Bedömning av hot och våld i vårdnadsmål

Svea hovrätts dom i mål T 4878–07

Parterna hade tidigare varit gifta och hade fyra barn tillsammans. Efter föräldrarna separerade fick modern skyddat boende. Modern yrkande ensam vårdnad om barnen alternativt deras stadigvarande boende. Hon uppgav att parterna inte kan samarbeta rörande barnen och att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Fadern yrkade för fortsatt gemensam vårdnad och anförde att det var han som bäst kunde tillgodose barnens behov. Vidare uppgav fadern att modern inte lät honom träffa barnen och att hon var olämplig som vårdnadshavare eftersom hon använder våld i sin uppfostran av barnen. Tingsrätten och hovrätten ansåg att modern var den som kunde tillgodose barnens behov och tillerkändes således ensam vårdnad om barnen. Faderns yrkande om umgänge avslogs på grund av modern och barnens rädsla för fadern och deras skyddade boende.

 

Svea hovrätts dom den 1 februari 2011 i mål T 4249–10

I tingsrätten förordnades ensam vårdnad om parternas gemensamma barn till modern och umgängesrätt till fadern. Modern överklagade domen och yrkade att fadern inte skulle få rätt till umgänge på grund av misstankar om kvinnofridskränkning och risk för att han förde barnen ur landet. Hovrätten ansåg att utredningen tydde på att barnen skulle fara illa av ett umgänge med fadern och, med beaktande av barnens bästa, biföll därför moderns yrkande.

 

Svea hovrätts dom den 20 juni 2012 i mål T 2100–12

Modern till parternas gemensamma dotter yrkade i hovrätten om ensam vårdnad. Flickan och modern bodde på skyddat boende utan möjlighet för fadern att kontakta dem. Tingsrätten fann att parternas samarbetsproblem inte var av sådan art att de inte kunde överkommas i framtiden. Moderns uppgifter om rädsla för fadern och om våld ansågs inte tillräckligt för att upplösa den gemensamma vårdnaden. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på grund av moderns rädsla för fadern. Hovrätten konstaterade att ord stod mot ord ifråga om förekomsten av våld och hot i relationen. Ändock ansåg hovrätten att de samarbetsproblem som förelåg mellan parterna, vilka var hänförliga till kvinnans stora rädsla för mannen, tog sig sådana uttryck att gemensam vårdnad inte kunde anses förenligt med barnets bästa. Modern tillerkändes ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 31 januari 2013 i mål T 5713–12

I mål om vårdnad yrkade båda parter för ensam vårdnad om den gemensamma sonen. Fadern uppgav att kvinnan led av svår psykisk sjukdom och modern framhöll att mannen hade våldtagit henne. Enligt tingsrätten led inte kvinnan av psykisk sjukdom. Mannen hade dock uppvisat samarbetssvårigheter och oförmåga att förstå pojkens mående. Tingsrätten tillerkände modern ensam vårdnad. Hovrätten ansåg att ingen förälder var mer lämplig som vårdnadshavare men anförtrodde ensam vårdnad åt fadern eftersom pojken var mer hemmastadd i hans bostad och i förskolan hos sin far.

 

Göta hovrätts dom den 4 februari 2013 i mål T 16–12

Modern till parternas gemensamma barn ansågs av tingsrätten och socialtjänsten vara olämplig som vårdnadshavare. Trots detta tillerkändes hon vårdnaden om barnen. Fadern var också olämplig som vårdnadshavare på grund av att det fanns en hotbild mot barnen och modern som härrörde från fadern. Hovrätten konstaterade att föräldrarna saknade samarbetsförmåga och att det saknades förutsättningar för att överflytta vårdnaden till särskilt förordnade vårdnadshavare. På grund av kontinuitetsskäl och i enlighet med barnens bästa tillerkände även hovrätten, trots moderns brister, henne ensam vårdnad om barnen.

 

Göta hovrätts dom den 13 november 2013 i mål T 241–13

Modern och fadern till den gemensamma sonen yrkade i tingsrätten båda om ensam vårdnad. Fadern yrkade även rätt till umgänge med pojken. Modern bestred faderns yrkanden och anförde som grund att mannen blivit dömd för grov kvinnofridskränkning efter han hade misshandlat och hotat kvinnan. Tingsrätten och hovrätten ansåg att parterna inte kunde samarbeta kring barnet. Då barnet aldrig hade träffat sin far ansågs det inte förenligt med barnets bästa att överflytta vårdnaden. Vårdnaden tillerkändes modern. Med hänsyn till att modern och sonen levde med sekretesskyddade personuppgifter var det inte till barnets bästa att faderns yrkande om umgänge bifölls.

 

Göta hovrätts dom den 3 december 2013 i mål T 1221–13

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Modern yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Fadern hade dömts till misshandel av kvinnan vid två tillfällen men risk för att det skulle ske igen ansågs inte föreligga. Tingsrätten beslutade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten bedömde parternas relation som konfliktfylld och med dålig kommunikation. Med ändring av tingsrätten dom förordnade hovrätten om ensam vårdnad för modern då barnet ansågs komma att påverkas negativt av den gemensamma vårdnaden.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 9 januari 2014 i mål T 5225–12

Parterna i målet hade två barn tillsammans. Efter separationen mördade mannen kvinnans far och dömdes därefter till livstids fängelse. Fadern yrkade i tingsrätten om rätt till umgänge med döttrarna. Tingsrätten biföll faderns yrkande och förordnade om telefonkontakt och besök på anstalten. Domen överklagades och hovrätten lämnade faderns yrkande om umgänge utan bifall. Domstolen ansåg att fadern inte var olämplig som umgängesförälder men ansåg att flickorna var så unga att det hade svårt att överblicka konsekvenserna av sina val. Enligt domstolen fanns det även en konkret risk att moderns förmåga att ge barnen en fortsatt trygg och stabil tillvaro skulle påverkas negativt vid ett umgängesförordnande. Domen överklagades men HD meddelade inte prövningstillstånd i målet.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 19 maj 2014 i mål T 3043–13

Modern till parternas gemensamma dotter yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Fadern yrkade att vårdnaden skulle vara gemensam och att dottern skulle tillerkännas umgängesrätt med honom. Mannen var tidigare dömd för misshandel och grov kvinnofridskränkning av kvinnan. Tingsrätten anförde att parterna inte hade någon kontakt med varandra och att det var till barnets bästa att modern tillerkändes ensam vårdnad. Umgänge mellan dotter och far ansågs inte heller vara i enlighet med barnets bästa då umgänge innebar en risk för flickans hälsa. Mannens yrkande om umgänge lämnades utan bifall. Domen överklagades till hovrätten som gjorde samma bedömning som tingsrätten.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 februari 2015 i mål T 3301–14

Parterna yrkade om ensam vårdnad i tingsrätten och båda uttryckte oro för att den gemensamma sonen utsattes för våld hos den andra föräldern. Parterna hade djupa konflikter som bedömdes inte vara övergående. Med hänsyn till kontinuitetsprincipen tillerkändes fadern ensam vårdnad. Modern överklagade domen till hovrätten. Domstolen ansåg bland annat att det våld som fadern anklagats för inte varit av allvarligare slag. Det fanns däremot en risk för att pojken utsattes för eller tvingades bevittna våld hos modern eftersom hennes nya partner tidigare var dömd för ett flertal våldsbrott. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Göta hovrätts dom den 23 februari 2015 i mål T 1309–14

Efter parternas separation hade modern anförtrotts med ensam vårdnad om den gemensamma sonen. Modern uppgav att fadern hade misshandlat henne och pojken samt att han hade accepterat ett strafföreläggande för ringa misshandel av sin son. Fadern stämde modern vid tingsrätten och yrkade om ensam vårdnad och rätt till umgänge. Tingsrätten ogillade faderns yrkanden och han överklagade domen. Hovrätten gjorde en annan bedömning. Domstolen anförde att strafföreläggandet låg nästintill fyra år tillbaka i tiden och att fadern hade ett genuint intresse av umgänge med sonen. Eftersom det var förenligt med barnets bästa förordnade hovrätten om umgänge mellan fadern och sonen.

Bedömning av sexuella övergrepp i vårdnadsmål

Svea hovrätts dom i mål T 1582–07

Parterna i målet hade tidigare bott tillsammans och hade en gemensam son. I tingsrätten yrkade båda parter om ensam vårdnad. Modern hade motverkat allt umgänge mellan far och son eftersom hon påstod att det fanns risk att sonen utsattes för sexuella övergrepp. Förundersökning mot fadern hade lagts ner men modern ville ändock inte medverka till umgänge. Båda parter uppgav att den andra föräldern var olämplig som vårdnadshavare och att det var omöjligt att samarbeta. Tingsrätten anförde att den förebringade bevisningen inte gav stöd för att det skulle ha förekommit något sexuellt övergrepp från fadern medan det var klarlagt att modern hade motverkat umgänget. Moderns lämplighet som vårdnadshavare ifrågasattes eftersom hon hade oförmåga att se sonens behov av kontakt med sin far. Fadern tillerkändes således vårdnaden om sonen. Hovrätten fastställde tingsrättens dom med anledning av att fadern, framförallt i ett längre perspektiv, ansågs vara bättre lämpad att ha vårdnaden.

 

Svea Hovrätts dom i mål T 8029–08

I mål om vårdnad yrkade parterna ensam vårdnad om deras son. Modern uppgav att fadern var olämplig som vårdnadshavare och hade polisanmält honom för sexuella övergrepp mot pojken. Förundersökningen mot fadern lades ner men modern och barnet fick skyddade personuppgifter efter påstående om att de var utsatta för hot. Vårdnadsutredningen föreslog att modern skulle erhålla vårdnaden. Tingsrätten ifrågasatte moderns lämplighet som vårdnadshavare och hennes trovärdighet. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att han ansågs bättre kunna hantera konflikten mellan parterna. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Göta hovrätt dom den 22 april 2010 i mål T 3093–09

Tingsrätten förordnade modern ensam vårdnad om parternas gemensamma barn på grund av misstankar om att fadern förgripit sig sexuellt på barnen. Samarbetsproblemen mellan parterna omöjliggjorde gemensam vårdnad. Även då förundersökningarna mot fadern var nedlagda ansåg tingsrätten att det inte kunde uteslutas att barnen skulle riskera att fara illa av umgänge med fadern. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut eftersom rätten fann att påståendena om sexuella övergrepp inte kunde lämnas utan avseende och att ett umgänge inte kan anses vara förenligt med principen om barnets bästa.

 

Svea hovrätt dom den 22 april 2010 i mål T 4141–09

I tingsrätten yrkade fadern till parternas gemensamma barn rätt till umgänge medan modern bestred och yrkade för ensam vårdnad om flickan. Modern uppgav att fadern utsatt barnet för sexuella övergrepp vilket även flickan hade berättat för ett flertal personer. Förundersökningen hade lagts ner eftersom brott inte kunde styrkas. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom modern antogs inskränka umgänget mellan fadern och barnet ytterligare vid ensam vårdnad. De var utrett att fadern inte skulle anförtros ensam vårdnad. Hovrätten fann att det inte förelåg tillräcklig utredning för att påstå att det förelåg risk att flickan skulle utsättas för sexuella övergrepp av fadern. Flickan ansågs dock vara så pass rädd för sin far att umgänge mellan dem inte skulle fungera. Modern antogs även i framtiden verka för umgänge mellan dotter och far vilket låg till grund för bedömningen. Hovrätten anförtrodde ensam vårdnad till modern och förordnade inte om umgänge mellan fadern och barnet.

