Föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar

Föräldrabalkens reglering har ändrats i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.

Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga.

Förarbeten

Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall en bra vårdnadsform för barn och föräldrar. Särskilt för barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna tar ansvar för barnet och är delaktiga i barnets liv – en grundförutsättning som också kommer till uttryck i t.ex. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen, artikel 18). Det finns dock situationer när det är bäst för ett barn att en förälder ges ensam vårdnad. En prövning måste därför alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av de kriterier som lagen ställer upp (se även CRC/C/GC/2013/14 p. 67). Det bör således inte finnas någon presumtion för vare sig gemensam eller ensam vårdnad (jfr dock bedömning i SOU 2020:63 s. 454).

Sedan 2006 års vårdnadsreform gäller att domstolen vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros till den ena föräldern ska fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Avsikten med att införa denna reglering var att åstadkomma en uppstramning av rättspraxis som hade sin grund i två avgöranden från Högsta domstolen och som hade kommit att uppfattas som att det rådde en presumtion för gemensam vårdnad. Det hade blivit för svårt att få ensam vårdnad, även när det fanns goda skäl för det. I det avseendet har regleringen varit lyckosam. 2014 års vårdnadsutredning konstaterar att det görs mer nyanserade bedömningar av vårdnadsfrågan än tidigare och att domstolarna i större utsträckning beslutar om ensam vårdnad för en förälder.

Däremot synes regleringen ha fört med sig andra problem. Utredningen konstaterar att det har blivit alltför stort fokus på hur föräldrarnas samarbete ser ut och att det i vissa fall kan vara konfliktdrivande. Det blir många gånger ett fokus i processen på att lyfta fram den andra förälderns brister i stort och smått, för att visa på de samarbetsproblem som finns. Det riskerar att fördjupa konflikten och regleringen får därigenom en konfliktdrivande funktion.

I praktiken är det dock inte så att ensam vårdnad alltid innebär att barnet påverkas i lägre grad av föräldrarnas konflikt. Samarbetsproblemen kan ofta röra frågor som inte direkt är knutna till den juridiska vårdnaden om barnet. Det kan t.ex. handla om att den ena föräldern tvivlar på den andra förälderns förmåga att tillgodose barnets behov i olika avseenden när barnet är hos den föräldern. Utredningen konstaterar också att domstolarna i praktiken många gånger inte ställer särskilt höga krav på föräldrarnas samarbetsförmåga vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam. Bestämmelsen ger alltså enligt utredningen inte på bästa sätt uttryck för de överväganden som bör göras och görs vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller ensam.

Som utredningen och flera remissinstanser framhåller förefaller den nuvarande regleringen i stället att i vissa fall vara konfliktdrivande. Det är, som Barnombudsmannen lyfter fram, inte fel att ställa krav på att separerade föräldrar samarbetar, tvärtom måste de i viss mån kunna göra det. Formerna för hur samarbetet ska se ut kan dock se väldigt olika ut och omfattningen av kontakterna föräldrarna emellan variera stort, utan att bristen på kontakt eller formen för samarbete behöver gå ut över barnet på ett sådant sätt att det är bättre för barnet att en förälder ges ensam vårdnad.

Utredningens förslag innebär att det ska fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet, i stället för vid föräldrarnas samarbetsförmåga. Regeringen delar, i likhet med flertalet remissinstanser, uppfattningen att förslaget att i stället lyfta fram föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar innebär en tydligare fokusering på barnet och konsekvenserna för barnet. Förslaget motsvarar också bättre hur domstolarna i praktiken många gånger bedömer frågan. Incitamentet för parterna att agera på ett sätt som inte driver på en konflikt kan då öka, liksom viljan att – i barnets intresse – försöka hitta lösningar på gemensamma problem.

Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga. Såsom Sigtuna, Sollentuna och Upplands Väsby kommuner anför innebär ändringen ett perspektivskifte mot ökad uppmärksamhet på det som är fungerande, vilket är positivt.

Det är viktigt att uppmärksamma att det finns skillnader mellan att ta ett gemensamt ansvar och att ha samarbetsförmåga. Att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar innebär att de tillsammans kan lösa frågor som rör barnet och som omfattas av vårdnadsansvaret. Det kan t.ex. handla om att fatta beslut om skolval eller annan omsorg för barnet. Det kan också handla om att säkerställa att barnet får tillgång till olika stöd- och hjälpinsatser som barnet kan behöva och som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken. Detta kan göras genom omfattande eller få kontakter och kontakterna kan vara muntliga eller skriftliga. Det är således möjligt att ta ett gemensamt ansvar trots att föräldrarnas samarbete i praktiken är mycket begränsat. Vikten av att föräldrarna har förmåga att ta gemensamt ansvar måste ses tillsammans med de grundläggande principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. Det handlar, som även Socialstyrelsen och Barnombudsmannen är inne på, om att beakta föräldrarnas förmåga att, när det behövs, sätta barnets behov främst och gemensamt fatta beslut som är till barnets bästa. För att tydliggöra detta bör lagtexten ges en något annorlunda utformning än den som utredningen föreslagit (jfr även avsnitt 6.1).

Familjerättssocionomernas riksförening och Svedala kommun vill att även en förälders engagemang, närvaro och intresse för barnets situation ska beaktas vid bedömningen. Regeringen konstaterar i sammanhanget att det i och för sig, för att ett gemensamt ansvar ska kunna fungera, många gånger måste krävas mer än att föräldrarna i praktiken lyckas fatta nödvändiga beslut. Att en förälder regelmässigt tvingas aktivt agera ensam och att söka och vänta på besked från den andra föräldern för att inte barnet ska komma i kläm utgör knappast ett välfungerande gemensamt ansvarstagande. Lika lite som föräldrar som bor tillsammans alltid måste vara överens eller lika engagerade i alla frågor om barnet, måste emellertid separerade föräldrar vara det. I många frågor blir det naturligt att det är den förälder som barnet vistas hos som i praktiken bestämmer. Om kontakter mellan föräldrarna leder till dispyter, är det bra om de hålls på ett minimum. Det behöver inte utesluta en gemensam vårdnad om föräldrarna i praktiken lyckas lösa den typ av större frågor som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken på ett sätt som är bra för barnet, även om det sker genom att en förälder tar ett steg tillbaka och inte i alla frågor aktivt tar ställning.

En reglering som lägger alltför stor vikt vid en förälders engagemang skulle också kunna leda till den utveckling som bl.a. Stiftelsen Allmänna Barnhuset befarar – att en förälder söker upp den andra, i syfte att inför en domstol visa sitt engagemang och sin vilja att ta ansvar. Det kan ställa den andra föräldern i en mycket svår situation. Det gäller särskilt om det förekommit våld eller hot i relationen.

Om det förekommit våld eller hot kan det inte, såsom påpekas av bl.a. Umeå kommun, läggas en förälder till last att han eller hon inte samarbetar eller tar ett gemensamt ansvar tillsammans med den andra föräldern i frågor om barnet. Det faktum att förmågan att ta gemensamt ansvar ska beaktas vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte, innebär vidare inte att föräldrarnas förmåga eller vilja att ta gemensamt ansvar ska vara avgörande för vem av föräldrarna som ska ges ensam vårdnad i de fall gemensam vårdnad inte är aktuell.

Sammanfattningsvis föreslås det att föräldrabalkens reglering ändras i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.

