Bedömning av barns boende – lämplig boendeförälder och boendemiljö

Parterna hade tillsammans tre barn. Efter äktenskapsskillnad mellan föräldrarna hade de gemensam vårdnad om barnen. Modern yrkade för ensam vårdnad om barnen och hennes talan bifölls interimistiskt i både tingsrätten och hovrätten. Fadern överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förordna att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sina barn samt att barnen skulle vara stadigvarande boende med honom eller, i andra hand, att HD skulle ordna om gemensam vårdnad om barnen och fastställa det umgänge som hovrätten beslutet. Modern bestred ändring.

HD anförde att endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad ska vårdnaden anförtros en av föräldrarna ensam. Enligt vårdnadsutredningen med komplettering som gjordes i målet var båda föräldrarna lämpliga som vårdnadshavare och det fanns förutsättningar för gemensam vårdnad. Det förekom meningsskiljaktigheter mellan parterna som gjorde att deras samarbete gällande barnen inte löpte friktionsfritt. Dessa var dock långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skulle medfört att domstolen inte borde förordnat om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade således att parterna skulle ha gemensam vårdnad om barnen. När det gällde att avgöra var barnen skulle bo sades i den kompletterande vårdnadsutredningen att den oro som präglat barnens liv efter föräldrarnas separation borde vägas in och att barnen för att tillförsäkras stabilitet i vardagen även fortsättningsvis borde bo hos modern. HD ansåg att bedömningen var väl underbyggd och förordnade att barnen skulle bo hos modern.

Göta hovrätts dom den 13 december 2011 i mål 1978–11

Båda parterna bedömdes vara väl fungerande föräldrar. Trots att barnet bott hos fadern hade faderns flickvän och farföräldrarna stått för ansvaret för barnets fostran. På grund av detta fann hovrätten ingen anledning att tro att ett byte av boendemiljö skulle skada barnet. Fördelarna med en överflyttning övervägde nackdelarna och hovrätten förordnade om barnets boende hos modern.

Svea hovrätts dom den 12 oktober 2012 i mål T 3875–12

I mål om barns boende beslutade både tingsrätten och hovrätten att barnet skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern. Modern hade yrkat för boendet och anfört att dotterns hörselnedsättning gjorde henne lämpligast som boendeförälder eftersom det var mycket ljud i faderns lägenhet. Modern hade tidigare flyttat flera gånger i därigenom försvårat umgänget mellan far och dotter. Domstolarna tog beslut i enlighet med barnets bästa.

Göta hovrätts dom den 9 november 2012 i mål T 2152–12

Föräldrarna till två pojkar var i tvist angående en av pojkarnas boende. Pojken hade bott stadigvarande hos modern sedan ett år. Tingsrätten konstaterade att båda parter var lämpliga som boendeföräldrar. Eftersom kvinnan hade psykiska besvär ifrågasattes hennes förmåga att se till barnets behov på längre sikt. Vidare anförde tingsrätten att en flytt till fadern skulle innebära ett uppbrott från den andra sonen. Efter en sammanvägs bedömning förordnade tingsrätten att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos fader. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och kvinnan överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 4 april 2013 i mål T 875–12

Parterna hade gemensam vårdnad om deras gemensamma dotter. Modern yrkade om ensam vårdnad och anförde att fadern hade samarbetsproblem vilket han bestred. Tingsrätten beslutade att vårdnaden skulle fortsatt vara gemensam. Flickan hade bott mest med modern i Skåne där även fadern bodde. Modern skulle sedermera flytta till Stockholm. Tingsrätten ansåg att det var till barnets bästa att flytta tillsammans med modern till Stockholm. Hovrätten ändrade tingsrättens dom då rätten ansåg att det var bättre för flickan att bo kvar i Skåne i sin vana miljö. Således förordnade hovrätten om flickans boende hos fadern.

Göta hovrätts dom den 17 maj 2013 i mål T 2586–12

Föräldrarna till tre barn var i tvist om barnens vårdnad och boende. Med hänvisning till barnens bästa beslutade tingsrätten att vårdnaden även fortsättningsvis skulle vara gemensam, men att barnen skulle bo stadigvarande hos sin mor med beaktande av att hon hade haft det huvudsakliga ansvaret för barnen. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och fann att det bästa för barnen var att stadigvarande vara bosatta hos fadern. De hade genom ett regelbundet och väl fungerande umgänge med fadern bibehållit sin anknytning till släkt och vänner på faderns ort.

Svea hovrätts dom den 20 mars 2014 i mål T 8978–13

Sedan parterna separerat hade deras gemensamma dotter bott huvudsakligen hos fadern men även växelvis hos båda föräldrarna. Tingsrätten förordnade att flickans stadigvarande boende skulle vara hos modern eftersom rätten ansåg att hon framstod som mer engagerad i flickan och att hennes familjesituation var bättre. Rättens ordförande var dock skiljaktig och ansåg att flickan skulle bo kvar hos sin far, eftersom det inte framkommit något avgörande skäl till varför hon skulle flytta från sitt invanda boende. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och beslutade att flickan skulle bo stadigvarande hos fadern.

Svea hovrätts dom den 2 oktober 2014 i mål T 3288–14

Parterna i målet hade tre gemensamma barn som hade levt isär i två år. De två sönerna bodde hos fadern och dottern bodde hos modern. Modern yrkade i tingsrätten att sönerna skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne och anförde att de tre syskonen borde växa upp tillsammans. Fadern uppgav att sönerna inte ville flytta och byta skola och kamratumgänge. Moderns yrkande lämnades utan bifall. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och anförde att det som utgångspunkt är olämpligt att skilja syskon åt som vuxit upp tillsammans men att de redan hade bott isär i två år. Med hänsyn till att pojkarna trivdes med sin boende- och skolsituation ansågs det vara bäst för pojkarna att bo kvar hos fadern.