 

Svea hovrätts dom den 3 november 2010 i mål T 1047–10

I mål om vårdnad beslutade tingsrätten att fadern skulle anförtros ensam vårdnad om parternas tvillingar och att modern skulle få ensam vårdnad om en äldre gemensam dotter. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och förordnade om gemensam vårdnad för de tre flickorna. Den äldre flickan hade för en omdiskuterad psykiatriker uppgett att fadern, skolpersonal och grannar hade utsatt henne för sexuella övergrepp. Enligt domstolarna var det uteslutet att flickan talade sanning och ansåg att inget utöver hennes berättelse gav anledning att tro att fadern förgripit sig på henne. Hovrätten ansåg att inga konkreta omständigheter talade för att fadern skulle förgripa sig på flickorna eller agera på annat sätt som skadade dem.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 7 december 2010 i mål T 2975–10

Fadern till parternas gemensamma barn yrkade i tingsrätten i första hand om gemensam vårdnad och i andra hand om ensam vårdnad. Modern bestred yrkandena och uppgav att fadern var olämplig som vårdnadshavare eftersom han hade utsatt barnen för sexuella övergrepp och att risk förelåg för fortsatta övergrepp. Tingsrätten konstaterade att mycket talade för att fadern hade utsatt pojkarna för sexuella övergrepp men att bevisningen i frågan var för svag. Fadern kunde således inte anses olämplig som vårdnadshavare. Tingsrätten förordnade ändock om ensam vårdnad för modern på grund av att hon ensam hade haft vårdnaden om barnen och det saknades förutsättningar för gemensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 14 januari 2011 i mål T 4217–10

Parterna i målet hade tillsammans en tolvårig och en trettonårig dotter. Flickorna hade flyttat runt sedan fadern dömts för våldtäkt. Faderns brorson hade blivit dömd för sexuella övergrepp mot den äldre dottern. Modern yrkade ensam vårdad om flickorna. I tingsrätten fanns modern bristande i sin förmåga att ta ett nödvändigt vuxenansvar och att det inte fanns risk att flickorna skulle fara illa hos fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt fadern och modern fick rätt till umgänge med flickorna. I hovrätten träffade parterna en överenskommelse om den äldre flickan som skulle stå under gemensam vårdnad och ha sitt stadigvarande boende hos modern. Hovrätten fann överenskommelsen vara till barnets bästa och fastställde den. Gällande den yngre flickan fastställde hovrätten tingsrättens dom om ensam vårdnad för fadern.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 13 januari 2011 i mål T 4222–09

Med anledning av påstådda sexuella övergrepp på parternas gemensamma barn hade modern polisanmält fadern. Ingen av anmälningarna hade lett till åtal och tingsrätten bedömde att barnen blivit instruerade av modern att berätta om övergreppen. Hovrätten anförtrodde vårdnaden till modern eftersom det ansågs vara till barnens bästa att bo kvar hos modern och att en överflyttning av vårdnaden skulle inneburit en alltför omvälvande förändring för dem. Kontinuitet och stabilitet bedömdes väga tyngre än behovet av en god relation med båda föräldrarna.

 

Svea hovrätts dom den 10 mars 2011 i mål T 10214–10

I mål om vårdnad anförtrodde tingsrätten ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter åt modern. Fadern var dömd för barnpornografibrott i det så kallade Mangamålet. Tingsrätten ansåg att det inte fanns några bevis för att flickan utsatts för sexuella övergrepp från fadern så som modern anfört. Samarbetet mellan parterna ansågs dock så pass bristfälliga att gemensam vårdnad inte var till barnets bästa. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 11 november 2011 i mål T 5486–11

Parterna hade en gemensam dotter som, efter föräldrarnas separation, börjat gå till en barnpsykolog. Psykologen misstänkte att flickan utsattes för övergrepp i moderns hem. Tingsrätten ansåg att det inte kunde fastställas om flickan blivit utsatt för övergrepp men efter att fadern interimistiskt tillerkänts ensam vårdnad förändrades flickan positivt. Tingsrätten tillerkände fadern därför ensam vårdnad genom dom. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

 

Svea hovrätts dom den 4 april 2012 i mål T 9210–11

Parterna i målet hade gemensam vårdnad om sina två döttrar. Trots detta fick fadern inte träffa flickorna på fyra år. Fadern yrkade vid tingsrätten om ensam vårdnad men tingsrätten ansåg att det bästa för barnen var att de bodde kvar hos modern eftersom de bott där halva sina liv och hade starka band med modern. Hovrätten konstaterade att modern hade hindrat fadern från umgänge med flickorna trots upprepade försök från hans sida och påverkat barnen till en negativ inställning till deras far. På grund av detta och att det bedömdes vara till barnens bästa tillerkändes fadern ensam vårdnad om barnen.

 

Svea hovrätts dom den 7 november 2012 i mål T 5103–12

Fadern till parternas gemensamma dotter yrkade om umgängesrätt med deras dotter. I samband med stämningen fick fadern veta att parterna även hade en gemensam son. Modern uppgav att hon hade avskilt sig från fadern eftersom hon misstänkte att fadern hade utnyttjat dottern sexuellt. Tingsrätten kunde inte avfärda moderns påståenden helt och förordnade om umgänge med umgängesstöd mellan fadern och barnen. Modern överklagade till hovrätten som ansåg att moderns berättelse var trovärdig och detaljerad. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och förordnade således inte om umgänge för fadern eftersom det fanns en beaktansvärd risk att barnen skulle kunna utsättas för övergrepp vid umgänge med fadern.

 

Svea hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 1569–12

Vid upprepade tillfällen hade modern till parternas gemensamma son anmält fadern för sexuella övergrepp och våld mot sonen. Såväl tingsrätten som hovrätten bedömde moderns påståenden som vaga och utan stöd i bevisning. Modern visade även en ovilja att arbeta för ett fungerande umgänge mellan barn och far vilket talade emot henne som vårdnadshavare. Parternas konflikt bedömdes utesluta gemensam vårdnad och modern antogs negativt påverka sonens syn på fadern. Fadern tillerkändes ensam vårdnad om barnet. Modern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 19 februari 2013 i mål T 4572–12

Sedan parterna separerat bodde deras gemensamma son periodvis på institution och i familjehem. I tingsrätten yrkade både modern och fadern om ensam vårdnad. Modern uppgav att fadern förgrep sig på pojken medan fadern anförde att modern utsatte pojken för psykisk terror. Fadern hade anmälts för sexuella övergrepp av flera personer och pojken hade berättat om faderns tillgrepp. Trots det gavs påståendena inte någon betydelse vid vårdnadsprövningen. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut och tillade att ingen av parterna var att anse olämplig som vårdnadshavare men att modern var bättre lämpad för ansvaret.

 

Svea hovrätts dem den 7 april 2014 i mål T 10522–13

Parterna i målet hade en gemensam son. Modern yrkade att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad och uppgav att fader var olämplig som vårdnadshavare bland annat eftersom han hade utsatt sonen för sexuella övergrepp. Fader bestred yrkandet och yrkade för egen del att han skulle få rätt till umgänge med pojken. Ingen av anmälningarna om sexuella övergrepp mot fadern hade lett till åtal. Sonen hade emellertid berättat för en psykolog på BUP att fadern utsatt honom för sexuella övergrepp och psykologen var övertygad om att pojkens uppgifter var tillförlitliga. På grund av detta ansåg tingsrätten att det inte kunde uteslutas att det förelåg risk för pojkens välmående om fadern tillerkändes umgänge. Modern anförtroddes vårdnaden och faderns yrkande om umgänge avslogs. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Fadern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

Undanhållande och bortförande av barn

Svea hovrätts dom i mål T 9721–05

Tingsrätten förordnade om ensam vårdnad om parternas gemensamma barn på grund av kontinuitet trots att modern hade försvårat umgänget mellan barnet och fadern. Under prövningen i hovrätten reste modern med barnet till USA och företräddes av en god man under förhandlingen. Hovrätten tillerkände fadern ensam vårdnad eftersom modern hade fört bort barnet och visat att hon inte brydde sig om barnets behov av kontakt med fadern. Modern ansågs inte lämplig som vårdnadshavare.

 

Svea hovrätts dom den 20 april 2010 i mål T 9162–09

Modern tillerkändes ensam vårdnad om parternas gemensamma barn i tingsrätten. Hovrätten anförtrodde vårdnaden till fadern efter att fadern hade egenmäktigt för barnet till Serbien. Fadern och barnet hade bott där sedan fyra år och hovrätten fann att det bästa för barnet var att inte ändra barnets miljö. Barnets minnesbilder ansågs ha bleknat och hovrätten dömde enligt kontinuitetsprincipen.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 24 juni 2010 i mål T 4636–08

Efter att modern till parternas gemensamma barn med särskilda behov olovligen fört bort barnet tillerkände tingsrätten fadern ensam vårdnad. I målet tillämpades schweizisk lag eftersom pojken hade sin hemvist i Schweiz och enligt lagen skulle fadern anförtros vårdnaden om modern kunde anses olämplig som vårdnadshavare. Hovrätten fann modern olämplig som vårdnadshavare då pojken hade ett stort behov av förutsebarhet och kontinuitet. Fadern tillerkändes vårdnaden om barnet.

 

Göta hovrätts dom den 17 november 2011 i mål T 1437–11

I målet tvistade parterna om vårdnaden gällande deras gemensamma barn. Både fadern och modern sökte ensam vårdnad. Modern uppgav att det var svårt att kommunicera med fadern och att han hade vägrat att skriva under sonens passansökan. Fadern menade att han varit rädd att modern skulle föra bort sonen och flytta till Mexiko. Tingsrätten ansåg att det bästa för barnet var att den gemensamma vårdnaden om pojken kvarstod. Hovrätten fastställde tingsrättens dom eftersom faderns vägran att utfärda passet inte ansågs tillräckligt för att ge modern vårdnaden.

 

Svea hovrätts dom den 27 september 2012 i mål T 10094–11

I målet var fråga om vårdnad och umgänge om parternas gemensamma barn. Fadern uppgav att modern vägrat att låta honom träffa barnet medan modern uppgav att fadern efter förlossningen hotat att föra flickan ur landet varför hon och barnet bland annat beviljats skyddade personuppgifter. Tingsrätten ansåg moderns anklagelser grundlösa och att hon hindrat alla former av umgänge mellan barnet och fadern. Fadern anförtroddes således vårdnaden om barnet. Hovrätten ansåg att modern allvarligt brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare och att hennes påståenden om fadern saknade grund. Eftersom modern uppgivit att det var omöjligt att samarbeta med fadern ansågs gemensam vårdnad utesluten. Med anledning av att dottern, som blivit sex år gammal, och fadern talade inte samma språk och aldrig bott tillsammans anförtrodde hovrätten vårdnaden åt modern.

 

Hovrätten för Västra Sveriges dom den 27 november 2012 i mål T 1041–12

I hovrätten ifrågasattes en moders lämplighet som vårdnadshavare efter att hon fört bort barnet och skurit av umgänget mellan fadern och barnet. Barnet hade emellertid bott hos modern i det närmaste hela sitt liv och haft en trygg och stabil uppväxt. Fadern och barnet hade knappt haft kontakt de senaste åren. Hovrätten ansåg att det var för riskfyllt att rycka barnet från hennes invanda miljö och sannolikt skära av kontakten till modern. Trots moderns umgängessabotage tillerkändes modern vårdnaden om flickan.

 

Svea hovrätts dom den 20 februari 2013 i mål T 5844–12

Parterna hade en gemensam dotter vilken vårdnaden om var föremål för tvist. Modern yrkade för ensam vårdnad i tingsrätten och var rädd att fadern skulle föra barnet till Senegal. Tingsrätten bedömde båda föräldrarna som öppna för samarbete men att försöken till umgänge mellan fadern och barnet hade misslyckats, vilket kunde bero på moderns påverkan. Efter överklagande fann hovrätten att föräldrarna hade stora samarbetsproblem som inte ansågs vara övergående och modern tillerkändes vårdnaden.

 

Svea hovrätts dom den 20 februari 2013 i mål T 1888–12

I mål i tingsrätten ansågs parterna vara i en hög konfliktsituation och därmed oförmögna att ha gemensam vårdnad om sina två barn. Båda parterna ansågs lämpliga som vårdnadshavare trots att fadern hade dömts för hot mot modern. Modern var rädd att fadern skulle föra barnen utomlands men rätten ansåg att denna risk var försumbar. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern eftersom barnen hade bott länge hos henne. Hovrätten fastställde tingsrätten dom och HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 19 juni 2013 i mål T 832–12

Båda parterna yrkade ensam vårdad om deras gemensamma barn i tingsrätten. Innan förhandlingen hade modern fört barnet till Irak och meddelat att hon skulle stanna. Modern och flickan hade bott i Irak i två år och tingsrätten ansåg att det skulle innebära ännu en omvälvning i flickans liv om hon rycktes från den invanda miljön. Modern tillerkändes ensam vårdnad om dottern av kontinuitetsskäl. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 13 november 2013 i mål T 3448–13

I mål om vårdnad bedömde tingsrätten att det förelåg risk för att modern skulle föra bort parternas gemensamma dotter eftersom hon redan hade fört bort den gemensamma sonen. Hovrätten ansåg, likt tingsrätten, att risken för att dottern förs bort vägde tyngre än de samarbetsproblem som fanns mellan parterna. Fadern hade även tidigare misshandlat sonen och sexuellt ofredat modern vilket han hade dömts för. Hovrätten fastställde tingsrätten dom om gemensam vårdnad och ökade umgänget mellan fadern och dottern.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 10 februari 2014 i mål T 652–13

Tingsrätten beslutade i mål om vårdnad att parterna skulle ha gemensam vårdnad om deras dotter. Modern överklagade till hovrätten som anförde att fadern hade rest utomlands med flickan och inte kommit tillbaka. Fadern företräddes av god man i hovrätten. Modern uttryckte oro för att fadern inte skulle återlämna barnet och socialnämnden avstyrkte gemensam vårdnad. Hovrätten tillerkände modern ensam vårdad om barnet.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 maj 2014 i mål T 618–13

Parterna hade en gemensam son som tingsrätten beslutade skulle stå under gemensam vårdnad. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och tillerkände fadern ensam vårdnad. Modern hade fört pojken till Saudiarabien och därefter inte haft någon kontakt med fadern. Det fanns således skäl att ifrågasatte moderns lämplighet som vårdnadshavare. Hovrätten ansåg att den omständigheten att sonen bott med modern i Saudiarabien nästan hela sitt liv inte vägde lika tungt som den kunnat göra om det funnits utredning som visat att han hade det bra.

