängessabotage. Tingsrätten konstaterade att modern visat en närmast flagrant oförmåga att göra skillnad på sin egen bild av flickans pappa och flickans behov av en god kärleksfull kontakt med honom. Fadern fanns bättre kunna tillgodose flickans behov av båda sina föräldrar och att han på olika sätt försökt få en närmare relation till dottern under flera år. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom den 20 november 2013 i mål T 3959–13

Modern till parternas gemensamma son yrkade om ensam vårdnad i tingsrätten. Fadern bestred yrkandet. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden om pojken åt fadern som ansågs kunna tillgodose barnets behov av vårdinsatser. Tingsrättens ordförande var skiljaktig och ansåg att pojkens kraftiga avståndstagande mot fadern utgjorde hinder mot att vårdnaden tillerkändes honom. Ordföranden ansåg att vårdnaden skulle förbli gemensam och att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern. Hovrätten delade ordförandens inställning och ändrade domen.

Göta hovrätts dom den 7 februari 2014 i mål T 2388–13

I mål om vårdnad bedömde hovrätten ingen av föräldrarna olämplig som vårdnadshavare. Samtidigt som modern hade gjort sig skyldig till umgängessabotage mellan fadern och barnet hade mannen inte ansträngt sig för att få till stånd ett umgänge. Hovrätten tillerkände, med ändring av tingsrättens dom, modern ensam vårdnad eftersom pojken alltid bott hos henne och inte träffat sin far på drygt ett år.

Svea hovrätts dom den 2 april 2014 i mål T 9278–13

Tingsrätten ansåg att modern till parternas tre barn hade motverkat kontakt mellan dem och fadern. Tingsrätten förordnade ändock gemensam vårdnad om barnen. Hovrätten konstaterade att samarbetet mellan parterna inte hade fungerat sedan domen. Kvinnan ville inte ha kontakt med mannen på grund av brotten han utsatt henne för. Gemensam vårdnad var därmed utesluten. Sammantaget bedömde hovrätten att det var bäst för barnen att modern tillerkändes ensam vårdnad.

Svea hovrätts dom den 7 maj 2014 i mål T 5537–13

I mål om vårdnad fann hovrätten att det ur ett långsiktigt perspektiv var bäst för parternas gemensamma barn att fadern fick ensam vårdnad om dem. Fadern ansågs komma att tillgodose barnens behov av båda föräldrarna. Modern hade gått emot tingsrättens beslut om umgänge och tagit barnen till okänd ort. Rätten konstaterade att ingen av föräldrarna brustit i den dagliga omvårdnaden men att gemensam vårdnad var utesluten på grund av samarbetsproblem. Hovrätten anförde att modern inte heller tog ansvar för sin del i parternas konflikt.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 12 juni 2014 i mål T 76–14

Tingsrätten bedömde, i mål om vårdnad, att gemensam vårdnad inte var möjlig på grund av parternas djupgående konflikt. Båda föräldrarna yrkade ensam vårdnad om den gemensamma sonen. Trots att modern hade motverkat umgänge mellan sonen och fadern tillerkändes hon ensam vårdnad eftersom pojken hade bott hos henne hela sitt liv. Hovrätten fann, med ändring av tingsrättens dom, att en överflyttning av vårdnaden var bäst för barnet. Modern hade inte informerat om en föregående flytt och fortsatt att motverka umgänget mellan sonen och fadern.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Parterna hade tidigare kommit till överenskommelse om att modern skulle ha ensam vårdnad om deras gemensamma barn och att fadern skulle ha rätt till ett omfattande umgänge. Efter modern flyttat med sonen till Luleå väckte fadern talan i tingsrätten om ensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade att modern gjort sig skyldig till umgängessabotage i och med flytten till Luleå som omöjliggjorde umgänge mellan sonen och fadern. Med beaktande av barnets behov av kontakt med båda föräldrarna tillerkändes fadern ensam vårdnad om sonen. Hovrätten ändrade domen och tillerkände modern ensam vårdnad eftersom pojken ansågs funnit sig väl tillrätta i Luleå.