Obligatoriska informationssamtal från 1 januari 2022

Syftet med informationssamtalen är att skona barn från föräldrars tvister och att föräldrarna i ett tidigt skede ska hitta den lösning som är bäst för barnet. Samtalen påverkar inte på något sätt domstolsprocessen i sak.

Informationssamtal ska huvudregel genomföras så snart som möjligt och senast inom fyra veckor från begäran. Om det finns ett särskilt behov av ett skyndsamt beslut av domstolen, finns vidare ett utrymme att tillämpa undantaget för särskilda skäl.

Föräldrar som överväger att inleda en tvist i domstol i frågor som rör vårdnad, boende eller umgänge ska vid ett informationssamtal få information som syftar till att hitta den lösning som är bäst för barnet. Föräldrarna ska också, om det inte är olämpligt, erbjudas samarbetssamtal och efter behov erbjudas eller vägledas till stöd och hjälp i annan form.

Föräldrarna ska som utgångspunkt delta samtidigt i ett informationssamtal. Enskilda samtal ska dock hållas, om någon av föräldrarna begär det.

När föräldrarna inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge ska en förälder som framställer ett yrkande om någon av dessa frågor ha deltagit i ett informationssamtal för att domstolen ska få ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning. Samtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs.

Kravet på deltagande i informationssamtal ska dock inte gälla när ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge redan är upptaget till prövning i målet eller om det finns särskilda skäl.
Domstolens beslut att ta upp ett yrkande till prövning trots att en förälder inte har deltagit i informationssamtal ska inte få överklagas.

Undantag från kravet på deltagande i informationssamtal

Det kan inte uteslutas att omständigheterna i undantagsfall är sådana att en förälder bör kunna få sina yrkanden prövade trots att han eller hon inte dessförinnan har deltagit i ett informationssamtal. I likhet med utredningen anser regeringen att det därför finns ett behov av att i vissa situationer kunna göra undantag från det föreslagna kravet på deltagande i informationssamtal. Det kan exempelvis handla om att det med beaktande av barnets bästa framstår som särskilt angeläget att få till stånd ett skyndsamt beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Så kan vara fallet om det finns en omedelbar risk för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller övergrepp, eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Även om det då finns möjlighet att få akut hjälp från exempelvis socialnämnden, kan det i sådana fall vara särskilt angeläget att få till stånd ett skyndsamt beslut av domstolen. En annan situation då ett undantag från kravet på informationssamtal skulle kunna vara motiverat kan vara om föräldrarna nyligen har deltagit i samarbetssamtal. Det kan också finnas skäl att göra undantag från kravet på informationssamtal om det inte är möjligt att nå en förälder, t.ex. för att han eller hon befinner sig utomlands på okänd ort. I ett sådant fall finns det ofta inte heller något syfte med att ha informationssamtal eftersom en ändring i vårdnaden inte kan åstadkommas annat än genom ett beslut av domstol. På motsvarande sätt kan det förhålla sig om en förälder är allvarligt sjuk eller av andra skäl inte är tillgänglig.

Genomförande av samtalen

Kommunen ska ansvara för att informationssamtal under sakkunnig ledning kan hållas med föräldrar som överväger att inleda en tvist om vårdnad, boende eller umgänge.

Den kommun där barnet är folkbokfört ansvarar för att informationssamtal kan hållas. Om barnet inte är folkbokfört i landet, ska den kommun där någon av föräldrarna är folkbokförd ansvara för sådana samtal.

Om en förälder begär informationssamtal, ska socialnämnden erbjuda föräldrarna samtal. Informationssamtal ska hållas så snart det är möjligt och senast inom fyra veckor från begäran. Om det finns särskilda skäl, får socialnämnden erbjuda en senare tid för samtalet.

Socialnämnden ska utfärda ett samtalsintyg till en förälder som har deltagit i ett informationssamtal. Uppgifter om föräldrarna, vem som har deltagit i samtalet och när det ägde rum ska framgå av intyget.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen om informationssamtal ska träda i kraft den 1 januari 2022.

Bestämmelserna i föräldrabalken om deltagande i ett samtal enligt lagen om informationssamtal som en förutsättning för att en domstol i vissa fall ska få ta upp yrkanden om vårdnad, boende eller umgänge till prövning ska, liksom ändringen i äktenskapsbalken som rör informationssamtal, träda i kraft den 1 mars 2022.

Några avgöranden inom familjerätten rörande barns vårdnad, boende och umgänge

Nära och god kontakt med förälder

Svea hovrätts dom den 7 november 2012 i mål T 5103–12 (Beaktansvärd risk för att barnen utsätts för övergrepp av fadern i samband med umgänge, en risk som inte kan motverkas genom ett umgängesstöd, medför att det inte ”bör” beslutas om umgänge).

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 12 februari 2018 i mål T 789–17 (Barnen riskerar att fara illa om deras vistelseort röjs, nekas umgänge med fadern).

 

Barnets vilja

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 14 december 2014 i mål T 685–16 (11-årings vilja delvis beaktad).

Varbergs tingsrätts dom den 23 juni 2016 i mål T 316–15 (13-årig flickas, åldersadekvat, vilja ensamt avgörande).

Svea hovrätts dom den 28 november 2016 i mål T 3660–16 (Barnens vilja, 13,5 respektive 11,5 år, i stort sett avgörande).

Hovrättens för Nedre Norrland dem den 14 december 2016 i mål T 685–16 (Modern får ensam vårdnad, domstolen beaktar 11-årings vilja).

 

Kontinuitetsprincipen

Svea hovrätts dom den 17 november 2016 i mål T 5569–16 (Kontakt viktigare än kontinuitet och uttalanden om övergående omställningsproblem).

Hovrättens för Övre Norrland dom den 21 december 2016 i mål T 551–16 (Kontinuitetsprincipen avgörande trots andra föräldern lämpligare).

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 24 februari 2017 i mål T 489–16 (Kontaktprincipen viktigare än kontinuitetsprincipen).

Svea hovrätts dom den 22 december 2017 i mål T 6958–17 (Fader med ”traditionella värderingar” får ensam vårdnad om 3-åring som bott hos modern hela livet).

Hovrättens för Västra Sverige dom den 21 november 2017 i mål T 3252–17 (Ensam vårdnad till fader, oklara förhållanden hos moder gör kontinuitet mindre viktigt).

Hovrättens över Skåne och Blekings dom den 29 september 2016 i mål T 1184–16 (Fader som inte fått träffa barn – födda 2005 och 2007 – på 18 månader får ensam vårdnad i hovrätten – ”psykisk påfrestning av övergående natur”).

Svea hovrätts dom den 1 mars 2017 i mål T 5561–16 (Hovrätten ändrar dom om boende, sexåring ska få fortsätta bo med sin far).

Göta hovrätts dom den 21 april 2016 i mål T 1075–15 (Riskerar förlora sin far, men moder som saboterat umgänge får ensam vårdnad).

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 13 december 2013 i mål T 929–13 (Hovrätten ger far ensam vårdnad om dotter efter åtta år, modern har saboterat umgänget).

Svea hovrätts dom den 14 oktober 2016 i mål T 1812–16 (Far får ensam vårdnad efter nedlagd förundersökning eftersom det ansågs vara bäst för dottern).

Svea hovrätts dom den 22 december 2016 i mål T 2045–16 (Hustrumisshandlare inte olämplig som vårdnadshavare).

 

Växelvis boende

Göta hovrätts dom den 23 maj 2014 i mål T 3374–13 (Föräldrarnas samarbetsförmåga vid växelvis boende).

