Äktenskap och skilsmässa
Vad händer vid äktenskapsskillnad? Vid hjälper till när äktenskap ska upplösas genom äktenskapsskillnad. Regler Vid hjälper till när äktenskap ska upplösas genom äktenskapsskillnad. Reglerna om…
I praktiken krävs att föräldrarna har förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna har ett konfliktfritt samarbete. Det innebär inte att de alltid måste ha samma uppfattning men de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet.
Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten kommer detta att påverka omvårdnaden om barnet vilket i regel inte kan anses förenligt med barnets bästa.
En gemensam vårdnad kräver att föräldrarna kommunicerar med varandra. Om föräldrarna inte kan kommunicera med varandra så går det inte heller dra slutsatsen att föräldrarna nu har en förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Det betyder att det saknas förutsättningar för att parterna ska ha gemensam vårdnad om barnet.
Hovrätten för Västra Sverige anger i T 3553-21 “att parterna fram till för en månad sedan inte alls kommunicerade med varandra [och därmed] går det inte att dra slutsatsen att föräldrarna nu har en förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör [dottern]. Det betyder att hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det för närvarande saknas förutsättningar för att parterna ska ha gemensam
vårdnad om [dottern].
Enligt nya regler ska föräldrar innan tvist i domstol deltagit i informationssamtal. Där kommer föräldrarna, om det inte är olämpligt, erbjudas samarbetssamtal samt erbjudas eller vägledas till stöd och hjälp i annan form än tvist vid domstol. Föräldrarna ska som utgångspunkt delta samtidigt i ett informationssamtal. Men du som förälder har alltid rätt till enskilda samtal.
Samtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs. Du bör även alltid rådgöra med advokat eller familjejurist innan samtalen. Enligt vår erfarenhet bör en förälder som regel kräva enskilda samtal om följande omständigheter förekommer:
– Påståenden om allvarligt våld och hot i familjen inklusive hedersrelaterat våld
– Allvarlig psykisk sjukdom i familjen
– Barn med allvarliga funktionshinder
– Stor risk för bortförande av barn
– Hög konfliktnivå mellan parterna och upprepade anmälningar och processer
Notera att kravet på deltagande i informationssamtal inte gäller om du har särskilda skäl. Det kan exempelvis handla om att det med beaktande av barnets bästa framstår som särskilt angeläget att få till stånd ett skyndsamt beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Så kan vara fallet:
– Om det finns en omedelbar risk för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller övergrepp,
– Eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa.
Du kan alltid kontakta oss för rådgivning kring informationssamtal.
Se vidare lag (2021:530) om informationssamtal och ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister prop. 2020/21:150.
Lagen om informationssamtal gäller från den 1 januari 2022, medan kravet på att ha deltagit i ett informationssamtal gäller från den 1 mars 2022.
Föräldrabalkens reglering har ändrats i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.
Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga.
Förarbeten
Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall en bra vårdnadsform för barn och föräldrar. Särskilt för barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna tar ansvar för barnet och är delaktiga i barnets liv – en grundförutsättning som också kommer till uttryck i t.ex. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen, artikel 18). Det finns dock situationer när det är bäst för ett barn att en förälder ges ensam vårdnad. En prövning måste därför alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av de kriterier som lagen ställer upp (se även CRC/C/GC/2013/14 p. 67). Det bör således inte finnas någon presumtion för vare sig gemensam eller ensam vårdnad (jfr dock bedömning i SOU 2020:63 s. 454).
Sedan 2006 års vårdnadsreform gäller att domstolen vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros till den ena föräldern ska fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Avsikten med att införa denna reglering var att åstadkomma en uppstramning av rättspraxis som hade sin grund i två avgöranden från Högsta domstolen och som hade kommit att uppfattas som att det rådde en presumtion för gemensam vårdnad. Det hade blivit för svårt att få ensam vårdnad, även när det fanns goda skäl för det. I det avseendet har regleringen varit lyckosam. 2014 års vårdnadsutredning konstaterar att det görs mer nyanserade bedömningar av vårdnadsfrågan än tidigare och att domstolarna i större utsträckning beslutar om ensam vårdnad för en förälder.