 

Svea hovrätts dom den 7 maj 2014 i mål T 5537–13

I dom beslutade tingsrätten att den gemensamma vårdnaden om parternas gemensamma barn skulle bestå. Efter domen tog modern barnen ur skolan och flyttade till okänd ort. Modern ansågs olämplig som vårdnadshavare och vårdnaden överflyttades till fadern i hovrätten. Rätten var övertygad om att fadern skulle verka för att överflyttningen skulle bli smidig och att barnen skulle få en nära kontakt med modern. Modern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 9 februari 2015 i mål T 5867–14

Modern till parternas gemensamma barn hade dömts för egenmäktighet med barn då hon fört sonen ur landet. I målet ansåg hovrätten att det förelåg en risk för bortförande av barnet. Det fanns dock omständigheter som talade emot ett bortförande, till exempel att modern påbörjat körkortsutbildning och registrerat en firma. Efter en sammantagen prövning fann hovrätten att det bästa för barnet var att fadern tillerkändes ensam vårdnad.

 

Samarbetsproblem i vårdnadsmål

Svea hovrätts dom i mål T 7779–05

Parterna hade tidigare varit gifta och tvistade om barnets boende och umgänge. I tingsrätten yrkade modern ensam vårdnad och fadern ville fortsätta den gemensamma vårdnaden men erhålla mer umgänge med barnet. Föräldrarna var av olika trosuppfattningar och motarbetade varandra. Vårdnadsutredningen föreslog gemensam vårdnad eftersom det annars fanns risk för att fadern helt skulle utestängas från barnets liv. Tingsrätten och hovrätten kom fram till att gemensam vårdnad var det bästa alternativet. Konflikten mellan föräldrarna var djupgående och deras samarbete obefintligt. Parterna hade dock kunnat enas i vissa större frågor som barnets pass, skolgång och samtalsbehandling.

 

Svea hovrätts dom i mål T 9238–07

I målet hade en femtonårig pojke stått under sin moders vårdnad hela sitt liv. Fadern yrkade i tingsrätten för gemensam vårdnad vilket sonen motsatte sig. Parternas problem rörde pojkens skolgång. Tingsrätten beslutade om gemensam vårdnad på grund av att parternas samarbetsproblem inte var så allvarliga att de omöjliggjorde gemensam vårdnad. Hovrätten ansåg dock att parterna hade betydande samarbetsproblem speciellt gällande pojkens skolgång och tillerkände modern ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom i mål T 8669–07

Parterna var tidigare gifta och hade två gemensamma barn. Föräldrarna kunde inte samarbeta, saknade tillit till varandra och kunde inte samarbeta rörande barnen. Båda parterna försvårade umgänget. Modern bedömdes brista i struktur och vuxenansvar samt brista i ansvar vid överlämning av barnen till fadern. Fadern hade polisanmälts av modern för misshandel av barnen. Tingsrätten och hovrätten tillerkände fadern ensam vårdnad på grund av kontinuiteten i boendet hos fadern. Domstolarna underströk att föräldrarna fortfarande hade ett gemensamt ansvar för barnen oavsett att vårdnaden var ensam. Det innebar att föräldrarna aktivt skulle utbyta information om barnen och deras skolgång och aktiviteter etc.

 

Svea hovrätts dom i mål T 2237–07

Parterna hade separerat strax innan den gemensamma dotterns födelse. Modern hade barnets boende och fadern hade umgängesrätt med flickan. I tingsrätten yrkade fadern växelvis boende och modern ensam vårdnad. Flickan hade Aspergers syndrom. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att det var mycket för barnet, bland annat utifrån hennes problemsituation, att både föräldrarna var aktiva för att hjälpa henne. Parterna hade visat att de hade förmåga att ha kontakt med varandra och hjälpas åt i frågor som rörde barnet. Således beslutades om gemensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom i mål T 141–08

Parterna hade varit gifta och hade en gemensam son. Fadern yrkade ensam vårdnad eller i vart fall boendet om sonen. Modern yrkade för gemensam vårdnad och växelvis boende. Fadern hade dömts för misshandel av modern och ansåg att de fortfarande var gifta. När modern hade träffat manliga bekanta hade fadern inte tillåtit henne att träffa barnet. Tingsrätten och hovrätten beslutade om gemensam vårdnad eftersom modern inte hade yrkat ensam vårdnad men tillade att fadern var oresonlig och hade ett kontrollbehov.

 

Svea hovrätts dom i mål T 5336–07

Parterna hade tidigare levt tillsammans och hade två barn. Modern yrkade ensam vårdnad om barnen medan fadern ville fortsätta den gemensamma vårdnaden men accepterade barnens boende hos modern. Modern hade uppgett att fadern misshandlade henne och barnen. Fadern hade polisanmälts fyra gånger och dömts för grovt rån. Tingsrätten ansåg att parterna var ense i boendefrågan och beslutade om gemensam vårdnad. Hovrätten ansåg att det fanns en djupgående konflikt mellan parterna som tog sig i uttryck i att de inte har kontakt med varandra annat än genom sms. Parterna saknade såväl vilja som förmåga att lösa konflikten. Det fanns således inte förutsättningar för gemensam vårdnad och modern tillerkändes ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom i mål T 4578–07

Parterna hade tidigare bott tillsammans och hade en gemensam son. Fadern ville att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att sonen skulle bo växelvis hos föräldrarna. I andra hand yrkade fadern ensam vårdnad. Modern yrkade ensam vårdnad. Tingsrätten bedömde båda parterna lämpliga som vårdnadshavare och beslutade om gemensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom men anförde att det fanns en tydlig konflikt mellan parterna. Förutsättningarna för en konstruktiv dialog var begränsade men umgänget hade ändock fungerat. Sonen var fortfarande ung och det ansågs finnas förutsättningar för ett fungerande umgänge i framtiden.

 

Svea hovrätts dom i mål T 9290–07

Parterna hade en gemensam dotter som ville bo hos modern. Båda föräldrarna hade alkoholproblem och en konfliktfylld relation. Fadern var dömd för misshandel av modern och de hade ingen direkt kontakt med varandra annat än genom sms och e-post. Tingsrätten tillerkände modern ensam vårdnad. Hovrätten ansåg att föräldrarna hade kunnat enas i vissa frågor efter tingsrättens dom. Det fanns dock inte förutsättningar för ett fungerande samarbete rörande flickan. Utredningen i målet förklarande båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare men att modern var den som borde tillerkännas vårdnaden. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1386–06

Parterna hade en gemensam dotter. Modern var tidigare missbrukare och prostituerad. Fadern hade varit hennes kund men ansågs i övrigt som skötsam. Tingsrätten anförde att det inte fanns något samarbete mellan parterna. Deras samarbete försvårades av att det förelåg en betydande ojämlikhet mellan dem. Konflikten ansågs så svår och djup att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor gällande flickan. Eftersom det fanns anledning att anta att fadern skulle utesluta modern om han anförtroddes med ensam vårdnad tillerkände tingsrätten modern ensam vårdnad. Hovrätten ansåg att modern var den förälder som bästa kunde sörja för att flickan skulle få en nära och god kontakt med den andra föräldern. Hon ansågs även, trots den instabilitet som fanns i hennes tillvaro, som en lämplig vårdnadshavare. Vårdnaden tillerkändes således till modern.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1775–06

Parterna hade tidigare bott tillsammans och hade två gemensamma söner. Modern yrkade ensam vårdnad medan fadern ville att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Det rådde en svår konflikt och parterna kunde inte samarbeta med varandra. Fadern hade dömts för misshandel av modern. Hovrätten anförde att man inte kan tvinga endera eller båda föräldrarna till ett samarbete kring barnen. När barnen tillförsäkras ett rikligt umgänge med den förälder de inte bor tillsammans med och så länge samarbetssvårigheterna inte märkbart äventyrar barnens välbefinnande måste man acceptera att mellan föräldrarna kan finnas motsättningar. Det är ingen lösning att, mot den ena förälderns uttalade önskan, i en sådan situation meddela beslut om gemensam vårdnad eftersom barnen riskerar att ta skada av en sådan ordning. Modern tillerkändes vårdnaden om barnen.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 761–07

Parterna hade en gemensam son som stått under moderns vårdnad sedan han föddes. Fadern yrkade gemensam vårdad i tingsrätten och anförde att det var modern som drev konflikten. Moden saknade allt förtroende för fadern och han tog inte till sig av informationen hon lämnade om sonen. Tingsrätten tillerkände modern ensam vårdnad. Hovrätten anförde att även om det fanns brister i föräldrarnas samarbete ansågs de hittat former för att kunna ha kontakt med varandra. Båda parterna ansågs lämpliga som vårdnadshavare och konflikten kunde inte anses så svår och djupgående att de inte kunde samarbeta kring barnet. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslutade om gemensam vårdnad.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom i mål T 2881–06

Föräldrarna hade tidigare bott tillsammans och hade en gemensam dotter. Modern och dottern hade lämnat hemmet och bodde sedan dess på hemlig adress. Modern hade anmält fadern för misshandel och olaga hot. Modern yrkade ensam vårdnad och fadern gemensam vårdnad men accepterade barnets boende hos modern. Tingsrätten och hovrätten ansåg att moderns kroppsspråk i rätten visade att hon var rädd för fadern. Domstolarna bedömde hennes uppgifter om våld som tillförlitliga. Rädslan och den svåra och djupa konflikten ansågs göra det omöjligt för parterna att samarbeta rörande frågor om barnet. På grund av det tillerkändes modern ensam vårdnad.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom i mål T 2863–08

I målet förekom påståenden om våld, hot och samarbetsproblem. Modern hade sedan en tid skyddat boende och hade stått för omvårdnaden av parternas gemensamma son. I tingsrätten och hovrätten anförtroddes modern vårdnaden om pojken på grund av kontinuitetsprincipen. Hovrätten erinrade modern om hennes ansvar som vårdnadshavare att främja en nära och god kontakt mellan fadern och barnet samt att om umgänget försvåras skulle det kunna föranleda att vårdnadsfrågan bedöms annorlunda om fadern skulle begära en ny prövning.

 

Svea Hovrätts dom i mål T 6026–08

Parterna hade tillsammans två barn varav ett barn hade diagnosen autism. Föräldrarna hade inte något fungerande samarbete och flera handgripliga bråk mellan dem hade lett till flera anmälningar till socialtjänsten. I tingsrätten motsatte sig modern gemensam vårdnad. Tingsrätten tillerkände fadern ensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut med motivering av att det fanns ett särskilt behov vad gällde barnet med autism för vårdnadshavaren att löpande ha kontakt med myndigheter, sjukvård och skola samt fatta beslut om olika åtgärder för att tillförsäkra barnets bästa. Risken ansågs därmed uppenbar att vid ett förordnande om gemensam vårdnad att parternas samarbetsproblem skulle vara negativt för barnet. Även det andra barnet ansågs kunna drabbas av föräldrarnas konflikt vid gemensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 15 april 2010 i mål T 298–10

Parterna i målet kunde inte samarbeta krig de tre gemensamma barnen. Trots att moderns föräldraförmåga ifrågasattes i hovrätten tillerkände domstolen modern ensam vårdnad. Orsaken var att det inte ansågs förenligt med barnens bästa att överflytta vårdnaden till fadern. Fadern hade inte träffat barnen på ett år och hade för avsikt att byta barnens skola. Förändringen ansågs bli för stor för barnen som även uttryckte rädsla för fadern.