Göta hovrätts dom den 18 maj 2016 i mål T 3233–15 (Gemensam vårdnad men inte växelvis boende eftersom särskilt gott samarbete mellan föräldrarna saknas).

Svea hovrätts dom den 29 november 2016 i mål T 4531–16 (Gemensam vårdnad trots förslag i utredningen om ensam, här skäl att höra utredare; tillräckligt god samarbetsförmåga beträffande frågor som typiskt sett har med vårdnaden att göra men ej tillräckligt för växelvis boende).

Svea hovrätts dom den 19 juni 2017 i mål T 6137–16 (Växelvis boende för nioåring med hänsyn till att föräldrarna bor hundratalet meter från varandra, flickans vilja, förslaget i utredningen och föräldrarnas förmåga att samarbeta är särskilt god).

 

Växelvis boende – Avstånd mellan föräldrarnas boende

Hovrättens för Västra Sverige dom den 5 november 2013 i mål T 1950–13 (Kan tolkas som att det är okej med 35 km mellan föräldrarnas bostäder: det kan visserligen vara ”problematiskt att föräldrarna bor 3,5 mil från varandra men det största hindret…”).

Hovrättens för Västra Sverige dom den 9 december 2015 i mål T 3066–15 (Avståndet mellan föräldrarnas bostäder, 12 km, ansåg tingsrätten vara för långt).

Svea hovrätts dom den 11 oktober 2016 i mål T 4093–16 (Ej tillräckligt gott samarbete mellan föräldrarna, för långt, 58 km, mellan föräldrarnas bostad samt viss hänsyn till 10-årig flickas vilja gjorde att det inte blev växelvis boende).

Göta hovrätts dom den 2 januari 2018 i mål T 2404–17 (30 km mellan föräldrarnas bostäder inte hinder för växelvis boende).

 

Växelvis boende med särskild reglering

Varbergs tingsrätts dom den 12 januari 2015 i mål T 149–14 (Växelvis boende med reglering av storhelger).

Göteborgs tingsrätts dom den 8 juni 2015 i mål T 3151–15 (Växelvis boende enligt särskilt upprättat, till domen bifogat och i domen fastställt, schema).

Stockholms tingsrätts dom den 3 juni 2015 i mål T 3950–14 (Växelvis boende med detaljerad reglering av skollov m.m.).

 

Endast verkställbart i domslut – Annat under yrkanden eller skäl

Varbergs tingsrätts dom den 6 februari 2015 i mål T 2708–14 (Insynsfullmakt jämte parternas icke verkställbara överenskommelser under särskild rubrik under yrkanden i domen).

Varbergs tingsrätts dom den 16 februari 2015 i mål T 2823–13 (Insynsfullmakt under särskild rubrik under yrkanden i domen).

Varbergs tingsrätts dom den 30 maj 2017 i mål T 1091–15 (Stadfästelse av överenskommelse med verkställbart i domslutet och i övrigt domskäl eller under yrkanden).

 

Processrätt

Varbergs tingsrätts dom den 10 maj 2017 i mål T 1033–17 (Avvisning av frågor om beslutanderätt och skolval).

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 12 februari 2015 i mål T 85–14 (Ej ersättning till sakkunnig som kritiserat utredning).

Högsta domstolens beslut den 11 oktober 2017 i mål Ö 3541–17 (Prövningstillstånd i hovrätten borde ha prövat vårdnadsmål – påstådda brister stöds inte av redovisade uppgifter).

 

Ensam vårdnad under bestående äktenskap

Göta hovrätts beslut den 13 juni 2013 i mål T 124–13 (Lagstiftningen om vårdnad bygger på principen att föräldrar som är gifta med varandra ska ha gemensam vårdnad om sina barn. Inom ramen för ett bestående äktenskap kan en förälder därför inte få till stånd en dom på ändrad vårdnad).

Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 16 juli 2014 i ärendet Ö 810–14 (Fastställer Helsingborgs tingsrätts dom T 76-14 som avvisade yrkandet. ”Det synes saknas praxis på området. Tingsrätten ansluter sig till doktrin att om ensam vårdnad inte får föras under äktenskap”).

Hovrättens för Nedre Norrland beslut den 11 november 2011 i mål T 1208–16 (Det är endast möjligt att slutligt besluta om ensam vårdnad i ett bestående äktenskap när den ena föräldern vid utövande av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk, försummelse eller i övrigt brister i omsorgen (FB 6:7) och när den föräldern är varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden (FB6:8a)).

Underhållsbidrag

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 5 september 2013 i mål T 2746–12

Frågan i målet var om sonens behov och faderns ekonomiska förhållanden var sådana att sonen kunde göra anspråk på standardtillägg. Enligt hovrätten hade fadern ett betydande inkomstöverskott, på 9 000 kr, och pojken var tillräckligt gammal för att skulle kunna tillgodogöra sig ett standardtillägg.

 

Svea hovrätts dom den 19 september 2014 i mål T 9563–13

Parternas tre barn hade sedan föräldrarnas separation bott stadigvarande hos modern. Barnen yrkade i tingsrätten att fadern skulle förpliktas att betala underhållsbidrag till dem om totalt 220 000 kronor under två år. Fadern bestred yrkandet och uppgav att han saknade förmåga att bidra till barnens underhåll utöver vad som redan skedde i form av underhållsstöd. Tingsrätten biföll delvis käromålet men ansåg att det inte fanns utrymme för standardtillägg. Hovrätten ändrade domen i viss mån då domstolen fann det oklart i vilken utsträckning tidigare mobiltelefonkostnader verkligen kommit barnen till nytta och fördelade den summan mellan barnen.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 30 september 2014 i mål T 5466–13

Parternas gemensamma barn bodde tillsammans med modern i Spanien. Målet rörde skyldighet att utge underhållsbidrag till barnen och tvist rådde om hur barnbidraget skulle avräknas. Hovrätten konstaterade, såvitt avsåg retroaktiva som framtida underhållsbidrag, att barnbidraget skulle avräknas före det att föräldrarnas överskott proportioneras.

Verkställighet av barns vårdnad, boende och umgänge

Utgångspunkten vid prövning om verkställighet är att vad som domstolen har bestämt i sitt avgörande ska gälla. Någon omprövning av vad som tidigare har beslutats ska gälla ska således inte göras vid prövningen av ansökan om verkställighet. Dock är komplettering av dom eller beslut tillåten i begränsad omfattning. Enligt 21 kap. 1 § FB ska barnets bästa komma i främsta rummet vid verkställighet och hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande barnets ålder och mognad. Om det är uppenbart att verkställighet är oförenlig med barnets bästa ska rätten vägra verkställigheten enligt 21 kap. 6 § FB.

 

Hovrättens för Västra Sverige beslut den 13 juni 2011 i mål ÖÄ 2144–11

Modern förpliktades av tingsrätten att, vid löpande vite utan tidsbegränsning, lämna över ett barn för umgänge med fadern. Hovrätten bestämde tiden för det löpande vitet till cirka sex månader och uttalade att ett vitesföreläggande ska begränsas till viss tid och bör inte överstiga vad som är skäligt i det enskilda fallet. Hänsyn bör tas så att inte så många vitesbelopp försitts att den obetalda summan av dessa blir orimligt stor.