Däremot synes regleringen ha fört med sig andra problem. Utredningen konstaterar att det har blivit alltför stort fokus på hur föräldrarnas samarbete ser ut och att det i vissa fall kan vara konfliktdrivande. Det blir många gånger ett fokus i processen på att lyfta fram den andra förälderns brister i stort och smått, för att visa på de samarbetsproblem som finns. Det riskerar att fördjupa konflikten och regleringen får därigenom en konfliktdrivande funktion.
I praktiken är det dock inte så att ensam vårdnad alltid innebär att barnet påverkas i lägre grad av föräldrarnas konflikt. Samarbetsproblemen kan ofta röra frågor som inte direkt är knutna till den juridiska vårdnaden om barnet. Det kan t.ex. handla om att den ena föräldern tvivlar på den andra förälderns förmåga att tillgodose barnets behov i olika avseenden när barnet är hos den föräldern. Utredningen konstaterar också att domstolarna i praktiken många gånger inte ställer särskilt höga krav på föräldrarnas samarbetsförmåga vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam. Bestämmelsen ger alltså enligt utredningen inte på bästa sätt uttryck för de överväganden som bör göras och görs vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller ensam.
Som utredningen och flera remissinstanser framhåller förefaller den nuvarande regleringen i stället att i vissa fall vara konfliktdrivande. Det är, som Barnombudsmannen lyfter fram, inte fel att ställa krav på att separerade föräldrar samarbetar, tvärtom måste de i viss mån kunna göra det. Formerna för hur samarbetet ska se ut kan dock se väldigt olika ut och omfattningen av kontakterna föräldrarna emellan variera stort, utan att bristen på kontakt eller formen för samarbete behöver gå ut över barnet på ett sådant sätt att det är bättre för barnet att en förälder ges ensam vårdnad.
Utredningens förslag innebär att det ska fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet, i stället för vid föräldrarnas samarbetsförmåga. Regeringen delar, i likhet med flertalet remissinstanser, uppfattningen att förslaget att i stället lyfta fram föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar innebär en tydligare fokusering på barnet och konsekvenserna för barnet. Förslaget motsvarar också bättre hur domstolarna i praktiken många gånger bedömer frågan. Incitamentet för parterna att agera på ett sätt som inte driver på en konflikt kan då öka, liksom viljan att – i barnets intresse – försöka hitta lösningar på gemensamma problem.
Genom att flytta fokus från föräldrarna och deras samarbete till barnet och föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet stärks också barn- och barnrättsperspektivet i regleringen. Det viktiga här bör inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån deras agerande påverkar barnet. Barnets bästa ska vara överordnat föräldrarnas samarbetsförmåga. Såsom Sigtuna, Sollentuna och Upplands Väsby kommuner anför innebär ändringen ett perspektivskifte mot ökad uppmärksamhet på det som är fungerande, vilket är positivt.
Det är viktigt att uppmärksamma att det finns skillnader mellan att ta ett gemensamt ansvar och att ha samarbetsförmåga. Att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar innebär att de tillsammans kan lösa frågor som rör barnet och som omfattas av vårdnadsansvaret. Det kan t.ex. handla om att fatta beslut om skolval eller annan omsorg för barnet. Det kan också handla om att säkerställa att barnet får tillgång till olika stöd- och hjälpinsatser som barnet kan behöva och som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken. Detta kan göras genom omfattande eller få kontakter och kontakterna kan vara muntliga eller skriftliga. Det är således möjligt att ta ett gemensamt ansvar trots att föräldrarnas samarbete i praktiken är mycket begränsat. Vikten av att föräldrarna har förmåga att ta gemensamt ansvar måste ses tillsammans med de grundläggande principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. Det handlar, som även Socialstyrelsen och Barnombudsmannen är inne på, om att beakta föräldrarnas förmåga att, när det behövs, sätta barnets behov främst och gemensamt fatta beslut som är till barnets bästa. För att tydliggöra detta bör lagtexten ges en något annorlunda utformning än den som utredningen föreslagit (jfr även avsnitt 6.1).