 

Svea hovrätts dom den 15 december 2010 i mål T 4803–10

I målet fann tingsrätten att parterna, som hade ett gemensamt barn, hade en svår och djupgående konflikt. Tingsrätten anförde att även om konflikten inte omöjliggjorde ett samarbete kring barnet ska gemensam vårdnad inte schablonmässigt beslutas med tanke på barnets bästa. Tingsrätten anförtrodde således vårdnaden till modern. Hovrätten fann trots att parterna inte samtalar med varandra lyckas de ändock att lösa de flesta praktiska frågorna om vårdnaden. Domstolen ansåg även att det konflikt som förelåg mellan parterna rörde deras inbördes relation och ansåg att relationen skulle bli bättre med tiden. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och förordnade om gemensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 14 januari 2011 i mål T 4217–10

Parterna i målet hade tillsammans en tolvårig och en trettonårig dotter. Flickorna hade flyttat runt sedan fadern dömts för våldtäkt. Faderns brorson hade blivit dömd för sexuella övergrepp mot den äldre dottern. Modern yrkade ensam vårdad om flickorna. I tingsrätten fanns modern bristande i sin förmåga att ta ett nödvändigt vuxenansvar och att det inte fanns risk att flickorna skulle fara illa hos fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt fadern och modern fick rätt till umgänge med flickorna. I hovrätten träffade parterna en överenskommelse om den äldre flickan som skulle stå under gemensam vårdnad och ha sitt stadigvarande boende hos modern. Hovrätten fann överenskommelsen vara till barnets bästa och fastställde den. Gällande den yngre flickan fastställde hovrätten tingsrättens dom om ensam vårdnad för fadern.

 

Svea hovrätts dom den 12 september 2011 i mål T 3996–11

Sedan parterna i målet separerat hade parterna gemensam vårdnad om deras gemensamma dotter som enligt överenskommelse bodde växelvis hos föräldrarna. Båda parterna yrkade ensam vårdnad i tingsrätten. Parterna hade mycket svårt att kommunicera och ansågs ha en svår och djupgående konflikt. Domstolen ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare men lade vikt vid att fadern hade bättre möjligheter att ordna en stabil vardagstillvaro för flickan. Fadern tillerkändes ensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom på grund av vad tingsrätten anfört och att fadern ansågs kunna bidra till att umgänget mellan flickan och modern skulle fungera.

 

Svea hovrätts dom den 26 september 2011 i mål T 8195–10

Parterna som tidigare varit gifta hade tre gemensamma barn. Parterna hade gemensam vårdnad om barnen som bodde växelvis hos föräldrarna. Modern yrkade att ett av barnen skulle stå under hennes vårdad ensam. Tingsrätten fann att vårdnaden skulle fortsätta vara gemensam. Hovrätten fann dock att parternas samarbetsproblem var av sådan grad att gemensam vårdnad inte var till barnets bästa. Föräldrarna hade ingen kontakt och hyste stor misstro till varandra. På grund av detta anförtrodde hovrätten modern med ensam vårdnad och flickans stadigvarande boende.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 31 oktober 2011 i mål T 1048–10

I målet fann hovrätten att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare. Det rådde dock konflikt mellan föräldrarna som inte kunde komma överens om barnets pass och skolgång. Hovrätten ansåg att ett upphörande av den gemensamma vårdnaden skulle förbättra barnets situation. Modern ansågs vara det som bäst kunde tillgodose barnets behov av kontakt med den andra föräldern och anförtroddes således vårdnaden om barnet.

 

Svea hovrätts dom den 14 oktober 2011 i mål T 4406–11

Parterna hade en gemensam dotter som hade haft sitt stadigvarande boende hos modern sedan föräldrarnas separation. Modern yrkade ensam vårdnad och angav att parterna hade stora svårigheter att kommunicera och att stöd krävdes vid hämtning och lämningen eftersom hon inte ville träffa fadern ensam. Fadern medgav flickans stadigvarande boende hos modern men bestred ensam vårdnad för modern. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att fadern inte var olämplig som vårdnadshavare och att flickan tycktes må bra. Således förordnades om gemensamvårdnad.

 

Göta hovrätts dom den 1 november 2011 i mål T 569–11

Parterna hade tillsammans två barn. I tingsrätten yrkade modern ensam vårdnad om barnen, uppgav att fadern hade varit våldsam mot henne och att fadern inte hade en bostad i Sverige. Fadern bestred ensam vårdnad för modern men accepterade att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern. Tingsrätten ansåg att modern inte gjort gällande att något våld hade förekommit och lämnade det utanför bedömningen. Tingsrätten förordnade om villkorad umgängesrätt för fadern som skulle behöva köpa en bostad i staden modern bodde. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och avlägsnade villkoret för umgänget.

 

Göta hovrätts dom den 21 november 2011 i mål T 1646–11

I målet fann tingsrätten att den gemensamma vårdnaden om barnet skulle bestå för parterna. Fadern hade misshandlat, olaga hotat och ofredat modern. Hovrätten ansåg att de brott fadern utsatt modern för och den oro och rädsla modern kände inför gemensam vårdnad inte var det bästa för barnet. Modern tillerkändes ensam vårdnad.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 30 januari 2012 i mål T 3639–11

I målet saknades förutsättningar för gemensam vårdnad enligt hovrätten. Det hade förekommit starka motsättningar mellan föräldrarna som påverkade den gemensamma sonen och dottern negativt. Hovrätten ansåg att det saknades förutsättningar för gemensam vårdnad och att sonen påverkats av fadern att inte vilja prata med eller träffa modern. Det talade emot faderns lämplighet som vårdnadshavare. Vårdnaden om dottern anförtroddes således åt modern. Flickan befarades påverkas av faderns negativa syn av modern men vid avvägning ansågs hennes behov av umgänge med fadern och brodern väga tyngre. Fadern fick rätt till umgänge med dottern.

 

Göta hovrätts dom den 8 februari 2012 i mål 2711–11

Parterna i målet hade gemensamma barn. Efter parternas separation flyttade modern med barnen och höll dem gömda från fadern. I tingsrätten fick modern interimistiskt ensam vårdnad om barnen. Hovrätten fann att fadern hade uppträtt burdust och varit hårdhänt mot barnen i olika vardagliga situationer samt att barnen blivit skrämda och känt sig kränkta av hans uppträdande. En oenig hovrätt anförtrodde modern med ensam vårdnad om barnen.

 

Svea hovrätts beslut den 27 september 2012 i mål T 10094–11

I målet var fråga om vårdnad och umgänge om parternas gemensamma barn. Fadern uppgav att modern vägrat att låta honom träffa barnet medan modern uppgav att fadern efter förlossningen hotat att föra flickan ur landet varför hon och barnet bland annat beviljats skyddade personuppgifter. Tingsrätten ansåg moderns anklagelser grundlösa och att hon hindrat alla former av umgänge mellan barnet och fadern. Fadern anförtroddes således vårdnaden om barnet. Hovrätten ansåg att modern allvarligt brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare och att hennes påståenden om fadern saknade grund. Eftersom modern uppgivit att det var omöjligt att samarbeta med fadern ansågs gemensam vårdnad utesluten. Med anledning av att dottern, som blivit sex år gammal, och fadern talade inte samma språk och aldrig bott tillsammans anförtrodde hovrätten vårdnaden åt modern.

 

Svea hovrätts dom den 23 oktober 2012 i mål T 6722–11

Efter separation mellan parterna hade de gemensam vårdnad om deras barn. Båda parter yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Tingsrätten ansåg att modern skulle anförtros ensam vårdnad med anledning av parternas konstanta konflikter som gick ut över flickan. Enligt hovrätten kunde föräldrarna lösa frågor som rört dottern och de motsättningar som existerade inte var beroende av vem som hade vårdnaden. Hovrätten anförde att parternas situation inte var sådan att gemensam vårdnad var oförenlig med barnets bästa. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och förordnade om gemensam vårdnad.

 

Göta hovrätts dom den 23 januari 2013 i mål T 1182–12

Tingsrätten beslutade genom dom om gemensam vårdnad om parternas gemensamma dotter. Barnet skulle ha sitt stadigvarande hos fadern och modern fick rätt till umgänge med flickan. Fadern överklagade och yrkade ensam vårdnad. Parterna kom till en överenskommelse angående umgänget som hovrätten konstaterade var till barnets bästa och förordnade om. Moderns ideliga återfall i drogmissbruk ifrågasatte hennes lämplighet som vårdnadshavare. Parterna hade dock kunnat samarbeta rörande dottern och hovrätten ansåg att gemensam vårdnad skulle främja förhållandet mellan flickan och hennes föräldrar. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut i vårdnadsfrågan.

 

Svea hovrätts dom den 31 januari 2013 i mål T 5713–12

Vårdnaden om parternas gemensamma barn överflyttades i hovrätten från modern till fadern. Modern hade sedan tingsrättens dom ändrat sonens folkbokföring, ensidigt sagt upp barnets förskoleplats och flyttat tillsammans med barnet till annan ort. Hovrätten fann att parterna hyste stor misstro till varandra och att de inte kunde komma överens om praktiska frågor som rörde barnet. Båda föräldrarna hade brustit i sitt ansvar att verka för att barnet får en nära och god relation med den andra föräldern. Fadern ansågs bäst kunna tillgodose barnet med en trygg miljö och vårdnaden anförtroddes därför honom ensam.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 7 februari 2013 i mål T 4964–11

I målet förordnade tingsrätten att vårdnaden om parternas gemensamma barn skulle anförtros åt modern ensam. Fadern yrkade gemensam vårdnad och att sonen skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern. Pojken hade sökt kontakt med fadern men uppfattade samtidigt fadern som hårdhänt och hade velat ha garantier för att sådan behandling inte skulle upprepas. Fadern hade villkorat sitt umgänge med pojken vilket ansågs svårförenligt med hans påstående om att han ville utveckla relationen till sonen. Fadern ansågs även ovillig att samarbeta med modern gällande frågor som rörde pojken. Sammantaget fann hovrätten att det var bäst för barnet att modern fortsatte vara ensam vårdnadshavare.

 

Svea hovrätts dom den 13 mars 2013 i mål T 5852–12

Efter äktenskapsskillnad mellan parterna väckte modern talan om ensam vårdnad om de gemensamma tvillingdöttrarna. Tingsrätten fann att parterna varit i konflikt under längre tid och att fadern anklagades för sexuella överskridande beteende mot flickorna. Samarbetsproblemen var av sådan art att gemensam vårdnad inte var bästa för barnen. På grund av att modern haft det huvudsakliga ansvaret för barnens omvårdnad tillerkändes hon ensam vårdnad om barnen. Efter överklagan fann hovrätten att barnens växelvisa boende fungerat bra och att parternas samarbetssvårigheter inte var sådana att de uteslöt gemensam vårdnad. Hovrätten förordnade således om gemensam vårdnad.

 

Göta hovrätts dom den 8 april 2013 i mål T 3532–12

Parterna i målet hade en gemensam son. Modern väckte talan vid tingsrätten och uppgav att föräldrarnas relation präglades av ständig konflikt. Den då snart nioåriga pojken, som var under utredning för autism, konstaterades ha ett stort behov av nära kontakt med båda föräldrarna. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom relationen ansågs bli bättre framöver. Modern överklagade och hovrätten fann att parterna inte hade någon kontakt med varandra och inte verkade intresserade av det. Hovrätten fann att parterna kunde få sin kommunikation kring pojken att fungera på ett bra sätt och fastställde med bakgrund av detta tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 6 maj 2013 i mål T 4557–12

Parterna, som separerat genom äktenskapsskillnad, hade en gemensam elvaårig son. Fadern yrkade ensam vårdnad efter betydande samarbetssvårigheter och anklagade modern för misshandel av sonen. Modern nekade till anklagelsen med accepterade att pojken skulle bo hos fadern. På grund av risken för att sonens relation med modern skulle försämras vid ensam vårdnad förordnade tingsrätten om gemensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut och fadern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Göta hovrätts dom den 17 maj 2013 i mål T 3083–12

Efter separation hade vårdnaden om parternas gemensamma söner förordnats som gemensam. Båda parterna yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Oberoende av parternas samarbetsproblem bedömde tingsrätten att vårdnaden skulle fortsätta att vara gemensam. Efter överklagan anförde hovrätten att de meningsskiljaktigheter som fanns mellan föräldrarna var visserligen påtagliga när det gällde förhållandet mellan dem. Det hade emellertid inte framkommit annat än att i förhållande till barnen var och en av dem hade en vilja att tillgodose barnens behov av omvårdnad, trygghet och god fostran. Mot den bakgrunden framstod det som att motsättningarna trots allt var av sådan beskaffenhet att det var fullt möjligt för dem att överbrygga motsättningarna och på sikt skapa ett fungerande samarbete i frågor som rörde vårdnaden om deras barn. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

 

Svea hovrätts dom den 11 juni 2013 i mål T 10921–12

Parterna i målet kommunicerade endast via sms och e-post, samarbetade inte och modern var rädd för fadern. Tingsrätten ansåg att parterna inte kunde ha gemensam vårdnad om deras gemensamma barn. Eftersom fadern var föremål för en förundersökning om misshandel av modern ansågs modern som bättre lämpad som vårdnadshavare. Fadern medgavs umgängesrätt med barnen. Vid hovrättens prövning var fadern friad från misstankar om misshandel och hovrätten fann inget som talade för att fadern skulle vara olämplig som vårdnadshavare. Hovrätten ansåg inte heller att parternas samarbetssvårigheter var sådana att det var uteslutet med gemensam vårdnad. Hovrätten förordnade om gemensam vårdnad. Modern överklagade men HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Göta hovrätts dom den 8 juli 2013 i mål T 537–13

De tidigare gifta parterna hade två gemensamma barn som modern efter äktenskapsskillnad tog med sig till annan ort. Fadern yrkade att barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom. Tingsrätten förordnade att pojken skulle bo hos fadern och flickan hos modern. Fadern väckte sedan talan i tingsrätten och yrkade att vårdnaden skulle vara gemensam, att sonen skulle fortsätta ha sitt stadigvarande boende hos honom och att dottern skulle få rätt till umgänge med honom. Tingsrätten fann att det inte fanns förutsättningar för gemensam vårdnad och fastställde tingsrättens dom med beaktande av kontinuitetsprincipen.