 

Svea hovrätts beslut den 13 september 2012 i ärende ÖÄ 4048–12

Fadern till parternas barn yrkade vid tingsrätten om verkställighet av umgänge som tidigare dömts ut. Tingsrätten ogillade yrkandet eftersom det framkom att barnen inte ville träffa fadern. Hovrätten konstaterade att det inte hade framkommit något som visade att barnen skulle fara illa vid umgänge med fadern. Den trettonåriga dottern hade uppgett att hon inte ville träffa fadern. Den tioåriga dottern ansågs dock för ung för att kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan. Hovrätten bedömde barnets bästa var för sig och biföll faderns yrkande om verkställighet av umgänge med den yngre dottern.

 

Svea hovrätts beslut den 27 september 2012 i ärende ÖÄ 6690–12

Parternas gemensamma son tillerkändes i dom umgänge med fadern. Efter domen uppstod konflikt om umgänget mellan föräldrarna och fadern yrkade verkställighet av domen vid vite om 10 000 kronor per tillfälle. Tingsrätten lämnade yrkandet utan bifall eftersom verkställighet uppenbart var mot barnets bästa då han mådde psykiskt dåligt av umgänget med fadern. Hovrätten ansåg att symptomen pojken visade berodde på föräldrarnas konflikt och att pojken var i behov av båda sina föräldrar. Eftersom modern motsatte sig umgänget biföll hovrätten yrkandet men begränsade vitet till 5 000 kronor per tillfälle med hänsyn till moderns ekonomiska förhållanden.

 

Göta hovrätts beslut den 14 november 2012 i ÖÄ 2165–12

I dom förordnades att modern skulle ha ensam vårdnad om parternas barn och umgängesrätt med fadern. För att fadern skulle få utöva sin umgängesrätt förordnade tingsrätten vid vite om 5 000 kronor per tillfälle att modern skulle överlämna barnet till fadern. Fadern ansökte därefter att vitet skulle dömas ut för fyra tillfällen. Tingsrätten ansåg att det fanns förutsättningar för att döma ut vitet oavsett att sonen flyttat till fadern och bestämde det till 20 000 kronor. Modern överklagade och hovrätten ansåg att vitet hade spelat ut sin roll som påtryckningsmedel efter barnets flytt till fadern. Samtidigt hade modern brutit mot föreläggandet. Hovrätten jämkade vitet till 10 000 kronor med hänsyn till modern ekonomiska förhållanden.

 

Svea hovrätts beslut den 15 juli 2013 i ärende ÖÄ 5145–13

Modern till parternas sju barn, som stod under faderns ensamma vårdnad, fick inte träffa dem och yrkade om verkställighet av tidigare umgängesdom i tingsrätten. Yrkandet ogillades på grund av den risk som förelåg att modern skulle kvarhålla barnen i samband med umgängestillfällena. Hovrätten avslog moderns överklagande.

 

Göta hovrätts beslut den 4 oktober 2013 i ärende ÖÄ 1589–13

Tingsrätten förordnade om verkställighet av umgänge. Hovrätten konstaterade att barnet var tretton år och att hennes vilja skulle beaktas. Hon uppgav att hon inte ville sova över hos fadern men ville träffa honom. Hovrätten upphävde tingsrättens beslut om verkställighet eftersom det förelåg hinder mot verkställighet.

 

Göta hovrätts dom den 10 mars 2014 i mål T 2886–13

I mål om vårdnad om en trettonårig pojke tillerkändes fadern vårdnaden i tingsrätten. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Domstolarna konstaterade att modern inte följt tidigare avgöranden och i hovrätten uttalat att hon inte tänkte följa det kommande heller. Vitesföreläggande om 20 000 kronor per tillfälle förordnades modern i dom att överlämna dottern till fadern.

 

Göta hovrätts beslut den 7 oktober 2014 i ärende ÖÄ 2503–14

I tidigare lagakraftvunnen dom fastställdes att parternas barn skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern som ansökte om verkställighet efter att barnet fortsatt bo kvar hos fadern. Tingsrätten avslog moderns ansökan eftersom barnet fyllt tolv år och motsatte sig boende hos modern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och biföll moderns yrkande. Domstolen ansåg att det med hänsyn till barnets bästa, trots hans viljeyttringar, var nödvändigt att förordna om verkställighet.

 

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

I dom, som primärt gällde vårdnaden om en elvaårig pojke, anförde hovrätten beträffande ett umgängestillfälle som modern ställde in på grund av påstådd sjukdom hos pojken att endast akut sjukdom kan vara godtagbart som skäl för att ställa in umgänge.

 

RH 2015:6

Genom dom om barns boende förordnade tingsrätten att förälder med ensam vårdnad om barnen skulle underteckna en fullmakt som skulle ge den andra föräldern rätt att få information rörande barnen från förskola, skola och dagis. Förordnandet kunde inte verkställas enligt 21 kap. FB.

 

Hovrättens för Västra Sverige beslut den 23 februari 2015 i mål ÖÄ 4712–14

I beslut om ersättning till medlare enligt 21 kap. FB fann tingsrätten att skälig ersättning till en medlare, familjerättssekreterare, som utförde medling på sin fritid var 1 000 kronor per timme plus moms och att någon ersättning för tidsspillan inte skulle utgå eftersom medling inte var hans huvudsakliga sysselsättning. Hovrätten delade tingsrättens bedömning beträffande timkostnadsersättningen men tillerkände medlaren ersättning för viss tidsspillan.

 

Göta hovrätts dom den 7 december 2016 i ärendet ÖÄ 2884–16

Hovrätten beslutade att en mor till två barn, vid vite om 5 000 kronor per tillfälle, skulle överlämna barnen till fadern för umgänge enligt tidigare dom. Modern uppgav att barnen inte ville umgås med fadern och blev stressade varje gång det kom på tal medan fadern anförde att modern hade blockerat umgänget. Rätten ansåg att det fanns en överhängande risk för att barnen helt skulle förlora kontakten med fadern. Att verkställa umgänget var inte heller uppenbart oförenligt med barnens bästa enligt hovrätten.

Växelvis boende

Växelvis boende bedöms på grundval av ett antal förutsättningar. Barnets bästa ska alltid komma i första rummet. Det är således inte fråga om millimeterrättvisa mellan föräldrarna. Föräldrarna ska bo förhållandevis eller någorlunda nära varandra och ha en särskilt god samarbetsförmåga. Föräldrarna måste även vara flexibla och öppna för att förändra boendeförhållandet om barnets situation eller behov förändras. Till exempel ska barnet inte behöva byta mellan olika förskolor eller skolor och kontinuiteten till kamratrelationer och möjligheten till fritidsaktiviteter ska beaktas. Vidare har barnets egen inställning stor betydelse och i allt större utsträckning ju äldre barnet är. Båda föräldrarna bör ta ansvar för och ställa upp för barnet i förhållande till skola och fritidsaktiviteter.

 

Svea hovrätts dom den 1 februari 2000 i mål T 1647–99

Eftersom ett förordnande om umgänge inte kan avse en förälder som barnet bor tillsammans med så som fallet var vid växelvis boende tydliggjorde hovrätten hur ett förordnande om växelvis boende borde se ut i ett domslut. ”Hovrätten förordnar att X ska vara bosatt växelvis hos A och B med skyldighet för föräldrarna att hämta och lämna X varannan gång enligt följande.”

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1817–07

Parterna var tidigare varit gifta och hade ett barn som bodde växelvis hos föräldrarna. Båda parter yrkade för ensam vårdnad och umgänge motsvarande växelvis boende. Tingsrätten anförde att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare. Likt vårdnadsutredningen ansåg rätten dock att det var bäst för barnet att ha sitt stadigvarande boende hos fadern och umgänge med modern varannan vecka. I hovrätten framkom att det förelåg vissa kommunikationsproblem mellan parterna och att deras konflikt i viss mån var outredd. Konflikten hade dock inte försvårat sonens växelvisa boende eller hans kontakt med föräldrarna. Det ansågs inte omöjligt för parterna att samarbeta i framtiden och hovrätten förordnade om gemensam vårdnad och växelvis boende för sonen.