Familjerättssocionomernas riksförening och Svedala kommun vill att även en förälders engagemang, närvaro och intresse för barnets situation ska beaktas vid bedömningen. Regeringen konstaterar i sammanhanget att det i och för sig, för att ett gemensamt ansvar ska kunna fungera, många gånger måste krävas mer än att föräldrarna i praktiken lyckas fatta nödvändiga beslut. Att en förälder regelmässigt tvingas aktivt agera ensam och att söka och vänta på besked från den andra föräldern för att inte barnet ska komma i kläm utgör knappast ett välfungerande gemensamt ansvarstagande. Lika lite som föräldrar som bor tillsammans alltid måste vara överens eller lika engagerade i alla frågor om barnet, måste emellertid separerade föräldrar vara det. I många frågor blir det naturligt att det är den förälder som barnet vistas hos som i praktiken bestämmer. Om kontakter mellan föräldrarna leder till dispyter, är det bra om de hålls på ett minimum. Det behöver inte utesluta en gemensam vårdnad om föräldrarna i praktiken lyckas lösa den typ av större frågor som kräver båda vårdnadshavarnas samtycken på ett sätt som är bra för barnet, även om det sker genom att en förälder tar ett steg tillbaka och inte i alla frågor aktivt tar ställning.
En reglering som lägger alltför stor vikt vid en förälders engagemang skulle också kunna leda till den utveckling som bl.a. Stiftelsen Allmänna Barnhuset befarar – att en förälder söker upp den andra, i syfte att inför en domstol visa sitt engagemang och sin vilja att ta ansvar. Det kan ställa den andra föräldern i en mycket svår situation. Det gäller särskilt om det förekommit våld eller hot i relationen.
Om det förekommit våld eller hot kan det inte, såsom påpekas av bl.a. Umeå kommun, läggas en förälder till last att han eller hon inte samarbetar eller tar ett gemensamt ansvar tillsammans med den andra föräldern i frågor om barnet. Det faktum att förmågan att ta gemensamt ansvar ska beaktas vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte, innebär vidare inte att föräldrarnas förmåga eller vilja att ta gemensamt ansvar ska vara avgörande för vem av föräldrarna som ska ges ensam vårdnad i de fall gemensam vårdnad inte är aktuell.
Sammanfattningsvis föreslås det att föräldrabalkens reglering ändras i fråga om vad domstolen ska fästa avseende särskilt vid när frågan om huruvida vårdnaden ska vara gemensam eller inte avgörs. Särskilt avseende ska i fortsättningen fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor om barnet.
Syftet med informationssamtalen är att skona barn från föräldrars tvister och att föräldrarna i ett tidigt skede ska hitta den lösning som är bäst för barnet. Samtalen påverkar inte på något sätt domstolsprocessen i sak.
Informationssamtal ska huvudregel genomföras så snart som möjligt och senast inom fyra veckor från begäran. Om det finns ett särskilt behov av ett skyndsamt beslut av domstolen, finns vidare ett utrymme att tillämpa undantaget för särskilda skäl.
Föräldrar som överväger att inleda en tvist i domstol i frågor som rör vårdnad, boende eller umgänge ska vid ett informationssamtal få information som syftar till att hitta den lösning som är bäst för barnet. Föräldrarna ska också, om det inte är olämpligt, erbjudas samarbetssamtal och efter behov erbjudas eller vägledas till stöd och hjälp i annan form.
Föräldrarna ska som utgångspunkt delta samtidigt i ett informationssamtal. Enskilda samtal ska dock hållas, om någon av föräldrarna begär det.
När föräldrarna inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge ska en förälder som framställer ett yrkande om någon av dessa frågor ha deltagit i ett informationssamtal för att domstolen ska få ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning. Samtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs.
Kravet på deltagande i informationssamtal ska dock inte gälla när ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge redan är upptaget till prövning i målet eller om det finns särskilda skäl.
Domstolens beslut att ta upp ett yrkande till prövning trots att en förälder inte har deltagit i informationssamtal ska inte få överklagas.