 

Svea hovrätts dom den 26 september 2013 i mål T 486–13

I dom hade tingsrätten förordnat att vårdnaden om parternas dotter skulle vara gemensam. Fadern överklagade domen och yrkade att vårdnaden skulle tillkomma honom ensam. Hovrätten ansåg att även om samarbetet mellan föräldrarna inte var särskilt välfungerande så fanns det anledning att anta att detta skulle förbättras så snart parterna genom hovrättens dom fått fastställt vad som skulle gälla i fråga om vårdnad och umgänge. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 3 december 2013 i mål T 3891–13

Parterna hade tillsammans två barn tillsammans. Efter äktenskapsskillnad hade barnen bott hos modern som yrkade att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen på grund av faderns samarbetssvårigheter. Fadern ansåg att samarbetet inte fungerade eftersom han inte fick tillräcklig information om barnen. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte var bevisat att samarbetssvårigheterna varit så svåra och djupgående att ensam vårdnad skulle förordnas. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och vårdnaden förblev gemensam.

 

Svea hovrätts dom den 13 december 2013 i mål T 9543–12

Tvist hade uppstått mellan parterna gällande vårdnad och umgänge om deras gemensamma dotter. Modern hade anförtrotts vårdnaden om barnet i en tidigare dom som grundats på en överenskommelse. I tingsrätten yrkade modern om inskränkt umgänge mellan fadern och flickan medan fadern yrkade att han skulle tillerkännas ensam vårdnad. Tingsrätten biföll moderns yrkande eftersom det ansågs finnas en risk att flickan for illa hos fadern som överklagade. Hovrätten ansåg att det inte hade framkommit några uppgifter som tydde på att förhållandet mellan fadern och dottern skulle onormalt och att det var svårförståeligt att modern tidigare träffade en överenskommelse med fadern om hon var övertygad att dottern skulle utsättas för fysiskt våld eller psykiska övergrepp av honom. Eftersom hovrätten ansåg att det inte förelåg en risk för att flickan skulle fara illa hos mannen och att modern inte framstått som lika samarbetsvillig som fadern tillerkände hovrätten fadern ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 20 december 2013 i mål T 4184–13

Båda parterna hade uppgivit att den andre föräldern var olämplig som vårdnadshavare och yrkade för ensam vårdnad om deras gemensamma barn. Tingsrätten beslutade om gemensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och tillade att det av utredningen i målet framgick att båda föräldrarna skötte sina åtaganden på fullgott sätt och de samarbetssvårigheter som modern argumenterat kring utgjorde inte skäl att ändra tingsrätten dom.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 10 februari 2014 i mål T 1986–13

I målet ogillade tingsrätten faderns yrkande om ensam vårdnad av parternas gemensamma barn. Hovrätten ansåg inte heller att moderns missbruksproblem utgjorde tillräckliga skäl för att hon ska ses som en olämplig vårdnadshavare. Emellertid fann hovrätten att föräldrarnas samarbetsproblem utgjorde grund för att gemensam vårdnad inte var den bästa lösningen. Kommunikationen mellan föräldrarna gick via socialtjänsten. Föräldrarnas konflikter rörde deras olika uppfattningar kring barnens klädsel och mammans kritik mot pappans föräldraförmåga. Motsättningarna drabbade barnen på̊ ett mycket negativt sätt.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 27 mars 2014 i mål T 2472–13

I tvist rörande vårdnad yrkade modern ensam vårdnad om parternas gemensamma barn. På grund av hur fadern behandlat henne under deras förhållande kunde hon inte samarbeta med honom. Modern hade skyddat boende och hemligt telefonnummer. Fadern uppgav att han var villig att samarbeta med modern men erfor att hon skulle utesluta honom ur barnens liv om hon erhöll ensam vårdnad. Tingsrätten ansåg att problemen inte var tillräckligt för att upplösa den gemensamma vårdnaden och att det var till barnens bästa att ha en nära kontakt med båda föräldrarna. Hovrätten ansåg emellertid att bristen på samarbete mellan parterna var total och att det inte förekom något som tydde på att problemen var övergående. Hovrätten tillerkände modern ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 16 juni 2014 i mål T 11085–13

Parterna som tidigare varit gifta hade en gemensam dotter som modern yrkade ensam vårdnad om. Fadern bestred yrkandet. Modern hade levt med dottern i tio år medan fadern hade bott i USA där dottern besökt honom några veckor om året. Paret hade en ömsesidig misstro mot varandra och fadern hade varit passiv som vårdnadshavare. Tingsrätten tillerkände modern ensam vårdnad om dottern och fadern överklagade. Hovrätten ansåg att samarbetsproblemen inte var så pass svåra att föräldrarna inte skulle kunna komma överens om frågor rörande flickan och att en upplösning av den gemensamma vårdnaden skulle kunna medfört att dottern och mannen ytterligare fjärmades från varandra och bli problematisk om dottern befinner sig i USA och behöver en vårdnadshavare på plats. Hovrätten beslutade således om gemensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 19 juni 2014 i mål T 10772–13

Sedan tvist uppstått mellan parterna om vårdnaden av deras gemensamma barn tillerkändes modern ensam vårdnad i samband med äktenskapsskillnad. På grund av moderns missbruk hade barnen under en tid varit omhändertagna enligt LVU. Fadern yrkade i tingsrätten att han skulle anförtros med ensam vårdnad. Enligt tingsrätten hade modern aktivt motverkat umgänge mellan fadern och barnen men ansåg att ingen av parterna var olämpliga som vårdnadshavare. Med anledning av att gemensam vårdnad var den enda lösning för fadern att få insyn i barnens liv beslutade tingsrätten att vårdnaden skulle vara gemensam. Domen överklagades till hovrätten som anförde att parterna inte hade någon kontakt. Modern hade genom stödåtgärder möjliggjort trygghet för barnen och åtog sig att vid ensam vårdnad informera fadern om barnen. Hovrätten tillerkände på grund av detta modern ensam vårdnad.

 

Hovrättens för Västra Sveriges dom den 9 juli 2014 i mål T 4793–13

I mål om vårdnad om parternas gemensamma barn var tvist. Pojken bodde växelvis hos föräldrarna medan dottern bodde hos modern. I tingsrätten yrkade modern för ensam vårdnad om barnen och uppgav att parternas samarbetssvårigheter påverkade barnen negativt. Tingsrätten fann dock att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och tillade att båda föräldrarna visat sig delaktiga och måna om sina barns välbefinnande. Ett tecken på detta var bland annat att pappan gått med på att inte ha reglerat umgänge med dottern, utan att hon ska få bestämma när de ses. När barnen tidvis mått dåligt hade föräldrarna kunnat förbise sin konflikt för barnens bästa.

 

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 11 juni 2014 i mål T 1292–13

Fadern yrkade i tingsrätten att parternas gemensamma son skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom efter föräldrarnas separation. Tingsrätten ansåg av kontinuitetsskäl att det var bäst för pojken att fortsätta bo hos modern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom eftersom kontinuitet inte ansågs ha en avgörande betydelse i målet eftersom fadern hade haft ett omfattande umgänge med fadern. Då fadern hade visat större vilja att samarbeta än modern ansåg hovrätten att det var till barnets bästa att fadern tillerkändes det stadigvarande boendet. Modern överklagade men HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 6 oktober 2014 i mål T 2533–14

I tingsrätten yrkade fadern för gemensam vårdnad om parternas gemensamma dotter medan modern yrkade för fortsatt ensam vårdnad. Modern uppgav att fadern hade alkoholproblem, kränkte henne och att föräldrarna inte kunde samarbeta. Tingsrätten ansåg att modern inte kunde bevisa något om fadern och de problem parterna hade inte kunde utesluta gemensam vårdnad. Domstolen beslutade om gemensam vårdnad om flickan. Hovrätten konstaterade att det inte endast var modern utan även fadern som ansåg att det finns stora samarbetssvårigheter, vilket förstärktes av att han efter tingsrätten gjort en orosanmälan till socialen om dottern. Samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna var även enligt hovrätten allvarliga, men ansågs inte hindra ett fungerande samarbete kring flickan i framtiden. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 9 december 2014 i mål T 4927–14

Parterna i målet hade två gemensamma barn och tvistade om vårdnaden om barnen. Fadern var från Storbritannien och modern från Bosnien men båda var fast bosatta i Sverige. Båda parter yrkade för ensam vårdnad om barnen. Modern uppgav att faderns samarbetssvårigheter var så pass djupa att gemensam vårdnad inte var möjlig. Till exempel motverkade fadern att barnen skulle få undervisning i bosniska. Fadern uppgav att modern inte lät honom ta med barnen på utlandssemester. Tingsrätten fann båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare och beslutade om gemensam vårdnad. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens beslut och anförde att parterna var tvungna att sätta barnens bästa framför sina egna intressen i framtiden.

Kontinuitetsprincipen i vårdnadsmål

NJA 1980 s. 709

Modern till en pojke som vid tiden för HD:s prövning var i det närmaste sju år gammal hade, efter skilsmässa från barnets far, interimistiskt haft vårdnaden om barnet i tre års tid. Fadern fanns vara lämpligare än modern som vårdnadshavare och anförtroddes därför vårdnaden.

Tingsrätten och hovrätten tillerkände modern vårdnaden och fadern sökte revision och yrkade att HD skulle tillerkänna honom vårdnaden om sonen. HD förordnade om barnpsykiatrisk undersökning i målet. I utredningen framkom att modern uppvisade en bristande förmåga att leva sig in i pojkens behov av omvårdnad och att det förekommit en hel del aga. Fadern hade stått för den direkta omvårdnaden om barnet och troligen hade faderns engagemang under parets gemensamma tid kunnat kompensera för moderns brister i omvårdnaden.

Fadern ansågs lämpligare som vårdnadshavare för sonen än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns rätt till umgänge med sonen kunde utövas på ett för denne gynnsamt sätt. Förhållandet att pojken, som var snart sju år gammal, hade stått under moderns vårdnad så lång tid som tre år gav anledning till tvekan huruvida en överflyttning av vårdnaden borde ske. Det är väl känt att kontinuitet när det gäller såväl vårdnadshavare som miljö och övriga vardagliga förhållanden är av stor betydelse som en trygghetsfaktor för små barn. Kontakten med fadern hade emellertid varit djupgående och regelbunden under hela den långa tiden för vårdnadsprocessen, och den yttre miljön bör för pojken hittills ha framstått som tryggare hos fadern än hos modern. Tidpunkten för en överflyttning var även särskilt lämplig med tanke på att pojken ännu inte börjat sin skolgång. HD fann att vårdnaden om sonen borde anförtros åt fadern.

 

NJA 1986 s. 338

Sedan hovrätten i ett mål om vårdad om barn interimistiskt beslutat anförtro fadern vårdnaden reser modern, som var ungersk medborgare, med barnet till Ungern för att stanna där. När HD drygt två år senare avgör målet befinnes, att barnet funnit sig väl till rätta i Ungern och att fadern vid flera besök där fått träffa barnet endast i närvaro av andra personer. Fråga om betydelsen av angivna förhållanden vid avgörandet av vårdnadstvisten.

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Genom interimistiskt beslut förordnade hovrätten att fadern skulle tillerkännas vårdnaden. När hovrätten slutligt avgjorde målet hade modern, efter hovrättens beslut att fadern interimistiskt skulle ha vårdnaden om dottern, lämnat Sverige och tillsammans med dottern bosatt sig i Ungern. Hovrätten fastställde därefter tingsrättens beslut och tillerkände modern vårdnaden om dottern eftersom det var mest förenligt med barnets bästa att hon fick stanna med modern. Fadern överklagade och yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden om flickan.