 

Svea hovrätts dom i mål T 483–08

Föräldrarna hade en gemensam nioårig dotter och två äldre barn. Dottern bodde tidvis växelvis hos föräldrarna och annars hos modern. Båda parter yrkade ensam vårdnad om dottern i tingsrätten. Domstolen ansåg att båda föräldrarna framstod lämpliga som vårdnadshavare och att de hade en djupgående konflikt. Dottern hade bott mestadels hos modern tillsammans med de äldre syskonen det senaste året och uttryckte vilja att fortsätta att bo där. Tingsrätten tillmätte hennes åsikter stor vikt på grund av hennes ålder och mognad. Modern tillerkändes ensam vårdnad. Hovrätten övervägde att överflytta vårdnaden till fadern på grund av att modern saboterat umgänget mellan fadern och dottern men fastställde tingsrättens dom på grund av kontinuitetsskäl.

 

Göta Hovrätts dom i mål T 2795–08

Parternas sexåriga dotter bodde växelvis hos föräldrarna. Modern yrkade för ensam vårdnad om dottern medan fadern ville att det växelvisa boendet skulle bestå. Föräldrarna bedömdes kunna samarbeta och inget talade för att det växelvisa boende varit något annat än positivt för flickan. Med hänsyn till flickans behov av nära kontakt med båda föräldrarna förordnade tingsrätten och hovrätten om växelvis boende.

 

Svea hovrätt beslut den 8 mars 2010 i mål T 778–10

Tingsrätten beslutade om växelvis boende för parternas son. Hovrätten undanröjde domen och återförvisade målet till tingsrätten. Detta eftersom växelvis boende förutsätter att föräldrarna kan hantera boendet på ett flexibelt sätt. Under uppväxttiden är det normalt att barnets behov av boendet förändras. Föräldrar måste ha förståelse för det om de saknar denna förståelse talar det emot växelvis boende.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 april 2011 i mål T 515–10

Tingsrätten förordnade om växelvis boende för parternas barn. Efter domen hade fadern inte haft barnen hos sig i den utsträckning som beslutet medgav och modern uppgav att det berodde på att fadern inte hade tillräckligt med tid för barnen. Fadern medverkade inte till hovrättens utredning och hovrättens huvudförhandling. Det saknades därför förutsättningar för att förordna om växelvis boende och inget talade för att det inte var förenligt med barnens bästa att stadigvarande bo hos modern.

 

Svea hovrätt dom 20 maj 2011 i mål T 7507–10

Parterna hade gemensam vårdnad om sin gemensamma dotter. När fadern flyttade uppstod konflikt mellan föräldrarna. Båda föräldrarna yrkade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos dem alternativt växelvis boende. Tingsrätten förordnade om växelvis boende. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslutade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern och rätt till umgänge med modern. Växelvis boende ansåg inte vara till barnets bästa på grund av föräldrarnas konflikt. Fadern tillerkändes boendet eftersom hans bostad låg i anslutning till flickans skola i ett område där hon var väl etablerad och hade sina vänner. Modern överklagade men HD meddelade inte prövningstillstånd i målet.

 

Hovrättens för Västra Sveriges dom den 14 november 2011 i mål T 3147–11

Parterna hade gemensam vårdnad om sin fyraåriga dotter som hade sitt stadigvarande boende hos modern. Fadern yrkade om växelvis boende i tingsrätten. Rätten fann att flickan hade en kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar och att hon inte skulle ha det bättre om hon bodde växelvis hos föräldrarna. Således lämnades faderns yrkande utan bifall. Han överklagade till hovrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 4 juni 2012 i mål T 9052–11

Parterna hade gemensam vårdnad om sin sjuåriga dotter som tidigare haft sitt stadigvarande boende hos modern. Tingsrätten förordnade om växelvis boende för flickan. Modern överklagade till hovrätten som anförde att det växelvisa boendet hade fungerat bra sedan tingsrättens dom. Hovrätten fann, i likhet med tingsrätten, att det bästa för flickan var att bo hos båda föräldrarna. Tingsrättens dom fastställdes.

 

Svea hovrätts dom den 6 november 2012 i mål T 8380–11

Tingsrätten beslutade om fortsatt växelvis boende för parternas gemensamma barn. Rätten ansåg att det fanns brister i föräldrarnas samarbete men att fördelarna med gemensam vårdnad vägde tyngre än nackdelarna. Domen överklagades till hovrätten som bedömde föräldrarnas samarbetsproblem så pass djupa att ensam vårdnad var att föredra. Modern, som ansågs mer flexibel, tillerkändes ensam vårdnad om dottern.

 

Svea hovrätts dom den 11 juni 2013 i mål T 10921–12

Vid tingsrättens avgörande var fadern till parternas barn föremål för en förundersökning om misshandel mot barnens mor. Tingsrätten konstaterade att parterna hade sådana samarbetssvårigheter att de inte kunde ha fortsatt gemensam vårdnad om barnen. Eftersom modern ansågs bättre lämpad som vårdnadshavare än fadern tillerkändes hon ensam vårdnad. Vid tidpunkten för hovrättens prövning hade fadern friats från åtal om misshandel och rätten ansåg att han inte var olämplig som vårdnadshavare. Parternas samarbetsproblem ansågs inte utesluta gemensam vårdnad och hovrätten förordnade om sådan och växelvist boende för barnen. Modern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 12 september 2013 i mål T 10403–12

I tingsrätten beslutades att parternas två söner skulle bo växelvis hos föräldrarna. Rätten konstaterade att samarbetet mellan föräldrarna verkade fungera väl och att avståndet mellan deras bostäder inte omöjliggjorde växelvis boende. Fadern uppgav att barnen riskerade att bevittna våld om de bodde hos modern eftersom hennes nya sambo hade dömts för våld mot en före detta flickvän. Tingsrätten bedömde dock att barnen och modern inte riskerade att fara illa. I hovrätten framkom att moderns sambo förekom i andra utredningar gällande våld mot kvinnor. I vårdnadsutredningen anfördes att uppgifterna var oroväckande och gav signaler om att man vid en riskbedömning inte kunde utesluta att barnen skulle komma att bevittna våld om de bodde hos modern. Hovrätten fann att uppgifterna inte var tillräckligt konkreta eller annars av sådan beskaffenhet att det var möjligt att dra någon slutsats med ledning av dem. Hovrätten fastställde således tingsrättens dom.

 

Hovrättens för Västra Sverige dom den 4 november 2013 i mål T 1950–13

Hovrätten konstaterade att det var till barnets bästa att stadigvarande bo med den ena föräldern. Det största hindret mot växelvis boende var föräldrarnas svårigheter att samarbeta och brist på kommunikation. Hovrätten konstaterade att bristen på samarbete och kommunikation riskerade att försätta flickan i en situation där hon inte kunde vara öppen mot respektive förälder om sitt liv hos den andre. Flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern och ha ett omfattande umgänge med fadern.

 

Svea hovrätts dom den 13 december 2013 i mål T 9543–12

I tingsrätten tillerkändes modern till parternas dotter ensam vårdnad. Flickan fick rätt till umgänge med fadern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och anförtrodde fadern med ensam vårdnad och dottern fick umgänge motsvarande växelvist boende med modern. Fadern ansåg mer villig att verka för en nära och god relation mellan mor och dotter.

