Barnets vilja i mål rörande vårdnad, boende och umgänge

NJA 1988 s. 448
Fråga i mål om vårdnaden om en snart trettonårig pojke om betydelsen av olika yttranden som denne gjort i vårdnadsfrågan; yttrandena tillmättes inte någon betydelse.

Barn håller grön mask för ansiktet

Parterna hade tillsammans en son och i målet var tvist om vårdnaden om pojken som bott hos fadern i mer än tre år. HD uttalade att båda parterna var lämpliga som vårdnadshavare. Pojken skulle snart fylla tretton år och hans utveckling motsvarade hans ålder. HD anförde att pojkens egna åsikter under sådana förhållanden borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (jfr prop. 1981/82:168 s. 66).

Parterna hade i målet redogjort för olika yttranden av pojken som, enligt deras uppfattning, visat hans önskan att få bo kvar hos fadern respektive få flytta till modern. Det saknades anledning att ifrågasätta att pojken yttrat sig på det sätt som uppgivits men yttrandena var motstridiga. Av vårdnadsutredningen framgick även att pojken vid samtal med utredarna inte velat ta ställning för eller emot någon av föräldrarna. Pojken ansågs således inte ha uttryckt en så bestämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. Eftersom vårdnaden enligt vårdnadsutredningen fungerat utan anmärkningar och pojken utvecklats på ett gynnsamt sätt anförtroddes vårdnaden om pojken till fadern.

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. Pojken, som nått en mot åldern svarande mognadsgrad vilken tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad, hade även uttryckt att han ville fortsätta leva i Tunisien hos sina farföräldrar. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

NJA 1995 s. 398

Vid valet av vårdnadshavare för ett 13-årigt barn togs hänsyn till barnets bestämda vilja.

I yttrande från socialnämnden uttryckte flickan tydligt för utredarna att det var hos fadern hon ville bo. Varför flickan valt att bo hos fadern framgick inte, men PBU:s utredare upplevde att fadern starkt påverkade flickan. Faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas av olika skäl, bland annat bristande vilja att verka för umgänget mellan flickan och hennes moder. Flickan, som var tretton år och hade en mognad som är normal för hennes ålder, hade vid ett flertal tillfällen klart och tydligt otvetydigt förklarat att hon inte ville leva med sin mor utan att fadern skulle erhålla vårdnaden. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att förhållandena inte var sådana att en lösning i enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa och utveckling.

RH 2007:42

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam son. Föräldrarna var oense om vilken skola pojken skulle gå i och modern yrkade ensam vårdnad om sonen. Fadern ville att den gemensamma vårdnaden skulle bestå eftersom han var orolig för att relationen mellan honom och sonen skulle försämras om modern fick ensam vårdnad. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom frågan om skolbyte inte kunde tillåtas styra vårdnadsfrågan och det fanns risk för att relationen mellan fader och son skulle försämras om den gemensamma vårdnaden upplöstes. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom i mål T 10179–06

I mål om vårdnad ansåg tingsrätten att gemensam vårdnad vad utesluten på grund av föräldrarnas samarbetsproblem och misstron mellan dem. Fadern tillerkändes ensam vårdnad om parternas gemensamma barn eftersom de hade bott hos honom under en längre tid. Hovrätten konstaterade att barnens beteende gentemot modern hade förändrats efter tingsrättens dom och anförde att ett barns vilja kan inte utan vidare beaktas om omständigheterna är sådana att det inte kan uteslutas att barnet på ett eller annat sätt utsätts för otillbörlig påverkan. Hovrätten bedömde att fadern hade påverkat barnen och ansåg att det var till barnens bästa att modern tillerkändes ensam vårdnad.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål T 368–06

Tingsrätten förordnade i mål om vårdnad om umgänge mellan fadern och parternas gemensamma dotter. Domstolen fann att det var till flickans bästa även då hon motsatte umgänge med fadern. Hovrätten upphävde förordnandet om umgänge eftersom dottern motsatt sig kontakt med fadern på grund av rädsla för honom.