HD konstaterade inledningsvis att inte någon av föräldrarna kunde anses olämplig som vårdnadshavare. Av utredningen i målet framgick att modern lämnat Sverige i syfte att slippa lämna ifrån sig dottern till fadern i enlighet med hovrättens interimistiska beslut. På grund av moderns handlande gav det anledning till tvekan om det var bäst för barnet att modern anförtroddes vårdnaden. Utredningen visade dock att flickan hade funnit sig väl tillrätta i Ungern och att hon hade behov av kontinuitet beträffande vårdnadshavare, miljö och andra vardagliga förhållanden. Hennes minnesbild av förhållandena i faderns hemort troddes ha bleknat och det ansågs innebära betydande anpassningssvårigheter för henne att behöva bryta upp sin tillvaro och flytta tillbaka till fadern i Sverige. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet fann HD att det var mest förenligt med barnets bästa att modern anförtroddes vårdnaden om henne.

 

NJA 1988 s. 448

Fråga i mål angående vårdnaden om en snart trettonårig pojke om betydelsen av olika yttranden som denne gjort i vårdnadsfrågan.

Parterna hade tillsammans en son och i målet var tvist om vårdnaden om pojken som bott hos fadern i mer än tre år. HD uttalade att båda parterna var lämpliga som vårdnadshavare. Pojken skulle snart fylla tretton år och hans utveckling motsvarade hans ålder. HD anförde att pojkens egna åsikter under sådana förhållanden borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (jfr prop. 1981/82:168 s. 66).

Parterna hade i målet redogjort för olika yttranden av pojken som, enligt deras uppfattning, visat hans önskan att få bo kvar hos fadern respektive få flytta till modern. Det saknades anledning att ifrågasätta att pojken yttrat sig på det sätt som uppgivits men yttrandena var motstridiga. Av vårdnadsutredningen framgick även att pojken vid samtal med utredarna inte velat ta ställning för eller emot någon av föräldrarna. Pojken ansågs således inte ha uttryckt en så bestämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. Eftersom vårdnaden enligt vårdnadsutredningen fungerat utan anmärkningar och pojken utvecklats på ett gynnsamt sätt anförtroddes vårdnaden om pojken till fadern.

 

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. I mål om äktenskapsskillnad tillerkände tingsrätten fadern vårdnaden om flickan på grund av att modern motarbetat ett tillfredsställande umgänge mellan fadern och dottern. Hovrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade till HD.

Av utredningen i målet fann HD båda parterna som lämpliga vårdnadshavare. Fadern hade alltsedan separationen försökt att upprätthålla ett kontinuerligt umgänge med dottern men modern, i strid med överenskommelser och domstols avgörande, hade vägrat fadern att träffa dottern. Moderns handlingssätt visade att hon var beredd att åsidosätta dotterns behov om parterna hamnade i konflikt. Det fanns således anledning att befara att modern i fortsättningen kunde komma att hindra fadern från att utöva umgängesrätt med dottern. Det talade för att vårdnaden om dottern skulle anförtros fadern. En flyttning skulle dock inneburit en stor förändring för flickan. Emellertid var flickan omvittnat trygg, stabil och hade en mycket god relation med fadern. Det fanns således anledning att räkna med att flickan skulle klara flytten och att fadern skulle verka för ett omfattande umgänge mellan modern och dottern. HD fann det mest förenligt med barnets bästa att fadern anförtroddes vårdnaden.

 

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

 

NJA 1992 s. 666

Fråga i mål om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fader från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet hade tillsammans en dotter vilken modern hade vårdnaden om. Tingsrätten och hovrätten förordnade att fadern skulle ha rätt till visst umgänge med dottern. Umgänget fungerade dock inte på grund av moderns motstånd mot detta. Av utredningen i målet fann HD att modern inte bara underlåtit att medverka till att fadern fått utöva sin umgängesrätt med dottern utan aktivt motarbetat och förhindrat umgänge. Utredningen talade för att vårdnaden om flickan skulle anförtros åt fadern. Emellertid var det fråga om en då nioårig flicka som hela sitt liv bott tillsammans med modern och haft henne som ensam vårdnadshavare. Hennes förhållande till modern var gott. Under senare år hade flickan träffat fadern i huvudsak endast vid det tjugotal tillfällen då denne förgäves försökt utöva sin umgängesrätt. Dessa korta sammanträffanden hade ägt rum under omständigheter som för flickan måste ha framstått som mycket obehagliga. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs för flickan innebära en stor omvälvning med ovissa följder.

Trots att modern brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gällde faderns umgänge med dottern kunde det inte under omständigheterna anses förenligt med barnets bästa att överföra vårdnaden till fadern. HD fann därför att vårdnaden borde tillkomma modern.

 

NJA 1998 s. 675

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet separerade innan deras gemensamma son föddes och modern motverkade umgänge mellan sonen och fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden till modern. Hovrätten, som överflyttade vårdnaden om sonen till fadern, grundade sitt ställningstagande huvudsakligen på moderns konsekventa vägran att låta pojken träffa sin far. HD beslöt att hovrättens beslut angående vårdnad om pojken för tiden till dess hovrättens dom vunnit laga kraft tills vidare inte fick verkställas och att fadern skulle ha rätt till visst närmare bestämt umgänge med sonen för tiden till dess målet avgjordes.

HD anförde inledningsvis att modern inte låtit fadern träffa sonen trots vad som förordnats om umgänge i tingsrättens dom, om vårdnad i hovrättens dom och om umgänge i HD:s beslut. HD ansåg att eftersom modern aktivt motverkat all möjlighet till umgänge mellan far och son borde vårdnaden flyttas över till fadern, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Pojken var bara tre och ett halvt år, hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. Det förutsattes att pojken hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs innebära en fullständig omvälvning i pojkens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövat, att det inte var till barnets bästa att vårdnaden om honom överfördes till fadern. HD tillerkände modern vårdnaden.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 29 oktober 2014 i mål T 2025–14

Modern till parternas gemensamma son yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Parterna och sonen hade flyttat till Iran varav modern senare flyttat tillbaka till Sverige. Det saknades förutsättningar för gemensam vårdnad på grund av föräldrarnas samarbetsproblem. Pojken led av autism och fadern ansågs inte tillgodose hans behov av en relation till modern. Trots att pojken funnit sig tillrätta hos fadern i Iran tillerkändes modern ensam vårdnad på grund av faderns brister. Efter överklagande ändrade hovrätten tingsrättens dom. Pojken som funnit sig tillrätta i Iran hade påbörjat behandling som visade sig effektiv och som skulle behöva avbrytas vid flytt till Sverige gav risk för att den positiva utvecklingen han genomgått skulle gå förlorad. Vid en samlad bedömning bedömde hovrätten att sonens behov av kontinuitet och stabilitet vägde tyngst att det var bäst för honom att vårdnaden tillerkändes fadern.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Parterna hade tidigare kommit till överenskommelse om att modern skulle ha ensam vårdnad om deras gemensamma barn och att fadern skulle ha rätt till ett omfattande umgänge. Efter modern flyttat med sonen till Luleå väckte fadern talan i tingsrätten om ensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade att modern gjort sig skyldig till umgängessabotage i och med flytten till Luleå som omöjliggjorde umgänge mellan sonen och fadern. Med beaktande av barnets behov av kontakt med båda föräldrarna tillerkändes fadern ensam vårdnad om sonen. Hovrätten ändrade domen med beaktande av kontinuitetsprincipen och tillerkände modern ensam vårdnad eftersom pojken ansågs funnit sig väl tillrätta i Luleå.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 5 november 2014 i mål T 1441–14

Efter överenskommelse mellan parterna stod deras barn under gemensam vårdnad. Pojken hade sitt stadigvarande boende hos fadern och flickan hos modern. I tingsrätten tillerkändes modern ensam vårdnad om barnen. Parterna hade stora samarbetsproblem och fadern hade agerat negativt mot modern och barnen. Tingsrätten bedömde att fadern hade brustit i sitt föräldraansvar. Rådmannen var skiljaktig och ansåg att fadern skulle anförtros ensam vårdnad om sonen med hänsyn till att han hade svårigheter i skolan och att det inte var till barnets bästa att bli uppryckt från sin invanda hemmamiljö. Hovrätten instämde i rådmannens inställning och ändrade tingsrättens dom. Domen överklagades och HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 15 januari 2015 i mål T 6820–14

I mål om vårdnad fann både tingsrätten och hovrätten att modern till parternas gemensamma barn skulle tillerkännas ensam vårdnad. Det fanns inga förutsättningar för gemensam vårdnad på grund av parternas samarbetsproblem. Barnet hade stadigvarande bott hos modern sedan en längre tid och en överflyttning ansågs inte förenlig med barnets bästa. Kontinuitetsprincipen talade för att modern skulle anförtros vårdnaden.

Rättsfall angående umgängessabotage

NJA 1980 s. 709

Modern till en pojke som vid tiden för HD:s prövning var i det närmaste sju år gammal hade, efter skilsmässa från barnets far, interimistiskt haft vårdnaden om barnet i tre års tid. Fadern fanns vara lämpligare än modern som vårdnadshavare och anförtroddes därför vårdnaden.

HD anförde att utredningen i målet gav starkt stöd för antagande att fadern, som framstod som stabil, mogen och omdömesgill, skulle ägna pojken omtanke, tillgivenhet och bemöda sig att i både fysiskt och psykiskt hänseende ge sonen god omvårdnad. Mycket talade även för att fadern i ovanligt hög grad var angelägen om att tillgodose pojken behov, visa konsekvens i sin fostran av sonen och stimulera denna till positiva intressen och aktiviteter. HD ansåg att det innebar att fadern var lämpligare som vårdnadshavare för pojken än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns umgänge med pojken utövades på ett för denne gynnsamt sätt. HD anförtrodde vårdnaden om sonen åt fadern.

 

NJA 1986 s. 338

Sedan hovrätten i ett mål om vårdad om barn interimistiskt beslutat anförtro fadern vårdnaden reser modern, som var ungersk medborgare, med barnet till Ungern för att stanna där. När HD drygt två år senare avgör målet befinnes, att barnet funnit sig väl till rätta i Ungern och att fadern vid flera besök där fått träffa barnet endast i närvaro av andra personer. Fråga om betydelsen av angivna förhållanden vid avgörandet av vårdnadstvisten.

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Genom interimistiskt beslut förordnade hovrätten att fadern skulle tillerkännas vårdnaden. När hovrätten slutligt avgjorde målet hade modern, efter hovrättens beslut att fadern interimistiskt skulle ha vårdnaden om dottern, lämnat Sverige och tillsammans med dottern bosatt sig i Ungern. Hovrätten fastställde därefter tingsrättens beslut och tillerkände modern vårdnaden om dottern eftersom det var mest förenligt med barnets bästa att hon fick stanna med modern. Fadern överklagade och yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden om flickan.

HD konstaterade inledningsvis att inte någon av föräldrarna kunde anses olämplig som vårdnadshavare. Av utredningen i målet framgick att modern lämnat Sverige i syfte att slippa lämna ifrån sig dottern till fadern i enlighet med hovrättens interimistiska beslut. På grund av moderns handlande gav det anledning till tvekan om det var bäst för barnet att modern anförtroddes vårdnaden. Utredningen visade dock att flickan hade funnit sig väl tillrätta i Ungern och att det skulle innebära betydande anpassningssvårigheter för henne att behöva bryta upp sin tillvaro och flytta tillbaka till fadern i Sverige. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet fann HD att det var mest förenligt med barnets bästa att modern anförtroddes vårdnaden om henne.

 

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. I mål om äktenskapsskillnad tillerkände tingsrätten fadern vårdnaden om flickan på grund av att modern motarbetat ett tillfredsställande umgänge mellan fadern och dottern. Hovrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade till HD.

Av utredningen i målet fann HD båda parterna som lämpliga vårdnadshavare. Fadern hade alltsedan separationen försökt att upprätthålla ett kontinuerligt umgänge med dottern men modern, i strid med överenskommelser och domstols avgörande, hade vägrat fadern att träffa dottern. Moderns handlingssätt visade att hon var beredd att åsidosätta dotterns behov om parterna hamnade i konflikt. Det fanns således anledning att befara att modern i fortsättningen kunde komma att hindra fadern från att utöva umgängesrätt med dottern. Det talade för att vårdnaden om dottern skulle anförtros fadern. En flyttning skulle dock inneburit en stor förändring för flickan. Emellertid var flickan omvittnat trygg, stabil och hade en mycket god relation med fadern. Det fanns således anledning att räkna med att flickan skulle klara flytten och att fadern skulle verka för ett omfattande umgänge mellan modern och dottern. HD fann det mest förenligt med barnets bästa att fadern anförtroddes vårdnaden.

 

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

 

NJA 1992 s. 666

Fråga i mål om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fader från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet hade tillsammans en dotter vilken modern hade vårdnaden om. Tingsrätten och hovrätten förordnade att fadern skulle ha rätt till visst umgänge med dottern. Umgänget fungerade dock inte på grund av moderns motstånd mot detta. Av utredningen i målet fann HD att modern inte bara underlåtit att medverka till att fadern fått utöva sin umgängesrätt med dottern utan aktivt motarbetat och förhindrat umgänge. Utredningen talade för att vårdnaden om flickan skulle anförtros åt fadern. Emellertid var det fråga om en då nioårig flicka som hela sitt liv bott tillsammans med modern och haft henne som ensam vårdnadshavare. En överflyttning av vårdnaden ansågs innebära en stor omvälvning med ovissa följder för flickan.