 

Svea hovrätts dom den 27 juni 2014 i mål T 212–14

Parternas son bodde stadigvarande hos modern och fadern yrkade för växelvis boende i tingsrätten. Fadern ansågs lämplig som boendeförälder och tingsrätten beslutade att pojken skulle bo växelvis hos föräldrarna. Modern överklagade och anförde att sonen for illa av umgänge med fadern. Hovrätten fann dock att inte förelåg någon risk för att sonen skulle fara illa av ett växelvist boende och fastställde tingsrättens dom.

 

Svea hovrätts dom den 3 december 2014 i mål T 3480–14

I tingsrätten beslutades att parternas barn skulle bo växelvis hos föräldrarna. Hovrätten instämde med vårdnadsutredningen som ansåg att föräldrarnas samarbete inte var tillräckligt bra för att ett växelvis boende kunde anses vara bäst för barnen. Det rådde en djup konflikt mellan föräldrarna och eftersom modern var barnens trygghetsperson förordnades att de ha sitt stadigvarande boende hos henne.

Egenmäktighet med barn

NJA 1991 s. 241

Sedan en man genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för egenmäktighet med barn väcktes på nytt åtal mot mannen för egenmäktighet med barn under påstående att han efter domen återigen obehörigen skilt barnen från vårdnadshavaren genom att inte vidtaga någon åtgärd för att återföra barnen till vårdnadshavaren. Tidigare lagföring för egenmäktighet med barn utgjorde inte hinder för prövning av denna fråga.

HD anförde att frågan huruvida fadern på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom vad som lagts honom till last i den nya stämningsansökningen inte utgjorde ett spörsmål angående rättegångshinder utan var att bedöma i samband med en prövning av åtalet i sak. Med upphävande av hovrättens beslut om avvisning ogillade HD invändningen om rättegångshinder och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

 

NJA 1992 s. 566

Den som tidigare har dömts för egenmäktighet med barn kan ånyo dömas för detta brott genom att fortsätta att undanhålla barnet från vårdnadshavaren.

HD anförde att obehörigen skilja ett barn från dess vårdnadshavare i den mening som avses i straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn kan ske inte endast genom att barnet förs bort utan också genom att någon undanhåller barnet. Straff för sådant undanhållande bör kunna ådömas även den som tidigare dömts för bortförande av barnet. Särskilt gäller detta när barnet förts bort från Sverige eller är på okänd ort. I första hand kommer då i fråga fall där efter den tidigare domen positiva åtgärder har vidtagits för att hålla barnet borta från vårdnadshavaren. Om någon som obehörigen bortfört ett barn bara underlåter att återföra barnet till vårdnadshavaren, behöver däremot detta inte utan vidare innebära att han undanhåller barnet. Bland annat kan tänkas att han saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Han kan också gå fri från straff om han gjort sitt bästa för att barnet skall bli återfört men hans åtgärder inte visar sig tillräckliga. Faderns medverkan var en nödvändig förutsättning för barnets återförande. Han hade visserligen varit berövad friheten under den tid som åtalet avsåg. Emellertid hade han då, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat uppge vem som haft hand om barnet. Härigenom måste han anses ha undanhållit barnet från modern och dömdes för egenmäktighet med barn.

 

NJA 1993 s. 128

Fråga om ansvar för egenmäktighet med barn. Modern till ett barn hade vägrat efterkomma domstols avgörande om vårdnadens överflyttande från modern till fadern. Såsom skäl för sin vägran åberopade hon att fadern tidigare förgripit sig mot barnet sexuellt och att risk förelåg för att detta skulle upprepas.

HD anförde att i förevarande fall var situationen den att modern som grund för sin övertygelse att risk förelåg att fadern skulle begå sexuella övergrepp mot barnet inte haft andra omständigheter än dem som tidigare varit kända och föremål för domstolarnas bedömning. Någon nödsituation ansågs inte ha förelegat och moderns uppfattning om faran för övergrepp kunde inte befria henne från ansvar för att uppsåtligen ha handlat så som krävs för brottet egenmäktighet med barn. Genom moderns handlande hade under lång tid all kontakt mellan barnet och fadern omöjliggjorts. Hennes brott ansågs därför som allvarligt. Med hänsyn bland annat till att moderns handlande förestavats av vad hon ansett vara barnets bästa bedömdes brottet inte som grovt. Modern dömdes för egenmäktighet med barn till böter.

 

NJA 2006 s. 708

Uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken omfattade inte att en vårdnadshavare mot den andra vårdnadshavarens vilja höll kvar barnet på en plats dit barnet ursprungligen förts i samförstånd mellan vårdnadshavarna.

HD anförde att med hänsyn till att departementsförslaget hade getts en avfattning så att det skulle framgå att inte bara bortförande utan också undanhållande skulle vara straffbart enligt den föreskrift som avsåg det fallet att ena maken ensam hade vårdnaden är det svårt att tro att Lagrådet med uttrycket egenmäktigt bortför barn avsåg annat än just bortförande och inte undanhållande. Härtill kommer att Lagrådet talade om ”flagranta fall” vilket tyder på en restriktiv tillämpning. Det är således inget i bestämmelsens förarbeten som ger egentligt uttryck för att ”bortför” i praktiken skall tolkas på samma sätt som ”skiljer” i paragrafen. Inte heller vad som förekommit vid senare ändring av 7 kap. 4 § (se främst prop. 1982/83:165 s. 21 f. och 37 ff.) eller vid HD:s tillämpning av paragrafen (se NJA 1983 s. 750, 1992 s. 566 och 1993 s. 277) ger anledning till annan slutsats. Mot nu angiven bakgrund får det med hänsyn till lagrummets avfattning och till legalitetsprincipen (se 1 kap. 1 § BrB, artikel 7 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt t.ex. NJA 1994 s. 480) anses otillåtet att utsträcka straffbarheten på det sätt som domstolarna gjort i målet.

 

NJA 2007 s. 326

Fråga om ansvar för egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken.

I rättsfallet NJA 2006 s. 708 förklarade HD att uttrycket ”egenmäktigt bortför barnet” i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen BrB inte kan omfatta att en vårdnadshavare mot den andra vårdnadshavarens vilja håller kvar barnet på en plats dit barnet ursprungligen förts i samförstånd mellan vårdnadshavarna. Bedömningen grundades på att det inte fanns något i förarbetena till straffbestämmelsen som gav egentligt uttryck för en annan tolkning och att det mot den bakgrunden med hänsyn till lagrummets avfattning och legalitetsprincipen fick anses otillåtet att utsträcka straffbarheten härutöver.

Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig från dem som förelåg i 2006 års rättsfall framför allt genom att det inte har funnits något samtycke från modern till att barnet fördes till den plats där det sedermera hölls kvar. Fadern tog under en för honom gällande umgängesperiod med sig dottern till Spanien utan moderns vetskap. Riksåklagaren har emellertid godtagit faderns uppgift att han när han tog med sig dottern till Spanien hade för avsikt att återlämna henne vid utgången av umgängesperioden. Under sådana förhållanden kan faderns åtgärd att ta med sig dottern till Spanien inte hänföras till ett sådant egenmäktigt bortförande som omfattas av den aktuella bestämmelsen. Med hänsyn härtill och då det av 2006 års rättsfall följer att inte heller kvarhållandet av dottern kan utgöra ett egenmäktigt bortförande i bestämmelsens mening kan åtalet inte vinna bifall.