Hovrättens för Västra Sverige dom i mål T 4812–06

Parterna hade två gemensamma barn, 17 och 16 år gamla. I tingsrätten förordnades om stadigvarande boende hos modern och rätt till umgänge med fadern. Domen överklagades. I hovrätten uppgav den äldre sonen att han ville bo växelvis hos föräldrarna. Det förelåg samarbetssvårigheter mellan parterna men med beaktande av pojkarnas ålder ansågs det inte hindra växelvis boende. Således förordnade hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, om växelvis boende för pojkarna.

Göta hovrätts dom i mål T 3053–07

Parterna hade en djupgående konflikt som påverkade deras dotter negativt. Dottern hade länge varit rotad hos modern. Fadern yrkade om ensam vårdnad och rätt till umgänge. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte fanns förutsättningar för att ändra vårdnaden. Vidare anfördes att även om flickan hade tagit avstånd från fadern under påverkan av modern kunde rätten inte bortse från hennes uppfattning i frågan om umgänge. Faderns yrkanden lämnades utan bifall.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 28 september 2010 i mål T 4754–09

I målet fann tingsrätten att de gemensamma barnen skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern. Hovrätten delade inte tingsrättens bedömning. Båda föräldrarna ansågs kunna erbjuda barnen en god uppväxtmiljö och vara bra boendeföräldrar. Parterna hade dock svåra samarbetsproblem och avståndet mellan städerna föräldrarna bodde gjorde växelvis boende omöjligt. Hovrätten att barnen skulle fortsätta att ha sitt stadigvarande boende hos modern eftersom barnen inte fullt förstod vad en flytt skulle innebära för dem.

Svea hovrätts dom den 30 september 2011 i mål T 9045–10

I mål om barns stadigvarande boende fann tingsrätten att barnen skulle vara boende hos fadern. Detta på grund av att barnen hade det bra hos fadern och att en flytt inte var förenligt med barnens bästa. Hovrätten fann dock att barnen uppnått sådan ålder och mognad att deras synpunkter skulle tillmätas stor vikt vid beslutet. Barnen var elva och tretton år gamla. Med beaktande av att barnen uttryckt en vilja att flytta till modern ansågs det vara förenligt med barnens bästa att låta dem ha sitt stadigvarande boende hos modern.

Göta hovrätts dom den 14 december 2011 i mål T 1929–11

Parterna i målet hade tvillingsöner som uttryckte att de inte ville träffa modern. Hovrätten befarade att pojkarna var påverkade av fadern och befäste ingen avgörande vikt vid deras uttalanden vid bedömningen. Med beaktande av parternas djupa konflikt förordnade hovrätten om ensam vårdnad för fadern.

Svea hovrätts dom den 30 maj 2012 i mål T 639–12

Modern till parternas gemensamma fjortonåriga dotter yrkade om ensam vårdnad. Föräldrarna hade inget fungerande samarbete kring dottern som uppgav att hon var mycket besviken på faderns beteende vid föräldrarnas skilsmässa och ville att modern skulle ta hand om henne till dess att hon blev myndig. Mot bakgrund av detta ansågs det vara till barnets bästa att modern tillerkändes ensam vårdnad om dottern i både tingsrätten och hovrätten.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 21 juni 2012 i mål T 388–12

I mål om vårdnad förordnade tingsrätten ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter till fadern. Han kunde erbjuda stabila omständigheter vad gällde boende, skola och ekonomisk trygghet. Dottern uttryckte en vilja att bo hos modern i Brasilien. Hovrätten ansåg att det var till barnets bästa att flickan hade sitt stadigvarande boende hos modern som även tillerkändes ensam vårdnad. Beslutet togs trots att fadern uttryckt rädsla för att modern inte skulle låta dottern återvända till Sverige.