Trots att modern brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gällde faderns umgänge med dottern kunde det inte under omständigheterna anses förenligt med barnets bästa att överföra vårdnaden till fadern. HD fann därför att vårdnaden borde tillkomma modern.

 

NJA 1998 s. 675

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet separerade innan deras gemensamma son föddes och modern motverkade umgänge mellan sonen och fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden till modern. Hovrätten, som överflyttade vårdnaden om sonen till fadern, grundade sitt ställningstagande huvudsakligen på moderns konsekventa vägran att låta pojken träffa sin far. HD beslöt att hovrättens beslut angående vårdnad om pojken för tiden till dess hovrättens dom vunnit laga kraft tills vidare inte fick verkställas och att fadern skulle ha rätt till visst närmare bestämt umgänge med sonen för tiden till dess målet avgjordes.

HD anförde inledningsvis att modern inte låtit fadern träffa sonen trots vad som förordnats om umgänge i tingsrättens dom, om vårdnad i hovrättens dom och om umgänge i HD:s beslut. HD ansåg att eftersom modern aktivt motverkat all möjlighet till umgänge mellan far och son borde vårdnaden flyttas över till fadern, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Pojken var bara tre och ett halvt år, hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. Det förutsattes att pojken hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs innebära en fullständig omvälvning i pojkens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövat, att det inte var till barnets bästa att vårdnaden om honom överfördes till fadern. HD tillerkände modern vårdnaden.

 

Göta hovrätts dom den 13 juni 2011 i mål 2973–10

I tingsrätten yrkade fadern till parternas gemensamma dotter om ensam vårdnad. Modern bestred yrkandet. Tingsrätten konstaterade att modern motverkat umgänge mellan dottern och fadern. Dom föll och den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Fadern överklagade till hovrätten som tillerkände mannan ensam vårdnad om flickan. Detta på grund att en god relation mellan far och dotter bedömdes som omöjlig med modern som ensam vårdnadshavare. hovrätten ansåg att fadern var den av parterna som bästa skulle främja en god och nära relation mellan barnet och den andra föräldern. Domstolen tillerkände flickan ett omfattande umgänge med modern som överklagade domen. HD meddelade inte prövningstillstånd i målet.

 

Göta hovrätts dom den 20 juni 2013 i mål T 518–13

Efter att parternas separation bodde de gemensamma barnen växelvis hos föräldrarna. I tingsrätten yrkade båda parter om ensam vårdnad. Rätten tillerkände fadern ensam vårdnad eftersom barnen ansågs få en möjlighet att skapa relation till båda föräldrarna och släktingar. Modern hade inte framställt yrkande om umgängesrätt. Hovrätten konstaterade att modern hade saboterat umgänget mellan fadern och barnen och ifrågasatte henne som vårdnadshavare. Domstolen anförde även att det av utredningen framgick att fadern var lämplig som vårdnadshavare och han antogs kunna ge barnen en god uppväxtmiljö. Det stod dessutom klart att han var den förälder som bäst kunde tillgodose kravet att barnen ska ha en god kontakt med båda föräldrarna. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Göta hovrätts dom den 3 juli 2013 i mål T 146–13

Dottern till parterna var tydligt påverkad av deras konflikt. Tingsrätten bedömde flickan som påverkad av modern negativa inställning till fadern. Modern uppgav att hon inte var villig att medverka till växelvis boende och att hon skulle bryta kontakten med dottern om fadern tillerkändes ensam vårdnad. Mot bakgrund av kvinnans inställning tillerkände tingsrätten ensam vårdnad till fadern trots att det innebar en stor förändring för flickan. Det ansågs dock vara förenligt med barnets bästa i ett längre perspektiv. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och tillade att modern skulle överlämna dottern till fadern vid vite om 10 000 kr.

 

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 13 december 2013 i mål T 929–13

I tingsrätten tillerkändes fadern till parternas gemensamma barn ensam vårdnad. Förutsättningarna för gemensam vårdnad var uttömda och modern hade utfört ett omfattande umgängessabotage. Tingsrätten konstaterade att modern visat en närmast flagrant oförmåga att göra skillnad på sin egen bild av flickans pappa och flickans behov av en god kärleksfull kontakt med honom. Fadern fanns bättre kunna tillgodose flickans behov av båda sina föräldrar och att han på olika sätt försökt få en närmare relation till dottern under flera år. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 20 november 2013 i mål T 3959–13

Modern till parternas gemensamma son yrkade om ensam vårdnad i tingsrätten. Fadern bestred yrkandet. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden om pojken åt fadern som ansågs kunna tillgodose barnets behov av vårdinsatser. Tingsrättens ordförande var skiljaktig och ansåg att pojkens kraftiga avståndstagande mot fadern utgjorde hinder mot att vårdnaden tillerkändes honom. Ordföranden ansåg att vårdnaden skulle förbli gemensam och att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern. Hovrätten delade ordförandens inställning och ändrade domen.

 

Göta hovrätts dom den 7 februari 2014 i mål T 2388–13

I mål om vårdnad bedömde hovrätten ingen av föräldrarna olämplig som vårdnadshavare. Samtidigt som modern hade gjort sig skyldig till umgängessabotage mellan fadern och barnet hade mannen inte ansträngt sig för att få till stånd ett umgänge. Hovrätten tillerkände, med ändring av tingsrättens dom, modern ensam vårdnad eftersom pojken alltid bott hos henne och inte träffat sin far på drygt ett år.

 

Svea hovrätts dom den 2 april 2014 i mål T 9278–13

Tingsrätten ansåg att modern till parternas tre barn hade motverkat kontakt mellan dem och fadern. Tingsrätten förordnade ändock gemensam vårdnad om barnen. Hovrätten konstaterade att samarbetet mellan parterna inte hade fungerat sedan domen. Kvinnan ville inte ha kontakt med mannen på grund av brotten han utsatt henne för. Gemensam vårdnad var därmed utesluten. Sammantaget bedömde hovrätten att det var bäst för barnen att modern tillerkändes ensam vårdnad.

 

Svea hovrätts dom den 7 maj 2014 i mål T 5537–13

I mål om vårdnad fann hovrätten att det ur ett långsiktigt perspektiv var bäst för parternas gemensamma barn att fadern fick ensam vårdnad om dem. Fadern ansågs komma att tillgodose barnens behov av båda föräldrarna. Modern hade gått emot tingsrättens beslut om umgänge och tagit barnen till okänd ort. Rätten konstaterade att ingen av föräldrarna brustit i den dagliga omvårdnaden men att gemensam vårdnad var utesluten på grund av samarbetsproblem. Hovrätten anförde att modern inte heller tog ansvar för sin del i parternas konflikt.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 12 juni 2014 i mål T 76–14

Tingsrätten bedömde, i mål om vårdnad, att gemensam vårdnad inte var möjlig på grund av parternas djupgående konflikt. Båda föräldrarna yrkade ensam vårdnad om den gemensamma sonen. Trots att modern hade motverkat umgänge mellan sonen och fadern tillerkändes hon ensam vårdnad eftersom pojken hade bott hos henne hela sitt liv. Hovrätten fann, med ändring av tingsrättens dom, att en överflyttning av vårdnaden var bäst för barnet. Modern hade inte informerat om en föregående flytt och fortsatt att motverka umgänget mellan sonen och fadern.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Parterna hade tidigare kommit till överenskommelse om att modern skulle ha ensam vårdnad om deras gemensamma barn och att fadern skulle ha rätt till ett omfattande umgänge. Efter modern flyttat med sonen till Luleå väckte fadern talan i tingsrätten om ensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade att modern gjort sig skyldig till umgängessabotage i och med flytten till Luleå som omöjliggjorde umgänge mellan sonen och fadern. Med beaktande av barnets behov av kontakt med båda föräldrarna tillerkändes fadern ensam vårdnad om sonen. Hovrätten ändrade domen och tillerkände modern ensam vårdnad eftersom pojken ansågs funnit sig väl tillrätta i Luleå.

Rättsfall angående barns vårdnad

Vid val av vårdnadshavare finns det vårdnadsomständigheter som ska tas med i bedömningen. Domstolen ser till föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, föräldrarnas samarbetsförmåga, risken för att barnet eller annan familjemedlem utsätts för våld, barnets behov av båda sina föräldrar, barnets vilja, kontinuitetsprincipen och övriga omständigheter.

Vid bedömningen av en förälders lämplighet ser rätten om det förekommer hot eller våld mot barnet eller den andra föräldern, om det förekommer missbruk eller om det finns psykisk sjukdom. Vidare bedöms om föräldern saboterar umgänget mellan barnet och den andra föräldern så kallat umgängessabotage. Ytterligare en omständighet som talar emot en förälders lämplighet är att han eller hon undanhåller barnet från den andra föräldern. Domstolarna ställer även höga krav på föräldrarna och deras förmåga att samarbeta. Varken samarbetssvårigheter eller konflikt mellan föräldrarna är i sig omständigheter som ensamt talar för hur vårdnaden ska vara. Kontinuitetsprincipen innebär att det ska undvikas att flytta barnet från dess invanda miljö. De övergångsproblem som kan uppstå om barnet flyttas kan överses om en flytt innebär en bättre kontakt med båda föräldrarna.

Vid domstolens bedömning finns ingen presumtion för ensam vårdnad. Barnets bästa bedöms i varje enskilt fall utifrån individuella förhållanden. Utgångspunkten vid domstolens bedömning är dock att gemensam vårdnad är bäst för barnet. Domstolens ställningstagande till yrkanden om vårdnad bygger på en prognos, med utgångspunkt från rådande förhållanden, om hur olika tänkbara alternativ kan komma att utfalla.

 

NJA 1980 s. 709

Modern till en pojke som vid tiden för HD:s prövning var i det närmaste sju år gammal hade, efter skilsmässa från barnets far, interimistiskt haft vårdnaden om barnet i tre års tid. Fadern fanns vara lämpligare än modern som vårdnadshavare och anförtroddes därför vårdnaden.

Tingsrätten och hovrätten tillerkände modern vårdnaden och fadern sökte revision och yrkade att HD skulle tillerkänna honom vårdnaden om sonen. HD förordnade om barnpsykiatrisk undersökning i målet. I utredningen framkom att modern uppvisade en bristande förmåga att leva sig in i pojkens behov av omvårdnad och att det förekommit en hel del aga. Fadern hade stått för den direkta omvårdnaden om barnet och troligen hade faderns engagemang under parets gemensamma tid kunnat kompensera för moderns brister i omvårdnaden.

Fadern ansågs lämpligare som vårdnadshavare för sonen än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns rätt till umgänge med sonen kunde utövas på ett för denne gynnsamt sätt. Förhållandet att pojken, som var snart sju år gammal, hade stått under moderns vårdnad så lång tid som tre år gav anledning till tvekan huruvida en överflyttning av vårdnaden borde ske. Det är väl känt att kontinuitet när det gäller såväl vårdnadshavare som miljö och övriga vardagliga förhållanden är av stor betydelse som en trygghetsfaktor för små barn. Kontakten med fadern hade emellertid varit djupgående och regelbunden under hela den långa tiden för vårdnadsprocessen, och den yttre miljön bör för pojken hittills ha framstått som tryggare hos fadern än hos modern. Tidpunkten för en överflyttning var även särskilt lämplig med tanke på att pojken ännu inte börjat sin skolgång. HD fann att vårdnaden om sonen borde anförtros åt fadern.

 

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som ska tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

HD ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare. Modern gjorde gällande att det med hänsyn till dotterns ålder och kön var angeläget att modern fick vårdnaden om henne. FB:s bestämmelser om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att barn har behov av goda och nära relationer med bägge föräldrarna. Bestämmelserna innebär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mer lämpad som vårdnadshavare än den andre.

Eftersom dottern var omvittnat trygg och stabil samt hade en god relation till sin far ansåg HD att det var mest förenligt med flickans bästa att fadern anförtroddes vårdnaden. HD tillade även att det kunde antas att fadern skulle verka för att flickan skulle få ett omfattande umgänge med modern.

 

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern eftersom ett överflyttande av vårdnaden inte skulle kunna verkställas.

 

NJA 1995 s. 398

Vid valet av vårdnadshavare för ett 13-årigt barn togs hänsyn till barnets bestämda vilja.