Undantag från kravet på deltagande i informationssamtal
Det kan inte uteslutas att omständigheterna i undantagsfall är sådana att en förälder bör kunna få sina yrkanden prövade trots att han eller hon inte dessförinnan har deltagit i ett informationssamtal. I likhet med utredningen anser regeringen att det därför finns ett behov av att i vissa situationer kunna göra undantag från det föreslagna kravet på deltagande i informationssamtal. Det kan exempelvis handla om att det med beaktande av barnets bästa framstår som särskilt angeläget att få till stånd ett skyndsamt beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Så kan vara fallet om det finns en omedelbar risk för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller övergrepp, eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Även om det då finns möjlighet att få akut hjälp från exempelvis socialnämnden, kan det i sådana fall vara särskilt angeläget att få till stånd ett skyndsamt beslut av domstolen. En annan situation då ett undantag från kravet på informationssamtal skulle kunna vara motiverat kan vara om föräldrarna nyligen har deltagit i samarbetssamtal. Det kan också finnas skäl att göra undantag från kravet på informationssamtal om det inte är möjligt att nå en förälder, t.ex. för att han eller hon befinner sig utomlands på okänd ort. I ett sådant fall finns det ofta inte heller något syfte med att ha informationssamtal eftersom en ändring i vårdnaden inte kan åstadkommas annat än genom ett beslut av domstol. På motsvarande sätt kan det förhålla sig om en förälder är allvarligt sjuk eller av andra skäl inte är tillgänglig.
Genomförande av samtalen
Kommunen ska ansvara för att informationssamtal under sakkunnig ledning kan hållas med föräldrar som överväger att inleda en tvist om vårdnad, boende eller umgänge.
Den kommun där barnet är folkbokfört ansvarar för att informationssamtal kan hållas. Om barnet inte är folkbokfört i landet, ska den kommun där någon av föräldrarna är folkbokförd ansvara för sådana samtal.
Om en förälder begär informationssamtal, ska socialnämnden erbjuda föräldrarna samtal. Informationssamtal ska hållas så snart det är möjligt och senast inom fyra veckor från begäran. Om det finns särskilda skäl, får socialnämnden erbjuda en senare tid för samtalet.
Socialnämnden ska utfärda ett samtalsintyg till en förälder som har deltagit i ett informationssamtal. Uppgifter om föräldrarna, vem som har deltagit i samtalet och när det ägde rum ska framgå av intyget.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen om informationssamtal ska träda i kraft den 1 januari 2022.
Bestämmelserna i föräldrabalken om deltagande i ett samtal enligt lagen om informationssamtal som en förutsättning för att en domstol i vissa fall ska få ta upp yrkanden om vårdnad, boende eller umgänge till prövning ska, liksom ändringen i äktenskapsbalken som rör informationssamtal, träda i kraft den 1 mars 2022.
Enligt 6 kap. 2 a § föräldrabalken ska barnets bästa vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vid denna bedömning ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Sedan den 1 juli 2021 gäller en ny reglering i 6 kap. 5 § föräldrabalken avseende vilka omständigheter som ska tillmätas särskild betydelse vid domstolens bedömning av om vårdnaden ska vara gemensam eller om en av föräldrarna ska ha ensam vårdnad. Dessförinnan var parternas samarbetsförmåga i frågor som rör barnet av särskild betydelse. Enligt bestämmelsens nya lydelse ska domstolen fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov först och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet.
I förarbetena till lagändringen anförs bl.a. följande. Gemensam vårdnad förutsätter fortfarande i viss utsträckning ett fungerande samarbete mellan föräldrarna, eftersom det är nödvändigt för att de ska kunna ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Formerna för samarbetet kan emellertid se olika ut, och omfattningen av kontakterna mellan föräldrarna kan variera. Det viktiga är att föräldrarna kan hantera frågor som uppkommer och att ett bristande samarbete eller bristande gemensamt ansvarstagande inte går ut över barnet på ett sådant sätt att det är bättre för barnet att en förälder har gemensam vårdnad. Fokus ska vara på barnet och konsekvenserna för barnet av föräldrarnas agerande. – Att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar innebär att de tillsammans kan lösa frågor som rör barnet och som omfattas av vårdnadsansvaret. Det handlar om att bedöma föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och – när det krävs – tillsammans fatta beslut som är till barnets bästa. (Prop. 2020/21:150 s. 133).