Hovrätten för Västra Sverige dom den 27 september 2012 i mål T 3535–11

Parterna var i tvist angående den gemensamma dotterns boende. Flickan bodde hos modern men uttryckte en vilja att flytta till fadern. Tingsrätten ansåg att det var till flickans bästa att bo kvar hos modern eftersom tillräckliga skäl inte hade framkommit för att utsätta barnet för den risk som en flytt skulle innebära. Fadern överklagade till hovrätten som konstaterade att det inte fanns anledning att förändra boende. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 2 september 2013 i mål T 541–13

Parternas gemensamma son, tretton år gammal, uppfattades som normalt mogen för sin ålder och hovrätten ansåg att hans vilja skulle tillmätas betydelse. Pojken hade uttryckt att han ville flytta till modern eftersom han aldrig hade bott med henne. Således förordnade hovrätten om pojkens stadigvarande boende hos modern.

Svea hovrätts dom den 16 september 2013 i mål T 4410–13

Båda parter yrkade i tingsrätten för ensam vårdnad om deras tre söner. De två äldsta sönerna, 16 och 14 år gamla, hade uttryckt att de ville ha modern som vårdnadshavare och inget umgänge med fadern. Tingsrätten ansåg att pojkarna uppnått sådan ålder att deras vilja skulle beaktas fullt ut. Gemensam vårdnad förordnades dock eftersom det fanns en risk att fadern helt skulle uteslutas ur barnens liv. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts beslut den 16 september 2013 i mål T 10493–12

Parterna yrkade för egen del om ensam vårdnad om deras dotter och hennes boende. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte fanns skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Det ansågs vara till flickans bästa att hon bodde kvar hos modern eftersom hon bott där innan tvisten och hade uttryckt en vilja att bo hos henne.

Svea hovrätts dom den 21 februari 2014 i mål T 6038–13

Modern till parternas gemensamma son hade haft ensam vårdnad om sonen sedan han föddes. Fadern yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad och växelvis boende. Tingsrätten ansåg att en förändring i vårdnaden inte var förenligt med barnets bästa men tillerkände fadern viss rätt till umgänge i samband med umgängesstöd. Pojken hade uttryckt att han inte ville träffa fadern med rätten befarade att pojken var påverkad av modern. Domen överklagades och hovrätten utökade umgänget mellan fadern och sonen.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 november 2014 i mål T 246–14

Parternas elvaåriga son hade uttryckt att han inte ville träffa modern. Pojken och modern hade inte setts på fyra år. Rätten kunde inte fastställa om pojkens ovilja att träffa modern berodde på traumatiska upplevelser eller faderns påverkan. Tingsrätten och hovrätten ansåg att det inte var till barnets bästa att tvinga honom till umgänge med modern.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Tingsrättens förordnade, i enlighet med kontinuitetsprincipen, att parternas son skulle fortsätta bo hos sin mor trots att hon hade saboterat umgänget mellan sonen och fadern och flyttat med sonen till Luleå. Sonen uttryckte en vilja att bo hos fadern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och tillerkände fadern ensam vårdnad.

Svea hovrätts dom den 21 april 2015 i mål T 9396–14

Parterna hade en gemensam sjuttonårig son. Pojken ville inte att fadern skulle ha vårdnaden och uttryckte att han inte ville träffa fadern. Mannen hade haft ensam vårdnad om pojken under större delen av hans liv men hovrätten beslutade att tillerkänna modern ensam vårdnad. Det framkom att modern led av psykisk ohälsa men hon ansågs inte oförmögen att ta hand om pojken. Modern psykiska ohälsa ansågs inte utesluta pojkens egen vilja.

Läs vidare

Gemensam Vårdnad

Vilka förutsättningar krävs för gemensam vårdnad? I praktiken krävs att…

Informationssamtal

Vad innebär informationssamtal hos familjerätten? Enligt nya regler ska föräldrar…

Gemensamt Ansvar

Föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar Föräldrabalkens reglering har ändrats…

Obligatoriska informationssamtal

Obligatoriska informationssamtal från 1 januari 2022 Syftet med informationssamtalen är…