I yttrande från socialnämnden uttryckte flickan tydligt för utredarna att det var hos fadern hon ville bo. Varför flickan valt att bo hos fadern framgick inte, men PBU:s utredare upplevde att fadern starkt påverkade flickan. Faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas av olika skäl, bland annat bristande vilja att verka för umgänget mellan flickan och hennes moder. Flickan, som var tretton år och hade en mognad som är normal för hennes ålder, hade vid ett flertal tillfällen klart och tydligt otvetydigt förklarat att hon inte ville leva med sin mor utan att fadern skulle erhålla vårdnaden. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att förhållandena inte var sådana att en lösning i enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa och utveckling.

 

NJA 1999 s. 451

Gemensam vårdnad ansågs vara till barnets bästa när inte särskilda skäl talar däremot.

Parterna hade tillsammans tre barn. Efter äktenskapsskillnad mellan föräldrarna hade de gemensam vårdnad om barnen. Modern yrkade för ensam vårdnad om barnen och hennes talan bifölls interimistiskt i både tingsrätten och hovrätten. Fadern överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förordna att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sina barn samt att barnen skulle vara stadigvarande boende med honom eller, i andra hand, att HD skulle ordna om gemensam vårdnad om barnen och fastställa det umgänge som hovrätten beslutet. Modern bestred ändring.

HD anförde att endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad ska vårdnaden anförtros en av föräldrarna ensam. Enligt vårdnadsutredningen med komplettering som gjordes i målet var båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare och det fanns förutsättningar för gemensam vårdnad. Det förekom meningsskiljaktigheter mellan parterna som gjorde att deras samarbete gällande barnen inte löpte friktionsfritt. Dessa var dock långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skulle medfört att domstolen inte borde förordnat om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade således att parterna skulle ha gemensam vårdnad om barnen och att de skulle bo hos modern.

 

NJA 2000 s. 345

Vårdnad om barn anförtroddes åt endast en av föräldrarna eftersom det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade två gemensamma barn. Efter att modern ansökt om äktenskapsskillnad misshandlades hon av barnens fader. Fadern dömdes för misshandel till villkorlig dom med samhällstjänst, samtidigt som han förbjöds att på ett år besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter modern.

HD anförde att vårdnad ska, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, anförtros åt en av föräldrarna ensam när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad (se NJA 1999 s. 451). En sådan särskild omständighet är att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, till exempel därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som kan tala mot gemensam vårdnad är att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Misshandeln som fadern dömdes för kunde enligt HD:s mening inte längre anses innebära att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Emellertid sågs misshandeln som ett exempel på de svårigheter som föräldrarna haft att lösa problem som rörde barnen och att samtala om problemen. Det fanns inget som tydde på att relationen mellan föräldrarna skulle förbättras inom den närmast överblickbara tiden. HD ansåg att det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Med hänsyn till barnets bästa anförtroddes modern med ensam vårdnad.

 

NJA 2006 s. 26

Gemensam vårdnad har ansetts inte vara väl förenlig med barns bästa i ett fall där modern har dömts för försök till dråp på fadern och denne har förklarat att han inte kan tänka sig att någon som helst direkt kontakt med modern.

Fadern och modern hade tidigare varit sammanboende och hade tillsammans två pojkar. Under tiden parterna bodde tillsammans försökte modern att dräpa fadern. Modern dömdes för försök till dråp och överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Efter händelsen separerade parterna. Tingsrätten beslutade genom dom att vårdnaden skulle vara gemensam och hovrätten fastställde tingsrättens dom. Fadern överklagade och yrkade att vårdnaden om pojkarna skulle tillerkännas honom ensam.

HD anförde att om endast en av föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad hindrar det inte att domstolen förordnar om det. Möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste emellertid användas med stor försiktighet och lyhördhet. Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför vägande skäl för sin ståndpunkt, är det oftast lämpligast att inte gå emot den personens vilja. Fadern hade förklarat att han var rädd för modern och att han inte kunde tänka sig att ha någon som helst kontakt med henne. HD ansåg att det inte fanns anledning att ifrågasätta faderns inställning på grund av dråpförsöket. Modern och fadern kunde således inte samråda direkt med varandra rörande barnens angelägenheter. Gemensam vårdnad framstod under dessa omständigheter som inte väl förenlig med barnens bästa. Det saknades skäl att överväga att modern skulle anförtros vårdnaden ensam och det hade inte framkommit något i vårdnadsutredningarna som visade att fadern var olämplig som ensam vårdnadshavare. Således tillerkändes fadern ensam vårdnad om pojkarna.

 

NJA 2007 s. 382

Fråga om föräldrarnas samarbetsproblem var av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte kunde anses vara bäst för barnet.

Parterna som inte varit gifta eller sammanboende hade en gemensam dotter som modern ville ha ensam vårdnad om medan fadern ville att flickans stadigvarande boende skulle vara hos honom. HD anförde att enligt lydelsen av portalparagrafen om barnets bästa i 6 kap. 2 § FB ska barnets bästa ”vara avgörande” för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. I prop. 2005/06:99 framhålls att gemensam vårdnad normalt förutsätter att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete i frågor som rör barnet, vilket dock inte innebär att föräldrarna alltid måste ha samma uppfattning men att de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet (s. 87). Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten färgar detta omvårdnaden om barnet. Gemensam vårdnad bör i sådana fall inte få användas som ett medel för att ”tvinga” föräldrarna att samarbeta. Gemensam vårdnad kan alltså vara oförenlig med barnets bästa även om konflikten mellan föräldrarna inte kan sägas vara så och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta.

HD anförde att parterna haft konflikter av varierande art och omfattning allt sedan dottern föddes. De hade inte kunnat lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge på egen hand utan rättsliga processer hade pågått sedan flickan var fyra månader gammal. Parternas samarbetsproblem var enligt HD av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte kunde anses bästa för flickan och vårdnaden anförtroddes ensam åt modern.

 

Riskbedömning i familjemål

Enligt 6 kap. 2 a § FB ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Paragrafen innehåller övergripande bestämmelser om hur frågor om vårdnad, boende och umgänge ska bedömas. I första stycket har markerats att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före barnets bästa, till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders behov av kontakt med barnet. Även om andra hänsyn naturligtvis kan finnas med i övervägandena, är det barnets bästa som till slut ska vara bestämmande för beslutet. Det gäller såväl för domstolens avgöranden som för socialnämndens beslut att godkänna eller inte godkänna ett avtal som föräldrarna träffat. Andra stycket anger vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för barnet, något som är avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Att vissa omständigheter nämns är ett uttryck för vad lagstiftaren särskilt velat fästa uppmärksamheten på. Dessa omständigheter får aldrig glömmas bort vid bedömningen. Däremot behöver inte de angivna omständigheterna nödvändigtvis betyda mer än andra viktiga förhållanden i ett enskilt fall.

Bedömningen av vad som är barnets bästa kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Vad som är barnets bästa är inte något statiskt begrepp. Det ändras över tiden och med samhällsutvecklingen. Barnets individuella situation gör också att innebörden av barnets bästa kan variera.

Lagen tar sikte på risken för att barnet kommer att fara illa. Det måste alltså göras en riskbedömning. Denna ska grundas bland annat på vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är till exempel tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, missbruksproblem och psykisk sjukdom. Det ställs alltså inte lika höga beviskrav som i brottmål, och ett påstående om övergrepp ska beaktas i vårdnadsmålet även om till exempel en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare.

Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer. Ett sådant beteende kan vara svårt att förändra och innebär allmänt sett en större risk för att barnet ska fara illa. Om en förälder däremot gjort sig skyldig till en enstaka överilad handling mot den andra föräldern, kan risken vara mindre för att barnet kommer att fara illa.

Av betydelse är också när våldet eller kränkningarna har skett. Ligger övergreppen långt tillbaka i tiden och har förhållandet mellan föräldern och barnet fungerat väl efter detta, behöver de inte alltid innebära att det finns en risk för att barnet far illa. Är det omvänt så att övergreppen nyligen har ägt rum, och är förhållandet mellan barnet och föräldern osäkert, kan risken vara större. Har föräldern genomgått behandling för att undvika en upprepning, är även det en omständighet som måste beaktas. Hänsyn måste givetvis också tas till barnets egen inställning.

 

Barnets bästa innehåller även ett behov för barnet att ha nära och god kontakt med båda föräldrarna, den så kallade kontaktprincipen. Umgänge är normalt sett till barnets bästa. En riskbedömning ska dock ändå göras och kan leda till att umgänge inte anses vara till barnets bästa.

Allmän utgångspunkt vid bedömning i familjemål

Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

I rätten till omvårdnad ingår inte endast rätten för barnet att få sina materiella behov tillfredsställda. Minst lika viktiga är barnets psykiska behov. I barnets rätt till trygghet ligger bland annat att få leva i ett stabilt förhållande och att ha någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att barnet får känna sin samhörighet med familjen och att barnet får pröva sin förmåga och utveckla sina inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av vårdnadshavarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.

Barnet ska behandlas med aktning för dess person och egenart. Vårdnadshavarna ska alltså ta hänsyn och visa respekt för de individuella egenskaper och de särdrag som ett barn har. Barn har med stigande ålder rätt till ett allt starkare integritetsskydd. Barnets rätt till ett privatliv och skydd mot insyn kan dock av naturliga skäl inte vara absolut. Inskränkningar måste godtas för att vårdnadshavarna ska kunna fullgöra sin tillsynsskyldighet.

Lagen förbjuder kategoriskt att barnet utsätts för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Kroppslig bestraffning är brottslig, om motsvarande handling mot annan person är straffbar som misshandel enligt BrB. Förbudet går emellertid längre. Här åsyftas åtgärder som riktas mot barnet i efterhand för något som det har gjort eller underlåtit. Att föräldrarna i andra fall måste ha viss rätt att övervinna fysiskt motstånd är oundvikligt, om de ska kunna utöva sin uppsikt över barnet. Även fysiska åtgärder som inte har bestraffningssyfte kan emellertid innebära kränkande behandling, till exempel rumsarrest, öppnande av brev och liknande integritetskränkningar, delvis beroende på barnets ålder och mognadsgrad. Förbudet riktar sig bland annat mot behandling som kan medföra fara för barnets personlighetsutveckling, till exempel att föräldrarna systematiskt fryser ut eller förlöjligar barnet. Om någon av föräldrarna misshandlar barnet eller annars handlar olämpligt, kan enligt 7 § vårdnaden fråntas honom.

 

Bevisbördans placering vid skriftligt fordringsbevis

Ett avtal om avslutande av en entreprenad innehöll endast en ensidig betalningsförpliktelse för ena avtalsparten. Skuldebrevslagens bestämmelser var därför tillämpliga. Frågan i Högsta domstolen var om avtalet påverkade bevisbördans placering (se T 293-19).

Två bolag avtalade om utförande av en entreprenad. Entreprenörsbolaget kom emellertid inte att slutföra uppdraget. I stället träffades det i målet aktuella avtalet. Enligt avtalet skulle entreprenörsbolaget betala omkring tre miljoner kr till beställarbolaget. Summan avsåg dels ett lån som bestod i att beställarbolaget hade tagit över betalningsansvaret för ett antal fakturor som entreprenörsbolaget skulle ha betalat, dels kostnader med anledning av att beställarbolaget övertog ansvaret för att slutföra entreprenaden. En närstående till entreprenörsbolagets ställföreträdare pantsatte i samma avtal inteckningar i en fastighet till säkerhet för skulden. Målet rörde fastställande av att skulden skulle utgå med förmånsrätt i den pantsatta fastigheten. Pantsättaren invände bl.a. att något betalningsansvar för fakturor inte hade övertagits och att han ifrågasatte de påstådda kostnaderna med anledning av övertagandet av slutförandet av entreprenaden. Tingsrätten och hovrätten ansåg att pantsättaren hade bevisbördan för sina invändningar och biföll beställarbolagets talan.

Utgångspunkten är att en borgenär i princip har att styrka sin fordran. I ett rättsfall från 1975 höll emellertid Högsta domstolen öppet för att skuldebrev i vissa fall skulle kunna ha en bevisbördeomkastande verkan.

I det nu aktuella avgörandet uttalar Högsta domstolen att det är tänkbart med en bevisbördeomkastande verkan i vissa fall, det skulle i så fall närmast vara aktuellt vid tvist om ett mer traditionellt utformat skuldebrev av den typ som används vid yrkesmässig kreditgivning. Oavsett hur man ser på den möjligheten skulle det emellertid enligt Högsta domstolen föra för långt att låta innehavet av varje typ av handling få en sådan verkan så snart skuldebrevslagen kan tillämpas.

Avtalet i målet hade inte en bevisbördeomkastande verkan. Däremot utgjorde det ett mycket starkt bevis för att berörda parter hade kommit överens om det som stod i avtalet och att det motsvarade de verkliga bakomliggande förhållandena. Detta tillsammans med övrig bevisning medförde att beställarbolaget hade visat att det hade den aktuella fordran. Högsta domstolen fastställer därför hovrättens domslut.