Särskilt förordnade vårdnadshavare i praxis

NJA 1993 s. 666

Fråga om överflyttning av vårdnad om ett fjortonårigt barn som sedan späd ålder vistats i ett familjehem.

Makarna i målet hade tillsammans en son som omhändertogs med stöd av barnavårdslagen och placerades i fosterhem. Regeringsrätten beslutade om upphörande av vården av pojken men på grund av flyttningsförbudet enligt LVU kom pojken alltjämt att vistas i familjehemmet. Ifrågavarande stadsdelsnämnd väckte i tingsrätten talan mot makarna och yrkade att tingsrätten skulle förordna fosterhemsföräldrarna att som särskilt förordnade förmyndare utöva vårdnaden om pojken. Tingsrätten och hovrätten förordnade fosterhemsföräldrarna att som särskilt förordnade förmyndare utöva vårdnaden om pojken och bestämde att makarna skulle ha rätt till visst umgänge med pojken.

Främsta motivet till stadgandet om att vårdnaden av ett barn som är placerat i ett familjehem ska kunna överföras till dem som tagit emot barnet är att barnet därigenom kan ges en uppväxt under stabila och trygga förhållanden. Genom bestämmelsen kan förhindras att barnet rycks ur den miljö där barnet vistats i flera år och känner större trygghet och känslomässig förankring än i ursprungshemmet. Barnet ska ha rotat sig i familjehemmet och känna sådan stabilitet och gemenskap att det uppfattar hemmet som sitt eget. Bestämmelsen har undantagskaraktär eftersom det inte krävs att föräldrarna är olämpliga som vårdnadshavare utan det ska vara uppenbart bäst för barnet att rådande förhållanden får bestå. (Prop. 1981/82:168 s. 39 ff och 70.)

Pojken var fjorton år gammal och hade bott i familjehemmet i tretton år. Han hade sålunda vistats i deras hem största delen av sitt liv och rotat sig där. Av utredning framgick att pojken kände sådan trygghet med fosterhemsföräldrarna att han uppfattade deras hem som sitt eget. Han hade vidare uppnått sådan ålder och mognad att hans egen inställning i vårdnadsfrågan borde tillerkännas stor betydelse och hade själv inte givit uttryck åt någon annan uppfattning än att han ville stanna i familjehemmet. En viktig omständighet vid bedömningen av vårdnadsfrågan var barnets anknytning till föräldrarna. HD fann att den bristande kontakten mellan sonen och föräldrarna berodde till stor del på att föräldrarna tagit få egna initiativ till kontakt och att de varit ovilliga att resa till familjehemmet. HD anförde att vid en sammanvägning av omständigheterna var bäst för pojken att det rådande förhållandet fick bestå och att vårdnaden överflyttades till fosterhemsföräldrarna.

 

Svea hovrätts dom den 10 december 2012 i mål T 6534–12

På grund av föräldrarnas bristande omsorg hade en tioårig pojke varit omhändertagen med stöd av LVU sedan han var sju år gammal. Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden om pojken skulle överflyttas från föräldrarna till en särskilt förordnad vårdnadshavare. Föräldrarna hade brustit i omsorgen av pojken och ingripit i vården av sonen. Tingsrätten lämnade socialnämndens talan utan bifall eftersom ett definitivt avskiljande av pojken från föräldrarna skulle öka deras frustration och det ansågs inte vara till barnets bästa. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och biföll socialstyrelsens talan. Domstolen konstaterade att pojken varit utsatt för fysiska och psykiska omsorgsbrister samt att föräldrarna inte drog sig för att ingripa i vården. Socialnämndens lösning ansågs därför vara till barnets bästa.

 

Svea hovrätts dom den 12 december 2013 i mål T 7529–13

Tre barn hade sedan tre år varit familjehemsplacerade. Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden om barnen skulle överflyttas till fosterhemsföräldrarna. På grund av att barnen hade rotat sig hos fosterföräldrarna biföll tingsrätten yrkandet. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och konstaterade att barnen hade knutit an mycket starkt till fosterföräldrarna och ansåg att det med hänsyn till moderns hälsotillstånd inte var realistiskt med en återförening mellan henne och barnen. Fadern hade ingen kontakt med barnen och hovrätten bedömde att en återförening med honom inte heller var aktuellt.

 

Svea hovrätts dom den 17 januari 2014 i mål T 3842–13

Två barn hade tidigare vårdats med stöd av LVU på grund av missförhållanden i hemmet och psykisk sjukdom hos modern. Barnen familjehemsplacerades senare hos ett gift par. Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden om barnen skulle överflyttas till familjehemsföräldrarna. Tingsrätten fann, bland annat med hänsyn till barnens vilja, att det uppenbart bästa för dem var att överflytta vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut. Fadern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Svea hovrätts dom den 25 februari 2014 i mål T 7513–13

En flicka hade bott på familjehem sedan hon var två år gammal. Hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, beslutade att överflytta vårdnaden om henne till familjehemsföräldrarna eftersom hon hade vårdats och fostrats av dem samt såg dem som hennes föräldrar. Hovrätten anförde att flickan hade påverkats negativt av ett alltför oregelbundet och omfattande umgänge med den biologiska modern.

 

Högsta domstolens dom den 14 april 2014 i mål T 602–13

Parternas son jourhemsplacerades hos sin farfar och hans fru på grund av omfattande omsorgsbrister. Socialnämnden yrkade i tingsrätten att familjehemsföräldrarna skulle göras till särskilt förordnade vårdnadshavare och att vårdnaden om pojken skulle överflyttas till dem. Eftersom det inte ansågs visat att en återförening mellan sonen och modern inte kunde komma till stånd ogillades socialnämndens talan. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslöt att familjehemsföräldrarna skulle bli särskilt förordnade vårdnadshavare. Rätten bedömde att det inte var realistiskt att modern inom en överskådlig tid skulle ha förmåga och möjlighet att utöva vårdnaden. Modern överklagade till HD som fastställde hovrättens dom. Detta på grund av att det ansågs vara till pojkens bästa att de rådande förhållandena bestod och att vårdnaden överflyttades.

 

Göta hovrätts dom den 8 maj 2014 i mål T 2513–13

I tingsrätten yrkade socialnämnden att vårdnaden om en flicka skulle överflyttas från modern till flickans familjehemsföräldrar. Flickan omhändertogs enligt LVU när hon var två år gammal. Tingsrätten ogillade socialnämndens talan. Domen överklagades till hovrätten som konstaterade att modern inom överskådlig framtid inte skulle ha förmåga att utöva vårdnaden. På grund av att flickan ansågs vara i behov av trygghet i ett längre perspektiv var det uppenbart bästa för barnet att vårdnaden flyttades över till familjehemsföräldrarna. Domen överklagades till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

 

Hovrättens för Övre Norrlands dom den 5 juni 2014 i mål T 59–14

Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden om barnet skulle flyttas över från hennes föräldrar till flickans moster och hennes man. Barnet hade placerats i familjehem när hon var fyra år gammal. Tingsrätten ogillade socialnämndens yrkande på grund av det att det inte uppenbart var till barnets bästa att vårdnaden överflyttades. Hovrätten ansåg dock att flickan byggt ett tryggt och fungerande familjeförhållande hos mostern samt att hennes förhållande med modern fungerat dåligt. Eftersom det inte var troligt att modern skulle kunna utöva vårdnaden inom en överskådlig framtid överflyttades vårdnaden. Domen överklagades men HD meddelade inte prövningstillstånd.

 

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 2 juni 2014 i mål T 1116–12

En ettårig flicka omhändertogs med stöd av LVU och familjehemsplacerades. Flickans föräldrar ansågs lida av utvecklingsstörningar. Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden skulle överflyttas från föräldrarna till familjehemsföräldrarna. Tingsrätten biföll yrkandet eftersom flickan, efter fyra år, hade rotat sig i familjehemmet och det ansågs vara till barnets bästa. Modern överklagade domen. Hovrätten ansåg det vara uteslutet att modern skulle ha förmåga eller möjlighet att utöva vårdnaden om flickan inom överskådlig tid och fastställde tingsrättens dom.

 

Göta hovrätts dom den 10 juni 2014 i mål T 53–14

En åttaårig pojke hade sedan tre års ålder bott på familjehem. Socialnämnden yrkade i tingsrätten för att familjehemsföräldrarna skulle överta vårdnaden om honom och utses till särskilt förordnade vårdnadshavare. Tingsrätten ansåg att det inte var aktuellt att flytta pojken från familjehemmet och konstaterade att han hade stadigvarande fostrats och vårdats där. Således biföll tingsrätten socialnämndens yrkande. Domen överklagades och hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, avslog yrkandet. Detta på grund av att föräldrarnas situation stabiliserats och att pojken haft ett omfattande umgänge med dem. Av utredningen framgick att en återförening inom en överskådlig framtid var möjlig. Det var således i enlighet med barnets bästa att avslå socialnämndens yrkande.

 

Svea hovrätts dom den 22 oktober 2014 i mål T 1296–14

I tingsrätten yrkade omsorgsnämnden att vårdnaden om barnet skulle överflyttas från föräldrarna till familjehemsföräldrarna och att de skulle utses till särskilt förordnade vårdnadshavare. barnet hade bott på familjehemmet i ett år och sju månader. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte gick att avgöra vad som var det bästa för barnet eftersom talan var för tidigt väckt. Yrkandet lämnades således utan bifall.

 

Svea hovrätts dom den 27 oktober 2014 i mål T 4103–14

Det fyraåriga barnet hade bott på familjehem över tre år och hade knutit an till familjehemsföräldrarna. I tingsrätten bifölls därför individ- och omsorgsnämndens yrkande om att familjehemsföräldrarna skulle förordnas till särskilt förordnade vårdnadshavare. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Efter överklagan meddelade HD inte prövningstillstånd.

 

 

Praxis beträffande uängeskostnader

Hovrättens för Västra Sverige dom i mål 1018–08

Efter parternas separation flyttade modern till Frankrike medan barnen bodde kvar i Sverige hos fadern. Hovrätten ansåg det skäligt att fadern stod för hälften av barnens resekostnader för umgänge med modern i Frankrike. Kvinnan hade dålig ekonomi och kände sig nödgad att flytta till Frankrike för att kunna försörja sig.

 

Göta hovrätts dom den 20 maj 2011 i mål T 3671–10

Fråga i mål om modern, som var ensam vårdnadshavare om parternas dotter, skulle utge ersättning till fadern för resekostnader i samband med umgänge. Tingsrätten ogillade faderns yrkande om resekostnader. Efter beräkning av föräldrarnas ekonomiska förmåga konstaterade hovrätten att moderns överskott översteg faderns. Det ansågs således skäligt att hon bidrog till resekostnaderna.

 

Svea hovrätts dom den 14 september 2011 i mål T 3116–11

Modern yrkade i tingsrätten att hon skulle slippa bidra till hämtning och lämning av deras barn. Tingsrätten konstaterade att det var knappt tio mil mellan föräldrarnas bostäder men beaktade att det var modern som hade valt att flytta och därmed förorsakat restiden och kostnaderna. Med hänsyn till kvinnans ekonomiska förhållanden ansåg tingsrätten att det inte var oskäligt att hon bidrog till resekostnaderna. Hovrätten befriade modern från skyldighet att hämta och lämna dottern hos fadern eftersom hon inte hade någon egen inkomst och således inte kunde anses ha ekonomisk förmåga för det.

 

Svea hovrätts dom den 10 maj 2012 i mål T 10388–11

I målet hade modern rest från Australien till Sverige för att utöva umgänge med parternas gemensamma dotter. Hovrätten konstaterade att fadern hade högre inkomst än modern som fortfarande studerade och beslutade att han skulle svara för hälften av resekostnaderna. På grund av det stora prisspann som kan föreligga för flygresor begränsades kostnadsansvaret till 7000 kronor för varje umgängestillfälle.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 1364–14

Fadern yrkade i hovrätten att barnens modern skulle svara för hälften av kostnaderna för barnens umgängesresor. Det överskott som modern hade varje månad var mycket litet och var mindre än vad halva kostnaden för resorna i samband med umgänge uppgick till. Hovrätten konstaterade att moderns ekonomiska förmåga inte var sådan att hon hade förmåga att svara för hälften av resekostnaderna.

Föreskrift om umgängesstöd

NJA 1987 s. 15

En förälder tillerkändes rätt till visst umgänge med sitt barn i närvaro av en person som skulle utses av socialnämnden. Nämnden utsåg emellertid inte någon person för uppdraget och HD återförvisade målet till hovrätten.

Målet behandlade en faders umgänge med sin son som stod under moderns vårdnad. Både tingsrätten och hovrätten tillerkände fadern umgänge med pojken i närvaro av en tredje person. Hovrätten beslutade att personen skulle utses av socialnämnden. HD hade att utreda om socialnämnden var skyldig att utse en kontaktperson när domstol beslutat att umgänge ska ske i närvaro av en sådan person.

HD anförde att trots socialstyrelsen uttalat att socialnämnden med stöd av socialtjänstlagen ska se till att lämplig person utses för uppdraget har nämnden alltjämt inte utsett någon sådan person. Eftersom allmän domstol inte kan ge något åläggande för socialnämnden ansåg HD att umgängesrättsfrågan behövde omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens medverkan inte kunde påräknas. HD undanröjde hovrättens dom och visade målet åter till hovrätten för erforderlig behandling.

 

NJA 1995 s. 727

Begränsning i umgänge mellan fader och barn på grund bland annat av modern, vårdnadshavarens, oro för barnet.

Parterna i målet hade en gemensam son. I tingsrätten tillerkändes modern vårdnaden om pojken. Modern anförde att hon kände stor oro och rädsla för att fadern olovligen skulle komma att föra bort pojken. Tingsrätten fann att moderns farhågor inte kunde anses ogrundade och att det talade emot ett umgänge. Fadern fick rätt till umgänge med sonen varannan lördag under dagtid i närvaro av manlig kontaktperson. Båda parterna överklagade domen och hovrätten ansåg att det inte förelåg en sådan risk att pojken skulle bortföras att detta kunde utgöra hinder för umgänge utan kontaktperson. Hovrätten tillerkände fadern umgänge med sonen. Modern överklagade till HD.

Utredningen i HD gav vid handen att faderns kontakter med sonen varit begränsade under senare tid och att han hade haft vissa problem att sköta sonen när umgänge faktiskt kommit till stånd. Det ansågs vidare finnas en risk för att den oro som modern kände för ett umgänge mellan fadern och sonen utan kontaktperson skulle påverka henne och i sin tur sonen på ett sätt som var ogynnsamt för henne. HD fastställde därför tingsrätten dom avseende umgänge.